I väntan på Godot i Nationalteaterns tolkning saknas udden, skriver Sonja Mäkelä, efter en teaterkväll då ”ingenting hänt två gånger.”
Det är med lika mängd reservationer och förväntningar jag går på Nationalteaterns I väntan på Godot, pjäsen som man på finska hittills känt som Huomenna hän tulee men som nu går under namnet Godota odottaessa. De blandade känslorna beror på att Samuel Becketts absurda klassiker från 1949 har en alldeles speciell plats i mitt teaterhjärta – inte minst tack vare Sirius Teaterns uppsättning för ett knappt år sedan.
Jag blir varken betagen eller direkt besviken – pjäsen ser ut så som man kunnat vänta sig. Esko Salminen är Esko Salminen och scenen är en institutionsteaters. Texten är ryggraden, men det känns som om dess djup inte tillåts framträda på allvar. Det är regissören Arto af Hällström som står för den nya finska språkdräkten som fungerar bra med lagom mängd lokal- och tidsfärg, utan motsvarande förlust av originalets stil och tonfall. Orden passar i munnen på skådespelarna, men moderniseringarna går inte ihop med deras otidsenliga kläder. Det man alltså inledningsvis kan notera, är att Hällström inte valt den existensfilosofiska utan den mer humoristiska vägen, och den är tydligt metateatral. Det må man tycka vad man vill om – visst är Becketts text en tragikomedi, men jag skulle gärna ha lämnat teatern mer berörd än vad jag nu gör efter kvällen då ”ingenting hänt två gånger” (för att ta till det utslitna citatet av den hädangångne irländske kritikern Vivian Mercier).
Det nakna trädet står där det står, månen går upp på kvällen, skorna klämmer och aldrig kommer Godot. Intet nytt under solen. De gamla vännerna håller ihop och försöker trots allt inte på allvar hänga sig (fast repen hänger där invid ridåkanten). Estragon är ömsint, intensivt tolkad av Eero Aho – knarrig på rösten, deprimerad och snarstucken – medan Salminens Vladimir inte är lika gripande med sitt ofta väl deklamerande tonfall och låtsaslustiga gester. Hannu-Pekka Björkman är det självklart rätta valet för rollen som den bipolära slavdrivaren, egocentrikern Pozzo. Tolkningen för osökt tankarna till Björkmans senaste roll på samma scen, furst Myschkin, ”Idioten”. Björkman behärskar utan vidare hela det osammanhängande registret som är Pozzos karaktär. Den fjärde magra stackaren, en vitskäggig lastgammal Lucky, är adekvat miserabel i Janne Reinikainens tolkning. Den enda stunden han får tillfälle att göra annat än darra på knäna och rynka ögonbrynen får Reinikainen spontana applåder.
Becketts text kan tolkas in absurdum (sic), och är tvivellöst värd att sättas upp igen och igen, för nya generationer att få tillfälle att grubbla över varats korthet och totala meningslöshet. Den här gången erbjuder tolkningen inga överraskningar i vare sig rollbesättning (ingen kvinna exempelvis; Becketts order hedras) eller kostymering och kulisser. De fyra männen är trashankar i en förgången tid och draperierna hänger grådaskiga. Trädet är stiliserat, med enbart två grenar, och stenen Gogo sitter på är uppenbart teaterrekvisita – åter en vink av metanivån som finns ständigt närvarande, dock utan att tillföra speciellt mycket.
Nationalteatern bjuder på en klassisk klassikeruppsättning med några av landets bästa skådespelare. Men udden saknas.
Sonja Mäkelä
Nationalteatern: Godota odottessa. Text: Samuel Beckett. Översättning, regi: Arto af Hällström. Scenografi: Katri Rentto. Dräkter: Anna Sinkkonen. Mask: Heikki Nylund. Ljus: Aslak Sandström. I rollerna: Eero Aho, Esko Salminen, Hannu-Pekka Björkman, Janne Reinikainen.
