Normalt kan man som finländare vända blicken västerut och konstaterar att gräset är grönare på andra sidan. Sverige har högre BNP, en mer inspirerande offentlighet och färre riksdagsledamöter som talar om ”negergubbar”. Men när det gäller den institution som mer än någon annan formar framtiden, själva brännpunkten för alla försök att på sikt förändra samhället, är det tusen sjöars land som plockar hem poängen. Den svenska skolan befinner sig i kris medan den finländska är framgångsrik, inte bara enligt Pisaundersökningar.
Under våren har svenska tidningar som Aftonbladet och Dagens Nyheter satt skolan under lupp. Aftonbladets omfattande grävarbete resulterar i tre slutsatser. För det första har läraryrkets låga status och lön urholkat undervisningen. För det andra har skolans kommunalisering och öppningen för privata friskolor orsakat betygsinflation, skapat en B-skola och ökat klyftorna mellan samhällsklasser och olika etniska grupper. För det tredje har den elevpeng som också privata aktörer har rätt till lockat in oseriösa skolföretag på marknaden – sådana som är mer intresserade av att lägga beslag på skattepengar än av att utbilda elever.
Inget av detta har vi sett i Finland. Läraryrkets status är fortfarande hög, privata skolor är sällsynta och vinstuttag är förbjudet. Generellt sett är det svenska friskole-experimentet ett utmärkt exempel på allt som kan gå fel när marknaden skall sköta sånt som den är dåligt lämpad att sköta. I den svenska statistiken ligger många friskolor i topp i rankingarna, men den enskilt största förklaringen till det torde vara att högutbildade och resursstarka föräldrar koncentrerar sina barn till dessa skolor medan invandrar- och arbetarklassbarnen koncentrerats i andra.
Skolpolitiken hör också till den svenska vänsterns största misslyckanden. Det var visserligen en borgarregering som drev igenom det fria skolvalet, men kommunaliseringen, som gav skolorna svaga huvudmän, var Göran Perssons (S) åttiotalsverk. Problemet har också varit att man i sin iver att göra skolan till en institution som suddar ut socioekonomiska skillnader gjort sig till förespråkare för en ”flumskola” där läraren kränker eleven om han konfiskerar en störande mobiltelefon, där katederundervisning är reaktionärt och där kunskap om bergskedjor, huvudstäder och kungalängder ses som onödig eller till och med förkastlig. Som Per Sundgren påpekade i Arena har det blivit väldig lätt för högern, med folkpartistiska utbildningsministern Jan Björklund i spetsen, att säga att vänstern är emot ordning i skolan (och vilken vettig människa är det?). Samtidigt har valdebatterna ofta fokuserat på ganska oviktig saker – som om eleverna skall få betyg från och med årskurs sex eller sju.
I Finland är skolan inte en politisk stridsfråga på samma sätt. Sverigejämförelsen gör att vi kan glädja oss åt en viss institutionell arbetsro, men frånvaron av en livlig skoldebatt innebär förstås inte att finländska klassrum inte skulle vara arenor där samhällets olika normer och ideologier manifesteras och förstärks. Vi har också alla anledning att inte drabbas Pisahybris, att oroa oss för hur utbildning blir allt viktigare än bildning och för att demokratisk fostran kanske inte är vår grundskolas starkaste gren. På finlandssvenskt håll är det ett bekymmer att man inte presterar lika bra som de finskspråkiga skolorna.
I dag bjuder Ny Tid på ett minitema om skolan. Vi uppmärksammar frågor som handlar om allt från Pisa-undersökningar till diskriminering. Specialfokus får den svenska idéhistorikern Sven-Erik Liedman som är aktuell med Hets! En bok om skolan.
Fredrik Sonck
