Perfekt timing att sätta upp Camus’ De rättfärdiga just nu. Men pjäsen blir i Aleksis Meaneys regi för texttung, skriver Janne Wass.
Det kan knappast kallas annat än tidsenligt att Lilla Teatern nu sätter upp Albert Camus pjäs De rättfärdiga, ett verk som följer med en grupp ryska terrorister som ger sig ut för att mörda storfursten i Moskva. Camus, som själv var medlem av både kommunistpartiet och anarkisterna i Algeriet, samt var aktiv i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget, filosoferar i pjäsen över terrorismens rättfärdighet. Ytterligare aktualitet åt pjäsens tema gavs under sommaren i och med terrordåden i Norge, speciellt tänker man till exempel på passagerna där det diskuteras huruvida det kan motiveras att ta livet av oskyldiga barn.
Till skillnad från modernare pjäser på samma tema, frossar De rättfärdiga inte i dramatik och känslor, utan är snarare en rätt kylig filosofisk betraktelse. Det här har också regissören Aleksis Meaney tagit fasta på. Han är trogen Camus text och håller berättelsen stadigt rotad i det gamla Tsarryssland. Parallellerna till en modernare tid görs främst genom klädbyten och sparsam rekvisita. Men också här aktar han sig för att gå för nära vår absoluta samtid och lämnar till exempel helt bort referenserna till den islamistiska terrorn. Det är oerhört skönt att se en pjäs om terrorism där ensemblen inte springer omkring i turbaner under något skede av historien.
Gott och väl, men en pjäs som är så pratig som De rättfärdiga kräver endera att den av regissören dramatiseras kreativt på scenen eller att dialogerna och diskussionerna görs gripande. Ingetdera av detta lyckas Lilla Teatern med. Första akten utgörs i sin helhet av att så gott som hela terroristcellen står rakt upp och ner på scenen och diskuterar. Trots smarta scenlösningar och utsökt scenografi och ljussättning, lyfter akten aldrig. Trots det intressanta intellektuella stoffet, känns det främst som en enda longör eftersom karaktärerna inte blir levande. Den fantastiska ensembleregi som Meaney gav prov på i Teater 90º:s Aniara lyser med sin frånvaro. Det ser mest ut som om skådespelarna läser sina repliker och sedan ställer sig på sina märken igen för att ge nästa person muntur. Dialogerna känns också ofta just som replikuppläsning.
Pjäsen är inte utan höjdpunkter. Men då Sampo Sarkolas Kaliajev i första aktens klimax, en febrig videoinstallation, vandrar genom Helsingfors för att utföra det stora terrordådet till takten av dånande musik, känns det lite för sent. Var fanns den intensiteten i resten av akten? Man frågar sig vad Meaney och teatern hade kunnat åstadkomma om man hade frångått den rådande minimalismen i uttrycket lite tidigare. Andra aktens inledning med Kaliajev dramatiskt placerad på mitten av scenen i Gitmo-orange fångoverall är också visuellt oerhört stark. Akt nummer två inleds betydligt rappare än den första, pjäsen känns plötsligt också i maggropen, som då Sarkola hissas upp mot taket med en kätting runt fötterna för att förhöras. Men också den här spänningen avtar småningom i takt med att pratet tar överhanden.
Många av regilösningarna känns halvfärdigt genomförda och element som hade kunnat bli verkligt dramatiska schabblas bort. Ska man till exempel som dramatisk emfas skjuta tennsoldater ner i en lucka med golfklubba, ska det vara så väl inövat att det blir hole-in-one, och inte så att skådisen behöver stå och knuffa och fösa för att få ner dem. På det stora hela känns det som om Meaney inte vågat ta ut svängarna och utmana sig själv och ensemblen. Tanken finns där, men den stannar nånstans halvvägs.
Janne Wass
De rättfärdiga. Lilla Teatern. Manus: Albert Camus. Översättning: Elsa Thulin. Regi: Aleksis Meaney. På scenen: Nina Hukkinen, Sampo Sarkola, Peter Kanerva, Pekka Strang, Peter Ahlqvist. Scenografi och dräkter: Alisha Davidow. Ljus och projicering: Kalle Paasonen. Ljud: Janne Brelih. Mask och peruk: Milja Mensonen. Textbearbetning: Ragni Grönblom. Scenchef: Jan-Erik Pihlström. Produktionsinspicient: Caroline Heikner-Lindert. Belysningsmästare: Paavo Kykkänen. Underhåll av dräkter: Nina Virkki. Scentekniker: Niklas Lundström. Dräkter under ledning av Vaula Koukkula och Tiina Siivonen. Scenografibygge under ledning av Kari Haakanen. Rekvisita under ledning av Mira Rokkanen.
