Beskrivningen av andra kulturer i finländska läroböcker står ofta i strid med skolans läroplan, säger Pia Mikander som forskar i ämnet.
– Historieämnet ska lära ut kritiskt tänkande, det står i läroplanen, men det syns inte alltid i läroböckerna.
Så säger Pia Mikander som är doktorand i pedagogik och anställd vid projektet Utbildning och ledarskap i ett mångkulturellt samhälle som är ett samarbete mellan Helsingfors universitet och Åbo Akademi. Hennes avhandlingsprojekt går ut på att analysera konstruktionen av västerländskhet och presentationen av icke-västerländska personer och kulturer i finska och finlandssvenska läromedel. Materialet består av läroböcker i geografi, historia och samhällslära som har kommit ut mellan 2005 och 2010 på Söderströms, Schildts, Tammi, Otava, Edita och WSOY.
Mikander hittade den problematik som hon forskar i när hon arbetade som lärare i samhällslära.
– Jag har jobbat i skolan och reagerat på spridda fenomen som störde mig. Men det tog ganska länge innan jag kunde formulera det som en forskningsfråga.
Problemet är hur världen beskrivs i termer av ”vi västerlänningar” och ”de andra”, där västerlänningar är bättre och smartare och förväntas lösa världens problem. De andra är hot, objekt för välgörenhet, eller som barn, naiva. Det här är vad Mikander kallar för ”andrafiering”, ett begrepp som hon hämtar från postkolonial teori.
Stärker motsättningar
Mikander har för den här arikeln valt ut några citat ur historieböcker för att illustrera de tendenser till andrafiering som hon har hittat i de läroböcker som hon analyserat. De valda exemplen handlar om synen på muslimer, araber eller mellanöstern, som också står för merparten av de problematiska framställningar hon har påträffat. Men problemet gäller inte enbart synen på muslimer utan är genomgripande för synen på icke-västerländska människor och kulturer, betonar hon.
I följande passage jämför läromedelsförfattaren muslimers äktenskap med äktenskap i 1800-talets finska bondesamhälle:
Valet av äktenskapspartner hade i bondesamhället ingenting med förälskelse att göra. Det var de vuxna som bestämde vilka två unga som borde gifta sig. Avgörande för beslutet var främst ekonomiska och sociala orsaker: att en flicka eller pojke skulle gifta sig inom sitt stånd. Det här synsättet på familjebildning är vanligt ännu i dag i vissa muslimska miljöer i Norden. Det har skapat konflikt mellan föräldrar och deras vuxna barn som har tagit intryck av de fria vanorna hos sina nordiska kamrater. (Vår historia 3, Söderströms, 2008. åk 7, s. 9)
Uppsåtet är kanske att minska klyftan mellan ”oss” och ”dem” men resultatet är inte så lyckat menar Mikander.
– Det här mystifierar mer än det rätar ut – vi ska tänka oss att det finns ”muslimska miljöer” där det pågår konstiga saker. Det är totalt out of place med tanke på att det ofta finns fördomar redan från början.
Ett annat drag är att främst beskriva ”de andra” och relationen till dem i termer av problem och motsättningar, som i följande stycke:
Mellanöstern omfattar området från Egypten till Iran samt Cypern och Turkiet. Det är inte ett geografiskt område utan en benämning på en världspolitisk krishärd. Lokala konflikter i detta område har gång på gång gett upphov till internationella kriser. I bakgrunden finns religiösa, ekonomiska och geografiska faktorer. Mellanöstern är urhemmet för tre stora världsreligioner – judendomen, kristendomen och islam. Majoriteten av områdets 200 miljoner invånare är muslimer som är delade i två riktningar, sunni och shia. Bland de kristna i området förekommer också flera olika sekter. De olika religiösa grupperna har ofta tagit till vapen för att lösa sina trostvister. Skarpast är motsättningarna mellan judar och arabmuslimer. (Horisont, Schildts, 2006, s. 330)
Det förekommer också vad Mikander kallar för starkt essentialiserande bilder av kulturer och religioner, där olika kulturer eller religioner presenteras som oföränderliga villkor som gör det omöjligt för människor att komma överens med varandra, såsom i Editas finska lärobok:
Islamin nousu maailmanpolitiikan voimatekijäksi etenkin 1970-luvulta lähtien on koettu vakavaksi haasteeksi niin Euroopassa kuin Yhdysvalloissa ja Venäjälläkin. […] Toisen maailmansodan jälkeen islaminuskoisten määrä on Euroopassakin ollut nousussa. […] Öljystä tuli poliittinen ase länsimaita vastaan, jotka joutuivat mukauttamaan kulutustaan arabimaiden hinnankorotusten takia. Samaan aikaan arabit kasvattivat varallisuuttaan ja sitä kautta poliittista vaikutusvaltaansa myös länsimaissa. […] Tilanne on erityisen tulenarka juuri Lähi-idän alueella, missä islam, juutalaisuus ja kristinusko kohtaavat. Näihin kaikkiin uskontoihin sisältyy vahva käsitys omien näkemysten oikeaoppisuudesta ja muiden vääräoppisuudesta. Rinnakkaiselon näkökulmasta lähtökohta ei ole kovinkaan hedelmällinen. (Kronikka 8, Edita 2007, s. 201–202)
(Att Islam har stigit fram som en världspolitisk maktfaktor särskilt från 1970-talet framåt har upplevts som en allvarlig utmaning såväl i Europa som i USA och Ryssland […] Efter Andra världskriget har antalet muslimer varit stigande i Europa […] Oljan blev ett politiskt vapen mot västländerna, som blev tvungna att anpassa sin förbrukning på grund av arabländernas prishöjningar. Samtidigt ökade araberna sin förmögenhet och fick på det sättet politiskt inflytande också i västländerna […] Situationen är särskilt eldfängd i Mellanöstern, där islam, judendomen och kristendomen möts. I alla dessa religioner ingår en stark föreställning om de egna uppfattningarnas riktighet och andra uppfattningars felaktighet. Från ett samlevnadsperspektiv är utgångspunkten inte särskilt fruktbar.)
– Man vet nog inte riktigt vad man gör när man presenterar olika grupper av människor som att de bara inte kan komma överens, säger Mikander.
– Man talar i termer av Samuel Huntingtons The Clash of Civilisations. Men det är en ganska allvarlig politisk handling att presentera grupper av människor så.
I en bok står det (om kaukaser) att ”Invånarna i dessa länder var muslimer och därför svåra att integrera i det kristna Ryssland.” (Historia 1800-talet, Söderströms, 2010, s. 176)
– Det finns säkert fall där man har stött på sådana problem. Men varför framställer man det som att det var muslimerna som var ”svåra” snarare än att se situationen ur deras synvinkel, undrar Mikander.
Det förekommer också vinklingar som stärker uppfattningen om muslimer som en maktfaktor som idag strävar efter att förändra ”vårt” sätt att leva:
Oljekriserna åren 1973–74 och år 1980 blev en chock för i-länderna, en chock som visade hur sårbara dessa är. Här hade en ny maktfaktor, oljan, uppenbarat sig på den världspolitiska scenen. Islam har nått hjärtat av Europa. I Frankrike, Belgien, Tyskland m.fl. länder har muslimerna visat att deras tro skall synas i vardagslivet – i klädsel och livsföring. Och de vill att islam skall sätta sin prägel också på staternas styrelse. (Vår historia 4, Söderströms 2008, s.208)
En arbetsuppgift på följande sida i boken lyder:
Vilket mål har de muslimska fundamentalisterna? (Vår historia 4, Söderströms 2008, s.209)
– Behöver det sägas klarare att muslimer är ett hot, kommenterar Mikander.
– Man behöver inte läsa den islamfientliga bloggen Gates of Vienna för att bli negativt inställd till muslimer. Jag menar, om ”de” nu har ”nått hjärtat av Europa”, ska man då bara sitta där och acceptera det? Den här sortens formuleringar skapar skarpa motsättningar.
Mot läroplanen
Hur skiljer sig då läroböckernas syn på islam och muslimer från de gängse uppfattningar som sprids via massmedier?
– De här böckerna är ju diskursiva dokument precis som tidningsartiklar är det, säger Mikander.
– Men man kommer undan med mycket sådant i läroböcker som skulle bli kritiserat i massmedier.
Läroböckernas primära målgrupp har inte samma förutsättningar att vara kritisk som vuxna tidningsläsare och det ställer en annan typ av krav på författarna. Men Mikander pekar också på att det inte handlar så mycket om enskilda författare eller förlag, utan om en helhetsproblematik: vilken världsbild är det vi vill att skolan ska förmedla åt våra barn? Vinklingarna som hon hittar i läroböckerna är en del av den stora diskursen om väst och dess hotbilder, en diskurs som är gängse i vårt samhälle, men som inte nödvändigtvis är förenlig med de grundläggande värden som finns inskrivna i den finländska skolans läroplan.
Läroplanen från 2004 (se faktarutan intill) har uttryckligen alla människors lika värde som målsättning; det är meningen att allt innehåll i undervisningen ska styras av den principen.
– Jag har tolkat det så att alla människors lika värde inte går ihop med tanken om västerländsk överhöghet. Mångkulturalism ger en push för människor att samarbeta. Det är inte förenligt med att man beskriver till exempel mellanöstern som en plats där människor bara inte kan komma överens. Då har man distanserats från de grundvärden om alla människors lika värde som finns inskrivna i läroplanen – eller kanske har man aldrig tyckt att de spelar så stor roll.
Det handlar alltså inte om att ersätta en politiskt vinklad, andrafierande syn på världen med en helt neutral bild.
– Det ska inte vara neutralt, utan vi ska enligt läroplanen uttryckligen fostra kosmopoliter som i framtiden får det lättare att samarbeta med andra, oberoende av varifrån de kommer. Det här är något som borde synas i läroböckerna.
Man menar ofta att mångkulturell fostran skulle vara något som behövs idag när allt fler elever i de finska skolorna har invandrarbakgrund. Men Mikander påpekar att mångkulturell pedagogik inte handlar om att anpassa sig till en mångkulturell närmiljö, utan om grundläggande värderingar.
– Ju homogenare en klass är, desto viktigare är det att öppna olika synvinklar på världen för eleverna och lära dem att se kritiskt på maktstrukturer.
Å andra sidan finns det också skäl att fundera på hur elever med icke-västerländsk bakgrund upplever den bild av världen som förmedlas.
– Om elever upplever sig sårade av hur händelser presenteras i läroböckerna så borde det ju vara en varningsklocka.
Behöver inte vara så
Det finns också viktiga undantag till de tendenser som Mikander kritiserar i läroböckerna. Såhär står det på sidan 173 i Kaleidoskooppi 8 som getts ut av Tammi 2008:
Öljykriisin aikana läntiset tiedotusvälineet loivat kuvan uhkaavista arabeista, jotka halusivat haavoittaa läntistä elämäntapaa. (Under oljekrisen skapade de västerländska medierna bilden av hotfulla araber som ville skada det västerländska sättet att leva.)
– Det här är ett exempel på att allt jag hittar i de här böckerna inte är hemskt. Plötsligt är allt dekonstruerat, säger Mikander.
Den här enskilda meningen punkterar enkelt och allmänbegripligt det andrafierande synsätt som många av formuleringarna i olika böcker bidrar till att bygga upp. Det finns inget oöverstigligt hinder mot att presentera en mera jämlik bild av olika parter i en konflikt.
– Det är en helt annan stämning i hela den här beskrivningen, säger Mikander.
– Det finns en kosmopolitiserande, universaliserande synvinkel där man lyfter fram att det är typiskt för media och typiskt för krigsföring att man presenterar fienden på ett negativt sätt.
En kritisk analys av politiska skeenden garanterar ändå inte att man alltid undviker stämplande formuleringar. Editas Kronikka 8 (2007) placerar ansvaret för ”kriget mot terrorismen” hos USA, med dess världspolitiska problem och intressen. En passage som behandlar detta avrundas dock med en formulering om att ”arabterrorismen” efter Sovjetunionens fall allt tydligare blivit USA:s fiende.
Mikander noterar först att författaren har ett kritiskt perspektiv på USA:s agerande, men fäster sedan uppmärksamheten på ordet ”arabterrorism”.
– Det är ett dehumaniserande begrepp. Det förstår ju vemsomhelst att arabterrorister inte är människor som omfattas av mänskliga rättigheter, säger hon.
Det kan alltså hänga på små detaljer, fina nyanser och inte minst läsarens vana (eller ovana) att fästa uppmärksamhet vid skillnader mellan hur ”vi” och ”de” presenteras.
Lärobokens roll
Mikander ställer själv frågan om vilken betydelse läromedlen egentligen har för förverkligandet av läroplanen.
– Man kan tänka sig att läroboken inte är så viktig idag, när vi har olika typer av elektroniska källor. Men läroboken är fortfarande den primära källan i undervisningen – det säger också min praktiska erfarenhet. Både elever och föräldrar blir ofta upprörda om det inte finns en lärobok till en kurs.
Hon har också provat på att använda mappar i stället för böcker i samhällslära, så att eleverna själva har fått delta i att samla ihop materialet. Men hon tycker inte att det har fungerat optimalt. Gör man det väl är det också väldigt tidskrävande för läraren.
Petra Bredenberg som är läromedelschef på Söderströms förlag kommenterar problematiken kring andrafierande formuleringar:
– Vi ser det som förlagets uppgift att se till att den här typen av formuleringar inte finns i läroböckerna. Jag har själv reagerat på det här när jag har översatt finska religionsböcker till svenska. Det finns formuleringar som att ”kristendomen sprider sig” medan ”islam erövrar nya områden”. Sådant är väldigt vanligt och slinker lätt igenom.
Att åtgärda den här typen av formuleringar ser Bredenberg som viktigt, inte minst för att de enskilda lärarna också oberoende av partiska läromedel har svårt att i dagens samhälle förmedla en jämlik bild av olika kulturer. Hon pekar också ut läroplanen som en delorsak till problemet.
– De ämnesspecifika läroplanerna i historia och religion är problematiska i det här avseendet för de lägger grunden för att acceptera ett vi och dom-perspektiv.
text&foto Nora Hämäläinen
