”Två ting fyller mig med fasa: Bödeln inom mig och bilan ovanför mig”
Ett utdrag som detta passar bra för att beskriva den genomgående tonen i Stig Dagermans De dömdas ö, i nyutgåva på Norstedts förlag. Berättelsen, som på ytan handlar om sju människor strandade på en öde ö, är en orgie i skam, lidande, dödslängtan och misär beskrivet med bisarr feberdrömsliknande surrealism.
Handlingen är följande: Sju människor, främst representerande medel- och överklassen men också en soldat och en besättningsman, kastas efter ett skeppsbrott iland på en uttorkad och öde ö befolkad endast av blinda fåglar och kryllande horder av ödlor. Bokens första del, ”De skeppsbrutna” presenterar var och en av de överlevande och deras personliga demoner i egna kapitel medan den andra delen, ”Kampen om Lejonet” kan ses som den egentliga berättelsen.
Dagermans karaktärsgalleri är inte så mycket sju personer som sju studier i olika former av självhat eller förtvivlan. Skam och skuldkänslor spelar en central roll. Den misslyckade förälderns skam, barnets skam inför föräldern eller snarare den förtryckande fadern, skam för undertryckt sexualitet, skam för feghet, överklassens skam och motvilja mot sämre lottade och de sämre lottades vice versa tar sig alla uttryck i de skeppsbrutnas alltmer bisarra beteenden. Långt borta är Robinson Crusoes optimism och företagsamhet, ersatt av hopplös apati, planlöst irrande och meningslöst destruktiva handlingar. Redan från första början står det klart att ingen på ön kommer att klara sig levande därifrån. Frågan är om någon av de strandsatta ens själva vill det. De dömdas ö är ingen överlevnadsberättelse, snarare en berättelse om människor i väntan på slutet, och den karga ön är deras skärseld.
Romanen har beskrivits som Dagermans svårtillgängligaste, och den övermättade symbolismen i språket i kombination med handlingens frekventa avbrott för kaotiska monologer, varav vissa påminner snarare om självständiga prosadikter än delar av en sammanhängande berättelse, gör att det stundvis känns påfrestande att hänga med. Dagermans reflektioner kring livets meningslöshet känns ibland aningen pubertala i sin kompromisslöshet, men samtidigt är det just hans ungdomliga intensitet och nästan naiva uppriktighet som gör dem trovärdiga.
Helhetsintrycket då man lägger ifrån sig boken blir något delat. Å ena sidan är det en välskriven bok och en rasande känsloskildring som ger en intressant inblick i tankarna hos en stor författare, och en svidande anarkistisk uppgörelse med konservativt småborgerligt hyckleri, ett förstadium till en revolt som skulle explodera något årtionde senare.
Å andra sidan är temat lite ensidigt och då bristen på lyckliga slut är så uttalad och tydlig blir det nästan lite inflation på misären. För att ett olyckligt slut ska beröra behövs en liten smula hopp i början som kan krossas i slutet. Då redan bokens namn berättar för läsaren att samtliga karaktärer är dömda till undergång blir det svårt att sympatisera tillräckligt med dem för att deras öde skall beröra.
Oavsett bristerna är De dömdas ö ändå ett starkt verk, och de hallucinatoriska betraktelser som stundvis sätter käppar i hjulet för själva berättandet förtjänar att läsas också i egenskap av förtvivlad poesi. Boken kom ut 1946, knappa två år efter att andra världskriget skoningslöst visat vilken ondska mänskligheten är kapabel till och knappa tio år före författarens eget självmord till följd av depression. I detta sammanhang känns berättelsens teman skrämmande realistiska.
Otto Ekman
Stig Dagerman: De dömdas ö. Nyupplagan med förord av J.M.G. Le Clézio, Norstedts 2010.
