Jag tror det är entydigt bra att man allt mer har börjat fästa uppmärksamhet vid att en människa inte kan jobba hur mycket som helst, att det finns gränser för hur mycket en människa orkar. Den utbredda diskussionen om utbrändhet börjar kanske kännas uttjatad, men har troligen gett både ambitiösa arbetstagare och krävande arbetsgivare en fungerande och offentligt sanktionerad vokabulär för att tala om den enskilda människans gränser.

Ett något märkligt och mindre sympatiskt fenomen är det nya psykologiska misstänkliggörandet av människor som arbetar mycket. Ambition i sig hör till de egenskaper som vårt samhälle uppskattar, så man kan inte angripa de (frivilligt) hårt arbetande genom att säga att de är giriga efter de pengar och den makt som de eventuellt kan skaffa sig genom att vara tidigt uppe och sent i säng. Däremot kan man gärna tänka att det är något fel på deras känsloliv.

I DN 26.9.2011 intervjuar Pernilla Anth Jakobsson journalisten Dan Josefsson och psykologen och psykoterapeuten Egil Linde som i dagarna kommer ut med boken ”Den mörka hemligheten”. Den här boken, får vi lära oss, handlar om ”desorienterad anknytning” dvs. om ”hur komplicerade relationer till våra föräldrar och traumatiska upplevelser i unga år påverkar oss och vårt sätt att hantera relationer för resten av livet.”

Resten av texten handlar dock inte bara om senare relationer, utan om hur Josefsson lyckades kurera sin arbetsnarkomani genom att inse att den hängde ihop med problem i hans barndom.

”Om vi är traumatiserade som barn är det vanligt att vi utvecklar ett starkt kontrollbehov. Det är en egenskap som är väldigt uppskattad i arbetslivet. Men när människor börjar bli mätta på framgång och drivkraften avtar så hinner det förflutna i kapp. Då blir det väldigt tungt för många,” förklarar Linde.

I vår tid av KBT och mindfullness är det den kära gamla mamma-pappa-hypotesen som reser sitt ludna huvud här. Som alltid är den hypotesen ofalsifierbar, oemotsäglig och sprider sig som ogräs: har du problem så hänger de troligen ihop med att du har traumatiska barndomsminnen, eller att du inte kunde knyta an till dina föräldrar på rätt sätt, eller att du bara fick positiv respons när du var ”duktig”. Minns du inga svåra händelser så har du troligen glömt dem, varpå uppgiften blir att återkalla problemen i minnet och sedan förstå ditt skadliga beteende i termer av dem.

Jag säger inte att inte många människor idag sitter fast i ett presterande som de, som man säger, ”mår dåligt av”. Jag säger inte heller att det inte i många fall skulle hänga ihop med tidigare erfarenheter i deras liv: vad de har lärt sig värdesätta, hur de har blivit bemötta, vilket samhälle, vilken kultur och vilken familj de växt upp i. Om en människa har svårt att få sitt liv att fungera och går till en psykolog, är det naturligt att man där benar ut tankemönster och erfarenheter. Ibland kan det hjälpa, ibland inte. (Ibland är det snarare strukturell samhällskritik eller en ny arbetsplats som behövs.)

Men man ska vara uppmärksam på när psykologiska teorier och redskap, ämnade att hjälpa människor med problem, blir en del av kökspsykologin: de starkt normativa föreställningar om gott och normalt, orsak och verkan, som människor använder i vardagen för att disciplinera sig själva och andra till likriktat beteende. Intervjun med Josefsson och Linde svajar på den tunna linan som skiljer dessa åt.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.