Oj – en anarkistisk musikalfars om homosexualitet av Pirkko Saisio. Man kan vänta sig att inte veta vad man ska vänta sig. Premiären på Nationalteatern är en av höstens teaterhändelser, åtminstone om man ser till mängden välkända ansikten som bänkar sig i den vinröda sammeten. När det hela nått sin klimax får ensemblen med författaren/ regissören Saisio i mitten rungande, stående ovationer av en upprymd publik. Omtumlad är vad man är efter dryga tre timmar av en salig – ja, salig! – blandning av operett, föreläsning, fars, musikal, taistoitisk kampsång, tango, bolero och lite Svansjön.

Själva storyn i Homo! är kanske inte den mest fantasifulla: i centrum har vi den kristdemokratiska riksdagsledamoten Hellevi (Rea Mauranen) – läs: Päivi Räsänen – och hennes hemma man Veijo (Juha Muje) som kastar suktande blickar på den Michelangelska Moritz (Johannes Holopainen) som av en slump blivit del av familjen. Hellevi har det lite krångligt efter en tevekväll där hon blivit attackerad för sina homosexåsikter (hon dömer inte homosexuella, bara deras handlingar), och Veijo för sin del går i terapi för att få rätsida på sina underliga drömmar om Snövit. Motvilligt avslöjar han en förnedrande, traumatisk händelse från armétiden, medan Hellevi på sitt håll är i ständig närkamp med sitt samvete (en härlig Kristiina Halttu), som till slut får sparken. Ishockeyspelaren Moritz kommer ut ur skåpet efter några nattliga möten med läderbögar ledda av Tom of Finland, och blir sin fostermammas politiska rival.

Bland annat på grund av nämnda tevedebatt, och när S:t Michels biskop kommer och beklagar sig över att 20 000 lämnat kyrkan på en vecka, vill man tycka att aktualiteten inte är den skarpaste – gamla nyheter, liksom. Men tematiken går, som tur är, längre bak i tiden och djupare än så. De hektiska och erotiska dans- och sångnumren varvas med lågmälda, allvarstyngda, sanna och berörande scener. Vad man inte pratar om finns inte, det man inte kan prata om måste man tiga om – eller? Kanske det någonstans finns ett land där man får älska vem man vill – och där man också får älska sig själv. Dessa självklara budskap ger mig en otrevlig klump i magen: det är ju galet, och galet ledsamt, att man ännu år 2011 måste banka in dylika saker i majoritetens medvetande. När ska vi vara jämlika på riktigt – alla vi minoriteter, alltså.

Bland skådespelarprestationerna måste speciellt Muje och det nya namnet Holopainen (elev på Teaterhögskolan) nämnas: den ljuvligt komiska Muje är ett med sin antihjälte Veijo i nöd och lust, och Holopainen är – förutom vacker som en grekisk gud – stark och övertygande och njuter synbart på scenen. Dessutom klarar han fint av sångnumren. Bredvid hans utstrålning ser Olavi Uusivirta aningen borttappad ut. En person som känns besvärande överflödig på scenen är dottern Rebecca – Anna Paavilainen anstränger sig lite för mycket och är allmänt vilsen bland alla bögar, vilket beror på att hennes karaktär inte är mycket mer än en funktion. Hockeyspelarnas gruppvåldtäkt, i sig en stark scen, förblir lösryckt, och hennes kärlek (?) till Moritz än mer så.

Föreställningen är visuellt (ljud, dräkter, koreografi) och musikaliskt njutbar. Den första akten rullar på i ett dynamiskt tempo, medan den andra innehåller några besvärande utdragna scener. Handlingen tappas bort helt och hållet för att på slutet bindas ihop med ett hastigt vad-hände-sen – en rätt billig lösning. Den andra aktens psykedeliska drömsekvens med Hitler, Stalin och fan och hans mormor är främst förbryllande, men samtidigt förlösande i all sin galenskap. Det samma kan man säga om hela föreställningen – viktig, ärlig, provocerande, tabukrossande och, jo tyvärr, aktuell. Och mycket underhållande.

Musikerna, under ledning av Esko Grundström, är lyckligtvis inte gömda i något orkesterdike utan på bägge sidor om scenen där de syns och hörs. Jussi Tuurna har skrivit musiken till Saisios texter, och elementen samspelar fint och de olika musikstilarna bjuder på ständiga överraskningar. Den första akten avslutas med den omskakande kampsången ”Ecce Homo”, där den allt starkare ensemblen med omkvädet ”Katso ihmistä” (se människan) verkar rikta sig till var och en av oss i publiken. Det går rysningar längs ryggraden. Den andra aktens avslutande ”Olis jossakin maa” är likaså underbar – texten är i all enkelhet rörande. I övrigt är slutet kanske inte den bästa av lösningar – det hela rinner plötsligt ut i metateater där skådespelarna för en stund ”är sig själva” och diskuterar hur pjäsen bäst borde avslutas. Ganska slappt och krystat, som om Saisio skulle ha tappat krafterna precis på mållinjen efter ett annars lyckat maratonlopp.

Sonja Mäkelä

Homo! Regi, text: Pirkko Saisio. Musik: Jussi Tuurna. Scenografi: Kati Lukka. Dräkter:Tarja Simonen. Koreografi: Jouni Prittinen. Ljud, elektroniska instrument: Ville Leppilahti, Jussi Matikainen. Ljus: Matti Tiilama. Peruker, maskering: Pekka Helynen, Jani Kylmälä, Pauliina Manninen. I rollerna: Juha Muje, Rea Mauranen, Kristiina Halttu, Anna Paavilainen, Johannes Holopainen, Katariina Kaitue, Seppo Pääkkönen, Markku, Maalisma, Antti Luusuaniemi, Timo Tuominen, Olavi Uusivirta, Riku Nieminen.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.