Efter de tragiska dåden i Norge behövs en debatt om hur och varför islamofobi används som politiskt vapen, om extremhögerns utveckling, om den ideologi som gärningsmannen bekänt sig till och om hur den ska bemötas. Den diskussion som nu förs i media riskerar att istället lägga fokus på vem som får säga vad. I värsta fall utmanas inte extremhögerns position utan förstärks.
Politiker över partigränserna talar fördömande om hatsnack. Det talas om skärpta straff och om strängare kontroll av nätet. Från högerhåll hör man upprörda röster om att man måste kunna tala kritiskt om invandring även i fortsättningen, och om att åtgärderna mot extremhögern inte får vara (sic) odemokratiska. Sannfinländarna beskyller regeringen för att vilja begränsa yttrandefriheten.
Samhällsklimatet har helt klart förändrats till att tillåta allt grövre åsiktsyttringar, därför är diskussionen om hatsnack inte onödig. Den nuvarande debatten är dock politiskt problematisk. Att fokusera på att begränsa nätdebatten är ett enkelt, opolitiskt och möjligen även kontraproduktivt sätt att närma sig högerextremismen. Det som borde analyseras avpolitiseras istället.
Det politiskt unisona fördömandet av hatsnack och den allmänna moralpaniken över ”vad som händer på nätet” kan ge upphov till en kraftig motreaktion. Samma grupper som under de senaste åren försökt påvisa att en hegemonisk politisk korrekthet gör att det inte går att tala om invandring (sannfinländarnas mest upprepade fras) utpekar sig nu som utsatta för restriktioner och ökad kontroll. De kan lätt anta just den offerposition som de eftersträvat i åratal.
Vänsterns fokus bör istället vara på att utmana den felaktiga hotbild som dessa rörelser utnyttjar. För att kunna tillintetgöra islamofobin som politiskt vapen måste vi ta oss an det som ger dessa rörelser sitt understöd, ett understöd som bär dem ända in i riksdagar och fullmäktige.
Det vi ser i Europa är en frammarsch av en mängd olika högerextrema rörelser. De är inte ideologiskt identiska, men det som förenar dem är användningen av ett av vänsterns mest centrala begrepp: intressekonflikten.
Den konflikt som presenteras är ett välfärdssamhälle och kulturella traditioner under attack av islam och av det ”mångkulturella samhället”. Vi måste föra debatten från denna påhittade kulturella intressekonflikt till de materiella intressekonflikter som pågår dagligen, nationellt och internationellt.
Vi lever för tillfället mitt i en ekonomisk kris, som fördjupar existerande samhälleliga motsättningar. En vardag som förändras allt snabbare, växande inkomstklyftor och framväxten av en snutt-jobbsarbetsmarknad förstärker folks känsla av maktlöshet och osäkerhet. Istället för begränsningar och moralpredikan måste vi möta denna växande osäkerhet med lösningar för ett rättvisare samhälle, formulerade av en internationell vänsterrörelse. Vi måste visa att det finns politiska alternativ till ökad arbetslöshet och försämrad offentlig service, politiska alternativ som är allt annat än den återgång till det konservativa, monokulturella och patriarkala samhälle som den högerpopulistiska och nyfascistiska högern förespråkar.
Li Andersson
är studerande och ordförande för Vänsterunga.
