Det var många öster om Brändö som satte morgonkaffet i halsen när Hbl 11.9 skrev om sociala problem under rubriken ”I Östra centrum kan man förlora allt”. Journalisten Peter Buchert hade åkt till Revalsplanen i Östra centrum för att smaka på förortsliv. Där träffade han en invandrare som säger att det finns för mycket invandrare i östra Helsingfors och en bostadslös som säger att han inte längre vågar sova på torget eftersom man kan bli rånad. Dessutom noterar han en somalisk busschaufför, tiggare, två män som ”gör affärer utan kvitto på estniska”, en yngling med en ölburk och en kö framför pantlånekontoret. Artikelns entydiga budskap är att Östra centrum – och i förlängningen också resten av östra Helsingfors – är farligt och förfallet. Lika klart blir det att invandrare, alkoholister, och låginkomsttagare är element som bidrar till en farlig och otrevlig miljö där ”vanliga finländare”, eller snarare vanliga finlandssvenskar, helst inte vill leva.
I artikeln intill har Buchert intervjuat professorn i stadsgeografi Mari Vaattovaara om ökande social segregation i Helsingfors, och tanken är väl att här liva upp den torra statistiken med bilder ur verkligheten.
Problemet är att den bild han – medvetet eller omedvetet – skapar med de två artiklarna inte har det bittersta med verkligheten att göra.
Jag har själv bott i östra Helsingfors hela min uppväxt och bor där nu åter med min familj sedan en tid tillbaka, på promenadavstånd från den plats som Buchert beskriver. Mitt yngre barn har sin dagvårdsplats intill Östra centrum och mitt äldre barn rör sig självständigt i trakten, precis som jag själv gjorde i hennes ålder. Där vi bor finns stora gröna barnvänliga innergårdar, lekparker, friluftsstråk, flera badstränder. Runt omkring utbreder sig lugna villaområden. Så var det när jag var barn, och så är det fortfarande, även om de östra stadsdelarna idag är tätare bebyggda än då, har snabbare kommunikationer till centrum och en mera urban stämning.
Buchert kunde lika väl ha åkt till metrotorget i Sörnäs, i folkmun även kallad Piritori eller Ikuisen vapun aukio, för att söka evidens för hur det går till i ”innerstaden”. Östra centrum är liksom Sörnäs och järnväggstationen en trafikknutpunkt där det lätt blir smutsigt, stökigt och brokigt, om staden inte särskilt vinnlägger sig om att hålla det snyggt och tryggt. Men nu var det ju inte ”innerstaden” som skulle stämplas utan ”förorten”, som ju kontinuerligt har misstänkliggjorts sedan de stora förorterna byggdes på 60-70-talen.
Man kan med fog bekymra sig över att den här typen av journalistik i förlängningen ökar de socioekonomiska skillnaderna mellan stadsdelar som den påtalar. Men när jag läste artikeln var det inte oron för förorternas mera utsatta invånare som slog mig, utan det småborgerliga ointresset, okunskapen, snobbismen, fördomsfullheten, okänsligheten för den egna synvinkeln, vi-och-dom-tänkandet, som den här sortens ”rapportering” vittnar om.
Antonia Wulff formulerar sig väldigt civiliserat i sin I dag-kolumn i Hbl 14.9, där hon påtalar problem med artikelns vinkling. Hon betonar bland annat att man inte ska gå åt enskilda journalister utan att medierna ska idka självkritisk granskning av den världsbild de förmedlar. Jag kan inte annat än hålla med. Det är inte utan att man undrar vems intressen man tänker sig tjäna med att stärka imbecilla stereotypier av den här sorten, i en tid av nya politiska motsättningar.
Nora Hämäläinen
