arje författare de arbetat med har varit viktig för översättarna Raija och Gisbert Jänicke.

Jag träffar Raija och Gisbert Jänicke hemma hos dem i Träkottby en av de sista veckorna i augusti. Båda två har en lång erfarenhet som översättare. Raija har översatt svensk och tysk litteratur till finska, bland andra Herta Müller, Martin Walser, Irmelin Sandman Lilius och Märta Tikkanen. Gisbert som översätter från svenska, finska och estniska till tyska är fortfarande verksam. Han har översatt Kalevala, finlandssvenska modernister, Paavo Haavikko, Runar Schildt och Daniel Katz samt en hel del finska och finlandssvenska, främst kvinnliga, poeter.

Om sitt språk berättar Raija att hennes mamma talade en frodig nordkarelska. Pappan som var skådespelare och regissör talade strikt skriftspråk. På grund av hans arbete flyttade familjen mycket, varför barnen ideligen fick lära sig nya, främst östfinska dialekter. Läsa lärde sig Raija vid 4 års ålder och har sedan dess, som hon säger, läst och läst och läst.

– På universitetet studerade jag svenska och tyska som huvudämnen, men hade inte tänkt bli översättare.

Hon hade talat med Irmelin Sandman Lilius om dennes böcker, och överraskande föreslog Sandman Lilius sitt finska förlag att just Raija skulle översätta dem, till både förlagets och Raijas egen förvåning. Hon gjorde först en provöversättning, den godkändes och på den vägen blev det.

– Kanske är det skådespelarsläkten, funderar hon.

– Översättaren tolkar texten på samma sätt som en skådespelare. Eller som en musiker, som andra säger.

Inte heller Gisbert hade planerat att bli översättare. Han utbildade sig först till bokhandlare vilket på den tiden tog tre år i Tyskland, och kom till Finland på 50-talet för att arbeta på Akademen som en mindre avdelningschef; senare bedrev han tillsammans med Raija den legendariske pocketbokhandeln Kirjavintti. När det blev klart att han skulle stanna här försökte han bekanta sig med finsk och finlandssvensk litteratur. Han började med att läsa Kalevala i översättning men märkte att han om och om igen somnade över den första sidan. Då köpte han boken på finska och läste med ordbokens hjälp de sex Kullervosångerna.

– Jag tänkte att när jag lägger ner så mycket möda så är det bäst att jag skriver upp det jag kommit fram till. Jag tyckte det blev ganska bra så jag skickade det till Tysklands mest ansedda förlag. Efter några månader kom svaret som började med raderna ”Det händer nästan aldrig att ett tyskt förlag publicerar en översättning på rekommendation av översättaren själv, men detta är nu ett undantag.”

– Översättningen antogs. Med den hade jag lärt mig finska, säger han.

Sedan frågade förlaget om han skulle vara intresserad av att översätta Olof Lagercrantz’ Från helvetet till paradiset till tyska, och det ville han – med den lärde han sig svenska. Den boken blev för övrigt den enda som Gisbert har översatt på förslag från ett förlag: alla andra har varit hans egna projekt.

Finns det översättningar som har varit särskilt viktiga för er? Som varit språkliga vändpunkter?

– Alla texter känns viktiga – till och med saktexter som jag måste åta mig för brödfödan, av dem lär man sig ibland mycket som senare kan ha relevans för en skönlitterär text, säger Gisbert.

Raija håller med, alla texter har varit viktiga, också barnböckerna.

– Varje författare är en vändpunkt för sig. Det viktiga är att leva sig in i författarens språk och tankar, hans tankesätt – språk är inte bara språk, varje språk är sitt speciella sätt att tänka, bakom varje språk ligger en egen filosofi. När man sedan har översatt flera verk av samma författare vet man redan bättre var man går.

Men att nämna viktiga översättningar?

Gisbert påpekar att han mest har översatt författare som särskilt intresserar honom eftersom han inte har behövt arbeta på uppdrag av förlag – för alla sina projekt måste han själv hitta förlag, något som ingalunda har varit lätt.

– Paavo Haavikko är en av mina favoritförfattare, säger han.

– Det tog lång tid innan jag lyckades övertyga ett förlag om att publicera en diktsamling av honom. Första boken fick jag ut i DDR, de följande tre kom ut på ett österrikiskt förlag.

Gisbert fick också tidigt ut en antologi med finlandssvenska modernister i DDR och noterar att det var lättare att övertyga de östtyska förlagen, eftersom de inte hade så mycket kommersiella synpunkter, utan satsade i första hand på kvalitet och författare.

Författarens
eget språk

– Man måste krypa in i författarens skinn, veta om författarens bakgrund, hur han levde. Därför läser jag mycket sekundärlitteratur, litteratur om författaren men gärna också författarens brev ifall de är tillgängliga. Privatbrev kan ge intressant tilläggsinformation till ett verk, säger Gisbert.

Raija säger att hon har haft turen att översätta författare som ännu lever.

– Jag har kunnat ta kontakt och fråga, till exempel när det har funnits satser och ord som kan tolkas på olika sätt.

– Varje översättare har sitt eget sätt att arbeta, fortsätter Raija.

– Vid första genomläsningen plockar jag upp ovanliga ord eller ord som upprepas, och plockar ut alla citat som jag känner igen. Bibelhänvisningar till exempel, bibeln måste man nästan kunna utantill. Sedan översätter jag ganska ordagrant med datorn – printar ut, läser översättningen, gör förändringar. Sedan skriver jag på nytt och då försöker jag ta det lite lösare, låter mig själv komma in på sätt och vis. Sedan läser jag igen. Tredje gången drar jag översättningen närmare originalet igen.

Innan datorn blev det gängse arbetsredskapet innebar det här att hon skrev hela texten tre gånger. På grund av den omfattande processen kunde hon översätta högst två böcker per år.

Gisbert berättar hur han översätter en dikt: först spontant som han förstår den – sedan skriver han ut den på papper och börjar genast korrigera. Sedan korrigerar han igen och igen.

– En diktöversättning kan ta åratal, säger han. Också när man tror att den är färdig och tar fram den igen efter några år, griper man genast till pennan för att korrigera. Till exempel Haavikkos Vinterpalatset har han hållit på med i 10 år, inte hela tiden, men i omgångar. Annars beskriver han ett liknande hantverk som Raijas: först strängt till originalet, sedan friare, så att det blir bättre tyska, och slutligen närmare ursprunget igen.

– Översättarens eget språk borde inte synas i texten – det ska vara författarens språk, författarens språkliga egenart, betonar han.

Men det lyckas inte alltid.

–Till exempel ordspråk och idiomatiska talesätt är väldigt svåra att överföra till ett annat språk. Detsamma gäller slanguttryck och dialekter. Eller Diktonius Helsingforssvenska från 30-talet som ingen längre talar.

– Med dialekt måste man vara mycket försiktig, påpekar Raija.

– Det går inte att bara ersätta en tysk med en finsk dialekt och vice versa. En dialekt har inte bara en språklig dimension, den återspeglar också talarens karaktär.

Vi kommer in på översättarens etik. Jag undrar hur de ser på ansvaret inför författaren och läsarna.

– Man har ansvar bara mot författaren, säger Raija.

– Man ska inte kommentera författarens texter eller lämna bort något. Inte heller göra det vackrare än författaren själv har skrivit, säger Gisbert.

– Inte mjuka upp om texten är hård, tillägger Raija och forstätter:

– Utgångsspråket ska inte synas – men originalets egenart borde komma fram. I tyska texter kan en mening vara en sida lång, men man ska inte ta bort, inte klippa av, inte göra kompromisser på originalets bekostnad.

– Varje språk har sina speciella utmaningar. För mig är det en rikedom att jag kan översätta från olika språk. Man tror att estniskan är lik finskan, men det är den inte. Det finns något annat bakom, en annan erfarenhet. Estniskan har också en tysk syntax som finskan inte har. Detsamma gäller jiddisch som språkligt är så nära tyskan men uttrycker en helt annan värld, en annan filosofi, säger Gisbert.

När man översätter mellan indoeuropeiska språk – mellan tyskan och svenskan – är problemen kanske inte så stora, menar Raija. De är sådana som man lär sig jobba med. Det största problemet när man översätter mellan ett indoeuropeiskt och ett finsk-ugriskt språk är att få fram den rätta rytmen.

– Jag vill understryka även förlagets andel i arbetsprocessen och hoppas att det också i framtiden ska finnas lika goda redaktörer för översättningslitteratur som jag har haft lyckan att få jobba med. Fyra ögon ser mer än två – man kan ibland bli blind inför sin egen text, säger Raija.

Finns det några översättare som ni särskilt beundrar?

– Översättarnas arbete har i alla tider haft en mycket stor betydelse för den finska kulturen, påpekar Raija. Det är just via översättningar som finländarna har kommit i kontakt med världslitteraturen.

– Därför beundrar jag alla som har översatt klassiker som till exempel Dante och Goethe till finska. Men världslitteraturens klassiker ska ändå översättas då och då på nytt. Jag lyfter hatten för WSOY som håller på med att ge ut Shakespeare i nya översättningar. Underligt nog föråldras översättningarnas språk mycket snabbare än originalets – till exempel i Paavo Cajanders Shakespearetolkningar. Av nyare översättare beundrar jag bl.a. Liisa Ryömä som i sina Torgny Lindgren-tolkningar genuint har uppnått originalets musikaliska rytm.

Nobelpris
och dödsepos

Jag frågar Raija hur det kändes att en författare hon översatt vann Nobelpriset häromåret.

Raija säger att hon blev väldigt glad för Müller och för hennes böcker.

– Också därför att hon är den enda författare som jag rekommenderat åt förlaget. Tyvärr sålde hennes böcker inte så bra i Finland. Kanske behandlar de för grymma saker. Vet inte, men för mig är de poesi om den grymma och hårda världen som hon levt i. Böckerna har också humor, fast det är nog hennes speciella humor. Visst var hon svår att översätta, men jag kunde ju ringa och tala med henne. Vi blev genast goda och nära vänner. Översättaren jobbar ju mot engångsersättning, så materiellt betyder Nobelpriset bara att man får översätta flera böcker av samma författare. Nåja, jag slutade översätta 2002 på grund av min rygg, men jag är glad över att Herta fått goda nya finska översättare. Just nu jobbar hon igen med sina ”oöversättbara dikter”.

Raija tar förtjust fram en diktsamling: en låda med kort, där Müller har gjort dikter med kollageteknik av enskilda ord som hon har klippt ut ur tyska tidningar (se s. 4 i denna tidning). Dikternas surrealism förstärks av bilder som ofta skapar en stark dissonans med texten. Den första diktsamlingen publicerades som lösa kort i en låda, de två följande i bokform och den fjärde är på kommande.

Sedan går vi över till Kalevala.

– Kalevala tog tre år för mig att översätta och ungefär 300 sekundärtexter – allt från tabunamn för rovdjur till fjärrkarelsk arkitektur – fick jag gå igenom för att förstå den texten, säger Gisbert.

– Kalevala är alltså en text av författaren Elias Lönnrot som hämtar sitt material från folkpoesin. Den ska betraktas som en skriftlig och inte en muntlig text. Att hitta innebörden i vissa ord tog väldigt lång tid. När jag översatte och översatte, sökte i gamla ordböcker, kom det fram att ord som traditionellt har tolkats på ett visst sätt egentligen betyder något annat.

Ett exempel som han nämner är ordet kylä, det alldeles vanliga ordet för by på finska. Småningom under arbetets gång kom han fram till att det i Kalevala ofta används, av metriska skäl, som förkortning för kylmä kylä som är en benämning för dödsriket. Ett annat exempel är oja, som betyder dike. I Kalevala fungerar det som förkortning av Saraoja, som syftar på urhavet som omger dödsriket.

– Jag kom fram till att det i Kalevala finns 99 geografiska och topografiska begrepp som har att göra med dödsriket.

Ett annat exempel på en typisk feltolkning är stället där det står om Kullervo att han ”läksi soitellen sotahan, iloitellen tappelohon”, vilket har tolkats som att Kullervo gav sig spelande ut i kriget. Så har passagen också återgivits i Akseli Gallén-Kallelas målning där Kullervo ger sig ut i krig på en vit häst, blåsande i ett horn. Men Gisbert berättar att soitellen i det här fallet syftar på att gå. Kullervo gick till fots ut i kriget.

– Kalevala är ett dödsepos, säger Gisbert.

– Det handlar om människans existentiella kamp mot döden. Det här kommer fram när man tränger in i orden igen och igen: det finns otaliga hänvisningar till dödsriket.

– Som Kalevalaläsare trodde jag att jag kan min Kalevala, säger Raija.

– Men när Gisbert visade mig ett ställe och frågade vad det betyder hade jag alltid fel. En modern läsare, eller jag som läst Kalevala sen 50-talet, vet inte vad där står. Jag undrar om Lönnrot själv visste.

– Jag tror inte att han riktigt gjorde det, säger Gisbert och noterar att kalevalaspråket inte är dagens finska. Orden har andra betydelser i den fjärrkarelska som Lönnrot huvudsakligen har utgått från.

Har det då någon betydelse att ett verk man översätter har haft en stark nationell eller politisk betydelse?

– Man måste hålla sig fri från sådant, menar Gisbert.

– Man kryper in i författarens skinn, tar hänsyn till författarens tankevärld, men receptionen är en helt annan sak. Men många översättningar har en stark prägel av översättarens egen värld. Det finns till exempel en tysk översättning av Aleksis Kivis Sju bröder från 30-talet – utförd för övrigt av en i Tyskland bosatt finsk dam – som är så präglad av nazismens tankevärld att man inte kan läsa den längre. Viktor Klemperer har i sin bok LTI  (Lingua Tertii Imperii) påvisat hur nazisterna medvetet och systematiskt korrumperat det tyska språket genom att ge orden nya innebörder. Man kan förfalska en text bara genom val av ord – texten förblir densamma men språket är fel.

Raija berättar att många tyska författare efter kriget upplevde att de måste hitta på språket på nytt, språket var fördärvat, det fanns ord som var så starkt färgade av det som hade skett. Günter Grass har tangerat problemet i sin bok Mötet i Telgte.

– Men det här är något som händer i alla språk, noterar Gisbert.

– Först menar man en sak med ett ord och så plötsligt betyder det något annat.

Att ta tillvara betydelser och föra dem vidare till en ny publik, att tolka utan att lämna sin egen prägel i texten. I Raijas och Gisberts tal framstår översättning som en sträng och opartisk betydelsernas arkeologi.

– Att inte ta bort, inte censurera, inte göra sämre men inte heller vackrare: det är den enda maximen, avslutar Gisbert innan vi går ut i trädgården för att fotografera.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.