I tre texter som publiceras under augusti och september diskuterar Nora Hämäläinen förhållandet mellan moralfilosofi och litteratur, först i mera allmänna drag (nr 32) och sedan med utgågspunkt i mer specifika frågor: det etiska medvetandet, det inre livet (nr 34) och individen i samhället (nr 36).
Om det mänskliga medvetandet är ett problem för filosofin, vilken typ av problem är det egentligen?
Så här skriver Iris Murdoch:
”Problem formuleras i filosofin med dolda motiv. Jag vill att det ska finnas ett diskuterbart problem om medvetandet, för jag vill tala om medvetandet eller själv-varon som den grundläggande formen av moraliskt varande.”
Medvetandet presenterar sig för henne som ett levande filosofiskt problem – ett problem värt att hålla vid liv – just för att hon ser det som en nyckel till vår förståelse av moralen. Det är i det inre livet, i medvetandet, som hon förankrar vår moral, inte i främsta hand i yttre handlingar, generella principer eller regler. Moralfilosofin, menar hon, borde fästa mera uppmärksamhet vid de fina, ofta omärkliga rörelserna i våra medvetanden, och hur de avgör vår riktning och våra handlingsalternativ.
Men att beskriva de här rörelserna är något som faller sig mycket naturligare i den skönlitterära texten än i den filosofiska.
För att illustrerar hur litteraturen griper tag i våra medvetandens undflyende innehåll citerar Murdoch Henry James’ roman The Golden Bowl, som är en av favoriterna i den engelskspråkiga filosofi/litteraturdiskussionen. Passagen beskriver huvudpersonen Maggie Verver’s gryende insikt om något hon egentligen har vetat en tid, men skjutit ifrån sig: att hennes man och hennes bästa väninna, av skäl som inte alls är helt oberoende av henne själv, har en kärleksrelation.
”This situation had been occupying, for months and months, the very centre of the garden of her life, but it had reared itself there like some strange tall tower of ivory, or perhaps rather some wonderful, beautiful, but outlandish pagoda, a structure plated with hard bright porcelain, coloured and figured and adorned, at the overhanging eaves, with silver bells that tinkled, ever so charmingly, when stirred by chance airs. She had walked round and round it – that was what she felt; she had carried on her existence in the space left her for circulation, a space that sometimes seemed ample and sometimes narrow; looking up all the while, at the fair structure that spread itself so amply and rose so high, but never quite making out, as yet, where she might have entered had she wished.”
Men nu är det något som har hänt:
”She had knocked, in short – though she could scarce have said whether for admission or for what; she had applied her hand to a cool, smooth spot, and had waited to see what would happen. Something had happened; it was as if a sound, at her touch, after a little, had come back to her from within; a sound sufficiently suggesting that her approach had been noticed.”
Med exotisk, sinnlig, intim och samtidigt på något sätt daggfrisk och sval metaforik beskriver James den fina, nästan omärkliga skiftningen i Maggies känsliga och allt annat än konventionella medvetande. Något musealt, något barockt och ändå i grunden oskuldsfullt och subtilt: som Maggie själv.
Det här citatet, bland andra, har jag använt flera gånger då jag försökt illustrera varför filosofer av en viss sort intresserar sig för just litteratur. Jag vet också att jag olika gånger har utvunnit ganska olika poänger ur det.
Något som hursomhelst är tydligt är hur passagen utrycker och används av Murdoch för att uttrycka en öppning i medvetandet: en öppenhet mot insikten, som Murdoch beskriver den, ”att något annat än man själv är verkligt”. Maggie rör sig sakta mot en insikt som hon har hållit på avstånd, och som kommer att kräva att hon förändrar sina angenämt svala och till synes okomplicerade relationer till sina närmaste.
II
Det kan nämnas att merparten av den samtida filosofin ser på medvetandet som en helt annan typ av filosofiskt problem än det som Murdoch talar om här. Såhär skriver Jaegwon Kim, en av de mera inflytelserika filosoferna inom det senare 1900-talets medvetandefilosofi, i inledningen till sin bok Philosophy of Mind:
”I den här boken kommer vi huvudsakligen att behandla mind-body-problemet. Det är i grund och botten problemet med att förklara medvetandets plats i en värld som väsentligen är fysisk. Det finns övertygande (en del skulle säga tvingande) skäl att tro att den värld vi lever i är en i grunden materiell värld, en värld som består av materiella partiklar och deras aggregat, som alla beter sig strikt i enlighet med fysikaliska lagar. Hur kan vi ge plats för medvetanden och mentalitet i en sådan värld? Det är vår huvudsakliga fråga.”
För Kim är den materiella världen det givna medan medvetandet är något som behöver förklaras, eftersom det inte stämmer överens med hur världen i övrigt är funtad. För Murdoch är medvetandet själva tillvarons substrat, genom vilket vi sträcker oss efter verkligheten eller skyler oss från den (med självcentrerade fantasier).
Nu kan man tänka sig att Murdoch och Kim egentligen inte talar om samma sak här, att Murdoch till exempel sysslar med ren moralfilosofi trots att hon talar om ”medvetandet”, medan Kim lyfter fram just medvetandet som problem för filosofin. Kim skulle troligen se det här som en rimlig beskrivning av skillnaden, men Murdoch skulle knappast ha gått med på något fullt så enkelt. Tvärtom, skulle hon säga, är det just den typen av filosofisk hållning som Kim representerar som har kommit medvetandets innehåll, det inre livet, att framstå som otillgängligt, ointressant och opålitligt för filosofin. Varför skulle vi bygga något så viktigt som moralen på något så osäkert och osynligt, så omöjligt som det enskilda medvetandet?
Både för Kim och för Murdoch är medvetandet något häpnadsväckande, något att förundra sig över och att försöka förstå. Men de två sätten att förundra sig över medvetandet är ändå extremt olika:
I Kims fall är det frågan om förundran över något som inte passar in. Han ser den som en särskilt svår, generell fråga: man måste noggrant stava ut det man redan vet och vad det är man vill veta, sedan tillryggalägger man avståndet. Vi vet alltså att världen består av materia; vi undrar hur det är möjligt att det kan finnas något immateriellt i världen, såsom medvetandet, eller själen.
I Murdochs fall handlar det om förundran över något oändligt komplicerat, som alltid kommer att visa upp nya sidor, hur länge vi än studerar det. Som J. M. Coetzees romanfigur Elizabeth Costello säger: ”att tänka är att försänka sig i komplexitet”. Murdoch vill fästa moralfilosofens uppmärksamhet på den mångfald av medvetandetillstånd, inställningar, föreställningar, blinda fläckar, värderingar, begränsningar, fobier som finns och fortgår i våra medvetanden. Hon vill att man ger sig i kast med dem. Det här arbetet är inte rätlinjigt, från en klar utgångspunkt via en fråga till ett svar, utan framskrider långsamt med hjälp av självrannsakan, föreställningsförmåga, analys, metaforer, traditioner och berättelser, genom livet.
Man kan tänka sig att den här typen av intresse för medvetandets komplicerade och ofta svårgripliga innehåll är fullt förenligt med Kims mera abstrakta frågande efter hur medvetandet överhuvudtaget är möjligt i en materiell värld. Men riktigt så enkelt är det inte. I själva ifrågasättandet av medvetandet ser Murdoch ett problem för moralfilosofin: det inre livet kan inte få en tillräcklig tyngd i en filosofisk kultur där medvetandet redan i utgångspunkterna misstänkliggörs, pekas ut som mindre verkligt än den materiella verkligheten.
III
Efter att den första texten i den här serien publicerades för två veckor sedan fick jag per e-post en kommentar av en vän och kollega som skrev: ”Jag tycker att du ibland ger uttryck för en fixering vid litteraturen som kan bli minst lika problematisk som en fixering vid t.ex. ett logiskt system eller något av de otaliga moralfilosofiska systemen.”
Fixering visst. Om man utgår från att moralfilosofin i hög grad handlar om ett arbete med den egna förståelsen, och att det som avgör människans moraliska halt väsentligen hänger ihop med hur hon ser, upplever och reagerar, är det svårt att inte fixera sig vid litteraturen eller någon annan form av berättande eller avbildande konst. Konsten, litteraturen, samlar på sådana insikter som typiskt undflyr vetenskapen, filosofin och vardagstänkandet.
Men man kan också tänka sig, som samma vän antydde, att litteraturen anmäler sig som särskilt angelägen för en viss typ av människa. Jag läste någonstans den ganska enkla hypotesen att barn i en viss ålder vill läsa samma bok om och om igen för att det finns något i den som de inte förstår. När de väl har förstått det kan de släppa boken. Det här stämmer säkert inte, eller är säkert inte en uttömmande förklaring; den är för enkel. (De böcker min yngre dotter, fjorton månader, vill läsa om och om igen handlar om en mus som gör samma saker som hon själv: gungar i parken, leker tittut-leken, ser en nyckelpiga, borstar tänderna, går och lägger sig. Det skulle vara fullständigt idiotiskt att tro att hon vill läsa dem för att hon inte förstår, när det är precis tvärtom: här är undantagsvis något som hon faktiskt förstår, det är därför böckerna är skrivna och ritade just på det sättet.) Ändå är det något väldigt frestande med tanken att man intresserar sig särkilt för något man inte riktigt förstår.
Eller såhär: Kanske är det just i en spänning mellan ”jag förstår” och ”jag förstår inte” som en viss typ av intresse föds.
Jag har ibland tänkt att litteraturen som en plats för etisk reflektion intresserar mig särskilt just för att jag är trubbig och långsam och otålig och förhållandevis okänslig när det handlar om människor och sociala situationer. (Eller framför allt har varit, tiden korrigerar vissa fel, delvis.)
En viss typ av insikter som är självklara och oreflekterat naturliga för många, kräver av andra ett långsamt processande. Det kan handla om allt från normala uppförandekoder, om förmågan att ingå i ett socialt samförstånd, att få syn på vilka de gällande samförstånden är, och att se hur man ska navigera bland dem för att vara normal, vänlig, god, omdömesgill, taktfull.
Man kan tänka sig att litteraturen beskriver, frammanar och reflekterar i ord det som för en annan sorts människa överförs ordlöst, implicit, från kropp till kropp och medvetande till medvetande.
Tänker man såhär kan man kanske undvika att se på Litteraturen med stort L, som lösning på Moralen med stor M. Man kan också undvika den uppenbart ohållbara tanken att människor som läser mycket romaner blir mera moraliska. Men man behöver inte avstå från tanken att den berättande litteraturen faktiskt kan öka vår förståelse av oss själva och varandra som moraliska varelser.
IV
De filosofer som under de senaste årtiondena skrivit om litteraturens etiska och moralfilosofiska betydelse har ofta fokuserat på litteraturens möjligheter att utveckla vår moraliska uppmärksamhet. Det här kan göras på många olika sätt. Man kan som Henry James ofta gör, beskriva den sofistikerade, känsliga, uppmärksamma karaktärens väg mot större insikt. Då fungerar litteraturen som en form av positivt exempel. Men den litterära texten kan också, avsiktligt eller oavsiktligt, beskriva det slutna medvetandet, trubbigheten hos en människa som inte uppfattar sin omvärld, som inte vet hur andra ser på honom, eller vad hans handlingar betyder. I själva verket är det just detta som romaner allra oftast gör: beskriver personer som på olika sätt är inneslutna i sina vanföreställningar, sin okänslighet och sin egoism. Murdoch’s egna romaner är fulla av den här sortens karaktärer: Morgan i A Fairly Honorable Defeat och Hilary i A Word Child, till exempel, men jag ska inte gå in på dem här.
En karaktär som väldigt väl beskriver etisk trubbighet och självcentrering är centralgestalten Didrik i Sara Lidmans Jernbanesvit. Didrik är nybyggarson i Norrlands inland, i det fiktiva Lillvattnets socken någonstans mellan Skellefteå och Avaviken. Han är söndagsbarn, bortskämd, ”storson” trots att han inte ens är äldst av sönerna, allmänt klipsk och samtidigt en lättlurad pratkvarn. Man älskar honom först. Men när exakt är det man tröttnar? Är det när skulderna och dumheterna börjar hopa sig? När han slutar arbeta med kroppen, tappar kontakten till den magra jorden?
I början satte jag stort hopp till honom, men det finns tidiga tecken på att han inte är värd förhoppningar. Ett exempel?
Didrik hittar av en slump i länsman Holmgrens soplår ett brev från Nabot, uppfostringspojken från Didriks egen hemgård Månliden. Brevet är adresserat till Hagar, länsman Holmgrens piga. Såhär skriver Nabot, med hävisning till Månliden:
”jag skulle omkomma der. Det är ett högmodsställe. Denna lid. De är av storstömmelras. Men jag ska arbeta natt och dag. Och sådana som lönerna vara i Amerika skall det inte dröja innan en biljett varder sänd till dig.”
Att Hagar aldrig fått det här viktiga brevet är uppenbart för Didrik, men han låter det falla tillbaka i låren. Hagar blir ensam med Nabots barn och någon biljett får hon aldrig, då hon inte svarar på brevet. Längre fram korsas Didriks och Hagars vägar igen, men vidden av den orätt han har gjort mot såväl Hagar som Nabot genom att förtiga brevet når aldrig riktigt ikapp honom, trots att han med tiden får ta del av alla behövliga fakta: Hagars liv som oäkta mor, Nabots självmord i Amerika, sonen Ottos svarta söndertrasade barndom.
Kanske är det kränkningen i brevet mot Didrik själv och Månliden som avgör. Kanske är det Hagar, som doftar så förunderligt gott. Kanske är det bara en målmedveten mans val att inte blanda sig i sådant som strängt taget inte angår honom.
Men vad är Didrik för en människa egentligen? Han tycker om att vara utvald; till och med mera utvald än sin unga brud på bröllopet: ”Han såg Anna-Stavas fromma kängskonäbbar stå fram under klädningsfållen och hon var så älskelig att. Han gillade sammanställningen: att hon var skodd som vanligt groft folk medan han hade herre-skor.”
Med Didrik sker det egentligen ingen utveckling: han är likadan i början, när han som tjugoåring agiterar för en järnvägslinje genom socknen, som mot slutet när han lika oskuldsfull dikterar glädje och kärlek från förgångskammaren på sin sons djupt skuldsatta hemman. Där emellan har han av pur naivitet och fåfänga sprungit de rikas ärenden, dragit sig själv och en stor del av socknens fattiga bönder och torpare i konkurs, suttit i fängelse, och framför allt pratat, pratat och pratat, med fina ord som vanligt folk knappt begriper. Men att förbli likadan är väsentligen att förfalla, för det som är rimligt när man är 21 framstår som fullständigt orimligt när man är över 60, och på vägen har gjort mycket skada.
Jernbanesviten är ingen utvecklingsberättelse, nästan ingen utvecklas även om många kommer till någon form av försoning, eller revolt, eller går under. Men Didriks oföränderliga karaktär inbjuder att här ta in en annan 20-åring som motvikt; i detta fall en som kommer att utvecklas, även om hon ännu på många sätt är innesluten i sin egen omöjlighet.
Martha Quest – huvudpersonen i Doris Lessings Children of Violence-svit – genomlever det våldsamma 1900-talets politiska, existentiella och sociala förvandlingar, först i den namnlösa brittiska kolonin och sedan i London. Jag ser Martha framför mig där hon speglar sig i ett skyltfönster i en stad som mycket liknar Lessings ungdomsstad, det koloniala Salisbury, Rhodesia, sedermera Harare, Zimbabwe. Bakom sig har hon några år av kontorsarbete, hårt festande med den unga vita över/medelklassen och ett snabbt äktenskap med en ung tjänsteman som hon ingenting har gemensamt med. Det är 1930-tal och kriget är på kommande.
”In Martha’s mind was the picture of how she had been only three months ago, that picture which had been described, not only by herself but by others, as a slim blonde. Looking incredulously towards her reflection, she saw that fat schoolgirl, and shut her eyes in despair.”
Hon vet inte ännu att hon är gravid. Framför sig har hon ett världskrig, flera kärleksförhållanden, flera faser av politisk medvetenhet, flera roller av tillhörighet, utanförskap och ansvar. Men det som slutligen gör Marthas berättelse till en utvecklingsroman (och på så sätt en utpräglat moralfilosofisk berättelse) är inte de vuxna roller och uppfattningar som hon till slut landar på, utan den metamorfos som hennes medvetande (hennes själv, hennes förhållande till verkligheten) genomgår.
Nora Hämäläinen
Översättningarna av Iris Murdoch och Jaegwon Kim är mina egna. The Golden Bowl finns inte tillgänglig i svensk översättning och Lessing har fått behålla sin engelska språkdräkt för symmetrins skull.
