”Che che”. Det är ungefär så mycket jag kan uttrycka på det väldiga kinesiska språket. ”Che che” betyder tack och jag upprepar det som en tränad papegoja i tid och otid. Jag har en smygande känsla av att jag inte uttrycker den tacksamhet och vördnad som jag tänkt mig utan snarare att jag är precis en så okunnig, närmast artfrämmande besökare i det väldiga Shanghai som jag faktiskt är. Jag är i ett språk som för mig är bilder. Figurer som hukar sig rad efter rad med ryggarna vända mot mig. Mitt språk finns inte här. Jag ger kartan till taxichauffören med destinationen inringad med kulspetspenna eller visar på tändsticksasken från hotellrummet. Jag är som ett barn.
Papperslappar med budskap om var jag ska lämnas och hämtas i fickorna. Omkring mig växer staden över alla brädder. 18 miljoner invånare. I en stad. Och jag. Huskropparna som enorma termitstackar med lägenheter staplade på varandra i miljonprogramsformationer som urbana bergsmassiv.
Staden är oberäknelig i sin rusiga expansion. Ett kluster av inomhusgallerior. En lummig gågata med en välfylld bokhandel (som dessutom serverar en anständig espresso – det finns nåd också här). Höghus som snurrar, blinkar, veckar sig.
Torg med nedgångar till tunnelbanenätet som virkar sig fram under alltihop, mer välorganiserat än någonting annat här.
Allt påminner om något annat. Subtilt eller högljutt, som en överförfriskad farbror som stöter en hårt i sidan och blinkar med ena ögat. Den här staden vill bli allt som finns. De små husen med sina typiskt välvda tak som utgjort centrum på en bondgård rivs ner precis som de vackra stenhusen från trettiotalets koloniala epok. Men det rivs inte för att ge luft och ljus utan för att kunna bygga nytt. Staden tränger ihop sig inuti sig själv. Vi går och åker mellan byggnader. Nästan inga torg och parker. Utom den i mitten. Peoples Park. Gatuförsäljarna åker rullskridskor och smattrar på kinesiska.
Vid midnatt slocknar alla spektakulära fasadbelysningar. Floden blir mörk. Himlen blir mörk och byggnaderna lutar sig tillbaka i anonymiteten.
Jag tänker på när jag lärde mig läsa. Jag satt långt bak på bussen som svängde in på Odengatan. Genom fönstret upptäckte jag ordet i röda lysande bokstäver över butiken med herrkostymer.
”Där står det Kostymex”, sa jag högt med en stark känsla av en häpen lättnad som speglades i min fars ansikte som vändes mot mig.
Jag hade gått igenom bilden in i språket. Jag var för alltid befriad till och infångad av trafikskyltarnas och reklamtavlornas, romanernas och bloggarnas pratande till mig. Det går inte att vänja sig av med att kunna läsa. Jag läser och tänker och tror att jag tänker det jag läser och tror att det jag tänker är avläst.
I Shanghai är jag tillbaka på utsidan. I främlingsskapets språklöshet. Det är ganska behagligt att vara i sin egen förundrade nyfikenhet. Jag är kanske ett ögonblickligt barn. Men jag har börjat. Jag har rört vid språket. ”Che che”.
