Få böcker har gripit eller snarare skakat mig lika mycket som den korta romanen Jeltysjevy, Familjen Jeltysjev, som berättar om en ”vanlig” rysk familjs gradvisa degradering och slutliga undergång i en sibirisk by.
Det är en bok som gör Rysslands dystra demografiska statistik förståelig. Det är en bok som är stramt välskriven och samtidigt vibrerar av indignation. Det är en bok som jag skulle vilja sätta i handen på varenda en som vill veta något om livet utanför Moskva och St. Petersburg.
Ändå är det föga troligt att familjen Jeltysjevs historia kommer att bli tillgänglig för icke ryskkunniga. Delvis beror det på att den inte bara är mörk utan direkt svart när det gäller den ryska landsbygdens alternativlösa fattigdom och tristess. Så har inte heller romanen fått något av de många pris som den nominerats till, tvärtom har dess författare Roman Sentjin kritiserats för att nedvärdera den ryska människan.
Människorna här är ett helt ordinärt par i femtioårsåldern, han polis, hon bibliotekarie, som efter att ha förlorat sin stadsbostad tvingas flytta till en gammal släkting i en sydsibirisk förfallen by. De har inga som helst färdigheter för att ta itu med en sådan tillvaro utan blir hjälplöst bestulna och lurade av sina grannar. Huset som de skulle bygga förblir en vedhög.
En son sitter i fängelse, den andre visar sig lika oföretagsam på landet som i staden. Men vad ska han göra? När ingen i familjen lyckas få arbete går föräldrarna motvilligt med på att sälja sprit och börjar sedan själva dricka, som bedövade av hopplöshet och apati. Och när det åter en gång blir vår, snön smälter och det skulle finnas mycket att göra utomhus, förblir de sittande medan våldet kryper in.
Den främsta orsaken till att jag knappast kommer att få ge Sentjins viktiga bok till mina vänner är ändå den allmänna bristen på intresse för dagens ryska litteratur. När jag om hösten bläddrar igenom Svensk bokhandel eller tittar på de finska förlagens listor får jag vara glad om där finns en eller ett par titlar översatta från ryskan annat än nyöversättningar av klassiker. Inom de stora språkområdena är läget förstås något bättre, men också här verkar ryskan vara satt på undantag.
Varför når dagens ryska litteratur inte ut i världen? Det kan inte längre vara fråga om den besvikelse som drabbade västvärlden när det efter perestrojkan visade sig att ingen Dostojevskij eller Bulgakov kom fram ur skrivbordslådorna – det är ju inte gott om sådana storheter på andra håll heller.
Det stämmer också, vilket kulturforskaren Michail Epstein påpekat, att Ryssland inte på tiotals år har producerat en enda kvalitetsroman som blivit en internationell bestseller, något i stil med Rosens namn eller Hundra år av ensamhet. Men samtidigt konstaterar Epstein att det minsann inte råder någon brist på litterära traditioner, dramatiskt historiskt material eller begåvade författare.
En av dessa begåvade författare är just Roman Sentjin som dessutom står i centrum för den riktning som kallas ”den nya realismen”. Sentjin är född 1971 och räknar sig till den mest vilsna generationen i dagens Ryssland, till dem som än idag ”förvirrat vacklar mellan ungdomens komsomol-ideal och den postsovjetiska verkligheten”.
Själv drabbades Sentjin av omvälvningarna i Ryssland när han som ung blev uppryckt ur en trygg tillvaro i Kyzyl, huvudstad i Tuva. De etniska oroligheterna under nittiotalet tvingade hans familj att lämna allt och flytta norrut. Värst drabbades föräldrarna som varit stadsmänniskor och sedan på gamla dagar måste slita som grönsaksodlare i en förfallen by i Krasnojarskregionen.
Där drev Sentjin omkring bland apatiska och tidigt alkoholiserade jämnåriga medan han hjälpte de utfattiga föräldrarna, spelade i rockband i staden Minusinsk och försörjde sig med ströjobb. I sin prosa utnyttjar Sentjin effektivt det som han själv upplevt av sitt lands närhistoria, samtidigt som han bestämt tar avstånd från allt litterärt experimenterande. Det gäller istället att så enkelt och tydligt som möjligt skildra verkligheten ”just som den är”.
Det blir därför svåra men väsentliga sidor av ryskt liv som Sentjin beskriver på sin precisa, halvt dokumentära ”Kodakprosa”. Och det känns som om den strama stilen gjorde hans starka engagemang för förlorarna i dagens Ryssland än mer övertygande.
Ändå är Familjen Jeltysjev minsann inte någon trist läsning. Hård och sorglig – javisst. Men personerna berör, intrigen suger en med sig och vi får en helt fascinerande om än skrämmande insyn i ett okänt Ryssland.
Och Sentjin är inte ensam. Det finns andra nu levande ryska författare som bjuder på lika relevanta om än helt annorlunda tittluckor in i dagens snabbt föränderliga ryska verklighet. Jag kunde räkna upp ett tiotal, alla tillsvidare oöversatta.
Kristina Rotkirch
