Gränser finns av många olika slag. Nationella, språkliga, ekonomiska, politiska, sociala. Globalisering är benämningen på den process där dessa gränser överskrids, där samhällen över hela jorden knyts samman i ömsesidiga beroendeförhållanden. Man kan också tala om globaliseringen som en fas i kapitalismens utveckling, där ekonomisk och politisk makt förskjuts bort från den demokratiska kontroll som kan utövas på nationella och lokala arenor.
Globaliseringen har också en kulturell dimension. Man kan hävda att den kulturella dimensionen är intimt sammankopplad med den ekonomiska och den politiska, men i det här temanumret försöker vi utgå från globaliseringen som en kulturell process, ibland som en mjukare del av globaliseringen.
Det är inte helt lätt, för den kulturella globaliseringen är inget entydigt fenomen. Å ena sidan växer en global kultur fram – människor från olika håll har i viss mån en gemensam referensram vad beträffar Hollywoodfilm och populärmusik. Å andra sidan finns det en global obalans – indier känner mycket väl till den västerländska populärmusiken och latinska bokstäver pryder storstäder över hela värden, men de flesta européer kan inte nämna en enda av årets viktigaste Bollywoodfilmer. Medan väst bugar sig allt djupare för den kinesiska ekonomin är vår hybris fortfarande omåttligt beträffande vår kulturella dominans. Det förhållandet går inte att bortse från. Det går heller inte att bortse från att kulturer ibland kolliderar och ger upphov till konflikter.
Men samtidigt som små, orala och ekonomiskt fattiga kulturer lätt drunknar i det globala flödet av bilder text och ord så anpassas, förändras och omtolkas också dessa uttryck för en global kultur på lokal nivå. I geografiska och mentala gränsländer uppstår hybrider och mutationer. De gränser som verkar stängda överskrids genom nya kanaler eller tunnlar. Ekonomiska, teknologiska och sociala faktorer i miljön driver den kulturella och konstnärliga evolutionen i nya, ofta oförutsedda riktningar. Genom globaliseringen överskrids tidens och rummets gränser allt mer frekvent – konstnärer lånar och kombinerar olika element från tidigare decennier och sekler, från avlägsna samhällen och länder. Här finns också något oerhört lockande.
Att famna den kulturella globaliseringen som ett globalt fenomen är ganska svårt. På det konkreta och lokala planet talar vi mycket hellre om mångkultur – ett närliggande men inte identiskt begrepp som många av texterna i detta nummer berör. Kanske kan man säga att mångkulturen är den nationella manifestationen av den globala kulturella rörligheten. När vi talar om mångkultur i Finland förutsätter vi ju att en inhemsk majoritetskultur på något sätt är kontexten för den kulturella globaliseringen. Mångkultur är i det ljuset inget oproblematiskt begrepp. Samtidigt som det används som ett ideal tenderar det att sätta just invandrarens annanhet i fokus.
Frågan är förstås alltid på vems och på vilka villkor något sker. På så sätt är den kulturella globaliseringen något man lätt känner ambivalens inför. Å ena sidan är någon form av global kulturell gemenskap både en förutsättning och en möjlighet för den globala by som utlovats som framtidens Utopia. Å andra sidan gnaver nostalgin på själen, känslan av att det finns skatter som går förlorade för alltid, språk som dör, kollektiva minnen och erfarenheter som bleknar. Kultur är något som sker – ett ständigt döende och födande. Därför är gränslandet kulturens hem.
Med detta temanummer tar Ny Tid sommarlov, men den 12 augusti är vi tillbaka.
Trevlig sommar!
Fredrik Sonck
