Att kommentera vårens regeringsbildning har varit ganska besvärligt. Under de mediala eoner som förflyter mellan Ny Tids pressläggning och utgivning hinner mången analys passera bäst-före-datum. Det har både undertecknad och en och annan kolumnist fått erfara.
I skrivande stund (tisdag) ser det ut som om den återuppståndna sixpacken bildar Finlands nästa regering. Det enda möjliga alternativet? Knappast. Det minst omöjliga alternativet? Eventuellt.
Anledningarna till att förhandlingarna varit så svåra är mer eller mindre uppenbara. För det första visade sig Sannfinländarna vara en alltför udda pusselbit för att passa in i bilden. För det andra var den tidigare regeringsbasen för skröplig för att fortsätta. För det tredje har Jyrki Katainens mandat som regeringssonderare varit förhållandevis svagt.
I en ledare i februari kritiserade jag marginalväljarnas överdrivna betydelse i Finland och jag vill hävda att det är just detta är en förklaring till Katainens problem. Han företräder visserligen riksdagens största parti. Men som regeringssonderare har han företrätt den ekonomiska politik som förlorade i riksdagsvalet och en ekonomisk linje som inte har speciellt brett stöd i riksdagen. Om man tänker sig att den klassiska ekonomiska höger-vänster-linjen är en gungbräda på vilken alla riksdagsledamöter får sätta sig bildas det ett stort block till vänster där Socialdemokraterna, Vänsterförbundet och Sannfinländarna samlar hela 95 mandat. På högerkanten finns Samlingspartiet med sina 44 mandat och någonstans i mitten sitter Centern, Kristdemokraterna, SFP och De gröna. Försöker man hitta en jämviktspunkt där vänster och höger väger lika kommer man att finna att den punkten ligger betydligt närmare Jutta Urpilainen än Katainen.
Det är förstås lätt att bli alltför spekulativ. Som det parlamentariska läget är hade en vänsterregering med Sannfinländarna också varit en mycket svår lösning. Det handlar om både främlingsfientlighet, värdefrågor och organisatorisk omognad.
Noterbart är ändå att kutymen att det största partiets ledare blir regeringssonderare är fast rotad. Urpilainen har själv sagt att hon vill blir statsminister genom val och inte genom kabinettspolitik. Men så länge de ”stora” partierna befinner sig ljusår ifrån något som liknar egen majoritet får statsministervalet en karaktär av roulett där marginalväljarnas betydelse blir orimligt stor.
Lustigt nog har den finländska vallagen en mekanism som försöker rätta till denna demokratiska skevhet. Det i dag ganska betydelselösa presidentvalet förrättas i två omgångar så att den slutliga segraren med säkerhet har en absolut majoritet bakom sig.
Initiativrätten är viktigt. I frånvaro av tydlig blockpolitik kunde den nya vallag som förbereds inkludera ett statsministerval (eller formellt: val av turordning för regeringssonderare). ”Statsministervalet” kan förrättas på samma valsedel som parti- och kandidatval. I statsministervalet får väljarna (oberoende av valdistrikt) rangordna partiernas tilltänkta regeringssonderare. Genom rangordningen uttrycker den enskilda individen sitt val inte bara i en första utan också i en andra, tredje eller fjärde omgång. Om min topprankade kandidat faller bort går min röst till den kandidat som är nummer två på min lista. Rangordningen gör att flera valomgångar kan förrättas utgående från en och samma valsedel och att man kan vaska fram en regeringssonderare med absolut majoritet. Komplicerat? Inte värre än att indier, australiensare och irländare använder systemet för parlaments- eller presidentval. Fördelar? Regeringsbildningen blir enklare, partierna tvingas bli tydligare om vem de vill samarbeta med, demokratin förstärks.
Fredrik Sonck
