Här har vi tre pratglada män som ägnar sina dagar åt att dricka öl i Berghälls skvärer, spela tärning, knycka förnödenheter som skor i Frälsningsarméns butiker, driva med några bistra poliser och sukta efter yngre flickor.
Dessa trettioåringar är ljusår från Facebook och Twitter (kan de ens använda en dator?), men de sätter värde på umgänge och vänskap. De är parasiter på samhällskroppen, men några antihjältar är de knappast.
Ta den allvarsamme, lite deppige Marskalken (Jussi Nikkilä). I Mikko Rimminens roman (Pussikaljaromaani) får han sitt smeknamn efter att en gång i den kvava metron ha hållit ett tal om människans rätt att ta en sup när som helst och var som helst. I hans sunkiga lägenhet huserar solstrålen Lihi (Ylermi Rajamaa) och den filosofiske Henninen (Eero Milonoff). I trappan sitter en hemlös man som sägs ha bott där en gång. Grannfrun Gabriella vars katt våldgästar Marskalken har gett sina reservnycklar till honom, men var håller hon själv hus? Sanningen är otäck. Några kvinnor sörjer henne medan disponenten bekymrar sig över det förstörda parkettgolvet.
Ville Jankeris Berghäll är främst den del av Helsingfors som än idag präglas av arbetarklassens utslagenhet. Här spökar Aki Kaurismäki, men de samhälleliga aspekterna lyser med sin frånvaro. Likaså skyddsänglarna. De unga kvinnor som trion umgås med är lite nyfikna på deras livsstil, därmed allt. Samhällsengagemang är något förlegat: en Mao-affisch hemma hos Marskalken, en Che Guevara hos en skummis som trion lånar lite fyrk av.
Som filmprodukt är Påsakalja-filmen njutbar och atmosfärrik. Fina rollprestationer, enastående musik, skickligt foto. Filmen bjuder på en hel del komik, men skrattet fastnar i halsen: här är det några människoliv som slösas bort.
Påsakaljafilmen är en ättling till Federico Fellinis I vitelloni (1953) där fem unga män i en liten stad konfronteras med att de håller på att bli vuxna. Fellinis flanörer lever på sina föräldrars pengar. Jankeris dagdrivare tycks inte ha några släktband. De har varken något förflutet eller någon framtid, de lever i nuet. Dagsländor som försöker förtränga sin förtvivlan inför den karga finska vintern.
Filmens tonfall är positivt, men efter ett störtregn ser vi huvudpersonerna våta och ynkliga. När de står på en bro (en symbol för övergång) glider de plötsligt in i en diskussion om en självmördare. Så svär de varandra evig vänskap. Det är väl det enda som återstår.
Zinaida Lindén
Påsakaljafilmen / Pussikaljaelokuva. Regi: Ville Jankeri. Manus: Ville Jankeri, Mikko Rimminen (efter hans bok Pussikaljaromaani). Foto: Jarkko T. Laine. Musik: Markko Nyberg. I rollerna: Jussi Nikkilä, Ylermi Rajamaa, Eero Milonoff, Marjut Maristo, Kaarina Hazard.
