Under en resa i Kosovo intervjuar Charlotta Boucht handikappaktivisten Kalle Könkkölä om hans arbete och upplevelser tillsammans med lokala handikapporganisationer.
Vi har kört ner från Zagreb via Banja Luka där Kalle Könkköläs gamla vänner från organisationen Partners ordnat filmfestival, fortsatt till Tuzla och Lotos-organisationen därifrån synskadade Suad guidar oss via Sarajevo över bergen till Podgorica i Montenegro. I Podgorica träffar vi lokala representanter från flera handikapporganisationer som också önskar samarbete med och pengar av Könkkölä och Tröskeln rf (Kynnys). Färden går vidare genom hisnande landskap till Pristina i Kosovo där resan avslutas hos Handikos, handikapporganisationen Könkkölä haft kontakt med sedan den första resan till Kosovo 1999.
– Det hela började under bosniska kriget, jag började fundera på vad som händer med de handikappade. Jag kontaktade Kalle Augustsson som då börjat föra ner hjälpförsändelser från Finland och bad honom ta med ett brev från mig till handikappade där. Men samtidigt hittade Suad Saharoviz från Tuzla mig på grund av att jag var ordförande för DPI (Disabled Peoples International) och kontaktade mig via internet.
– Efter Dayton-avtalet besökte jag Bosnien första gången 1997. Jag hade före resan kommit överens med Elisabeth Rehn om att träffas i Belgrad, hennes pondus som FN-inspektör var värdefull för oss, berättar Könkkölä.
Efter Bosnienresan bidrog utrikesministeriet (UM) med 50.000 mark som användes för katetrar och blöjor. Hälften åt serber, hälften åt muslimer.
Senare deltog Könkkölä i ett möte i Belgrad, med Halit Ferizi, grundare av organisationen Handikos i Kosovo. På mötet berättade han att fruktansvärda saker händer överallt i Kosovo – att det snart skulle bli krig.
– Vi trodde inte våra öron, men serbernas terror mot albanerna hade redan börjat. Senare hörde jag av Pekka Haavisto, som då var miljöminister, att han från ett berg på gränsen till Makedonien sett 150 000 flyktingar. Kosovo tömdes på albaner.
Kontinuerligt bistånd
När kriget redan var i full gång , våren 1999, lyckas Ferizi med Könkköläs hjälp få en sjuksköterska skickad till flyktinglägren i Makedonien för att evaluera de handikappades situation.
– Vi lyckades finansiera resan via UM och sjukskötare Satu Heikkinen åkte iväg på 6 veckor. Hennes upplevelser från flyktinglägren var nästan obeskrivbara. Allting fattades; katetrar, rullstolar, mediciner, blöjor; de sanitära omständigheterna var under all kritik. Vi skickade 20 rullstolar dit via en ungersk volontärorganisation, säger Könkkölä.
Efter diskussioner med UM började de stöda Handikos kontinuerligt. Både organisationen och rehabiliteringsnätverket runt om i landet fick mera resurser.
– Min roll i sammanhanget var väldigt fri: jag hjälpte Halit med kommunikationen med olika stödorganisationer som ställde olika krav, fungerade som bollplank och lyssnade på hans problem. Vi drack macchiato och blev vänner.
Under åren har flera aktiva handikappade från Tröskeln besökt Handikos för att stärka dem i deras arbete.
– Jag krävde att hälften av beslutsfattarna ska vara kvinnor. Kvinnogrupper grundades också, det är viktigt för kvinnor att träffas och jämföra erfarenheter i en väldigt mansdominerad kultur som den i Kosovo, berättar Könkkölä.
Självhjälp
– Det är många som ber mig men jag kan inte hjälpa alla som behöver hjälp. Jag måste vara, inte kall, men ”cool”. Jag kan inte vara för känslig, då kan jag inte hjälpa någon. Om jag låter känslorna svalla så kan jag inte arbeta, jag måste erkänna för mig själv att jag inte kan gör allt. Förr kände jag mig som en julgubbe, det var jobbigt. Nu är det lättare.
Könkkölä är aktiv i två organisationer, Tröskeln och Abilis, som kan ge konkret hjälp.
– Jag lovar ingenting om jag inte är säker, jag måste vara noggrann. Men redan det att en handikappad själv gör sig besväret att resa ner och personligen träffa människor ger ett stort moraliskt stöd och kraft. Människor måste hjälpa sig själva, jag kan inte säga vad de ska göra eller inte, de måste få självförtroende och bestämma själva.
– Jag är glad om jag kan koppla ihop olika människor. Serber och muslimer kan samarbeta respektfullt och lära sig av varandra, som muslimska Suad i Tuzla och serbiska Oliveira Mastikosa i Banja Luka vars organisationer har ett nära samarbete, säger Könkkölä.
Efter 4 år gjordes en oberoende evaluering av arbetet som var positiv, ändå stoppade UM understödet för själva organisationen medan rehabiliteringsarbetet fick fortsatt understöd. Nu har finska ambassaden i Pristina meddelat att understödet snart avslutas helt och man hoppas att Kosovos eget social- och hälsovårdsministerium ska ta över.
Tröskeln fortsätter sitt samarbete med Handikos. Nu på hösten åker Antti Dahlberg, expert på ryggmärgsskador, ner för att hålla workshops i Pristina och mera pengar söks för att kunna understöda Handikos arbete med mänskliga rättigheter. Arbetet är inte slut på länge.
– Vi är många i Tröskeln som är mycket ivriga att jobba internationellt, vi har ca 10-15 aktiva som reser till utvecklingsländer regelbundet. Samarbetet med UM fungerar bra, nu har vi grundat en arbetsgrupp som behandlar handikapp-politik inom utrikespolitiken. Det är en väldigt viktig grupp som träffas flera gånger per år, berättar Kalle Könkkölä.
text&foto Charlotta Boucht
www.handi-kos.org/en/
www.ic-lotos.org
www.dpi.org
www.kynnys.fi
