Den kanadensisk-brittiska journalisten Tom Rachmans debutroman The Imperfectionists slog ner som en litterär bomb förra året. Boken blev hyllad och hajpad och det talades vitt och brett om denna nya talang som med en sådan varm förståelse skildrar mänskligt beteende. Nu har Weyler Förlag gett ut boken i en jämn och tonsäker svensk översättning av Niclas Hval.
Boken handlar om ett gäng journalister på en tidningsredaktion i Rom. Tidningen grundades år 1954 av en excentrisk amerikansk miljonär vid namn Cyrus Ott, och den har efter decennier av fluktuationer och nedgång lyckats överleva ända fram till 2000-talet. Papperstidningarna lever en tynande tillvaro, och just den här redaktionen har envist behållit tidigare decenniers journalistiska credo. Internet betraktas av tidningens tongivande röster med avsmak och något som alla journalister borde sky som pesten. Hemsidor, vad är det? Hela redaktionen lever i imperfekt, i det förflutna. Synd bara att världen runt omkring har förändrats.
Ägarna har skurit ner på resurserna och numera har man inte råd med lika många egna artiklar som tidigare. I stället för att producera egna högkvalitativa artiklar och reportage köper man in dussintexter, och så fyller man tidningen med smått krimskrams som färdigskrivna dödsrunor, Hjärngympa, Ordflätan, Dagens skratt, Vädret i världen, etc. Så gott som samtliga arbetstagare försöker klura ut hur de ska kunna komma undan sin arbetsbörda på lättaste sätt. Ska man t.ex. läsa andra tidningar och sno artikelidéer, eller ska man helt enkelt fabricera artiklarna från grunden?
Boken är uppbyggd av elva kapitel som handlar om lika många levnadsöden som är knutna till tidningen i Rom. Vi får bl.a. lära känna den stressade redaktionschefen Kathleen Solson, den åldrande och allt mer desperata Paris-korrespondenten Lloyd Burko, den socialt utstötta redigeraren Ruby Zaga, den unga aningslösa arvingen Oliver Ott som inte har någon aning om varför det blev just han som utnämndes till chefredaktör och skickades till Rom för att manövrera ett sjunkande skepp till dagstidning.
Många av de här kapitlen anknyter till och vidareutvecklar sådant som förekommit i tidigare kapitel, och breddar således bilden av personerna i boken. Det gör helheten djupare och mer nyansrik. Det är elegant gjort, tycker jag. Det tyder på att Rachman verkar betrakta skrivandet som ett verkligt hantverk som man bör peta i, fläta ihop och spinna vidare på, till skillnad från en del journalister som skrivit böcker som ibland bara tycks förklä dagsprosans flyktiga och ryckiga stil med en tunn skönlitterär slöja.
Man kan inte säga att det är någon smickrande bild av journalistkåren som Rachman målar upp, men då är den i stället full av nyfikenhet på hur människor beter sig. Rachman har ett öga för de små detaljerna i vardagen som avslöjar att fasaderna håller på att spricka. Här finns äktenskap som långsamt tynar bort och spricker, gamla vänskapsförhållanden som visar sig vara tomma och fulla av illusioner, och det uppstår nya kärleksförhållanden som är precis lika dysfunktionella som de brukar vara. Rachman iakttar skickligt hur relationer människor emellan fungerar och hur man kan spela ut både sina yrkesmässiga ambitioner och sina känslomässiga hämningar mot varandra. Även om jag stundvis blir irriterad på att alla de här tidningsmännen är så tafatta i sina relationer är Rachmans blick aldrig brutal eller skoningslös, som t.ex. en social skildrare som Richard Yates kunde vara. Trots att greppet om rollfigurerna alltså är rätt skonsamt jämfört med hur saftigt tillintetgörande det kunde ha varit, är Rachman ändå nog så dragen till det svaga i oss alla. Vissa passager får en släng av sentimentalitet—t.ex. då tidningens läsare översvallande beskrivs som ”ett slags brödraskap som aldrig träffas”—men det här är som tur inget allmänt drag i Rachmans stil utan ett undantag i en förvånansvärt mogen debut.
Mathias Rosenlund
Tom Rachman: De imperfekta, Weyler Förlag 2011.
