Gustav Björkstrands ovilja att avfärda Maria Åkerblom-rörelsen som ren galenskap landar slutligen i en ganska modig hållning för en före detta biskop: detta är också kristendom, detta är också vad tron kan nyttjas till, skriver recensenten.

När en pjäs om Maria Åkerblom sattes upp på Wasa Teater 2005 upplyste min morfar plötsligt familjen om att på hans ladugårdsvind i Karleby stod minsann Åkerbloms släde parkerad sedan drygt åttio år tillbaka. Den hade köpts in av gårdens dåvarande ägare när åkerblommorna lämnade trakten och sålde allt de hade. Enligt uppgift hade köparen önskat hålla sin släkts egendom samlad även om släkten splittrades av den religiösa sekten.

 

Historien om släden som Maria Åkerblom sägs ha åkt i berättar något om hur ägor och familjer slogs i bitar i hennes framfart, men den säger också något om hur länge spåren faktiskt lever kvar. Därför har Gustav Björkstrands historiska biografi Maria Åkerblom. Sändebudet med makt över liv och död bärighet ända in i vår samtid. Närmast nuet kommer vi i det kapitel där Björkstrand berättar om hur han under sin forskning hotats både en och två gånger, förmodligen av Åkerblomanhängare som också efter hennes fängelsedom och död var beredda att begå brott för hennes skull.

Så hur började allt? Det var i Karlebytrakten som själva rörelsen kring backstugudottern från Snappertuna tog fart. Som artonåring höll Maria Åkerblom (1898–1981) sina första dvalatal för nyfikna åhörare i Nyland, men i Österbotten började hon mer systematiskt välja ut en närmare krets av anhängare. Genom att tala direkt till åhörarna under sina dvalatal knöt Åkerblom skickligt till sig blivande anhängare och fick dem att tro att just de var utvalda. Runt 700 personer anslöt sig till rörelsen och 228 av dessa gav senare upp sina liv för att följa med Maria till Helsingfors när situationen i Karleby blev ohållbar i början av tjugotalet.

Det här motståndet tar Björk-strand fasta på som något essentiellt i rörelsens utveckling. Ju djupare konflikten till det omgivande samhället blev desto mer slöt sig rörelsen och desto längre var anhängarna beredda att gå för att försvara sig. Munhuggande och ärekränkning övergick småningom i misshandel, skottlossning, mordförsök, rättegångar, falska vittnesmål, fängelsedomar och flera spektakulära rymningsförsök. Det var rättspåföljderna som slutligen försvagade rörelsen, men ända fram till sin död hade Maria Åkerblom anhängare och hon lyckades övertyga både svenska och finska journalister om att hon i själva verket var helt oskyldig. För samtidigt som Maria Åkerblom kunde hålla sina anhängare i ett djävulskt grepp genom både fysisk och psykisk misshandel var hon också en älskad och charmerande person, ett klassiskt drag hos en psykopat konstaterar Björkstrand.

I övrigt är Björkstrand anmärkningsvärt försiktig i sin skildring av Åkerblom. En förklaring är kanske hans uppfattning om att hårt motstånd bara leder till radikalisering och konflikt. Han citerar bland annat kyrkoherden i Nedervetil som till skillnad från sin kollega i Karleby inte gick i direkt strid med Åkerblom utan beslöt att vänta ut spektaklet med följden att anmärkningsvärt få Nedervetilbor sist och slutligen anslöt sig till sekten. Gustav Björkstrands ovilja att avfärda rörelsen som ren galenskap landar slutligen i en ganska modig hållning för en före detta biskop: detta är också kristendom, detta är också vad tron kan nyttjas till. En sluten sekt kring en manipulativ ledare kan inte rätt och slätt avfärdas som något väsensskilt från ”den rätta kristendomen”, utan fröet finns också i den uppriktiga tron som något att ständigt ge vakt på så fort någon gör anspråk på att veta snarare än att tro.

Ronja Boije

Gustav Björkstrand: Maria Åkerblom. Sändebudet med makt över liv och död, Schildts 2011.

1 kommentar

Anne-Marie Lindberg 3 september, 2016 - 11:22

Alltså boken om Maria Åkerblom helt fantastiskt fascinerande tack Gustav Björkstrand för en oförglömlig pärla.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.