Vad händer om man inte följer med sin tid? Om man blir efter sin tid? Vintertid och sommartid, hög tid och högtid, tid och otid, nutid, dåtid, förtid… vad är rättan tid? Vad är tids nog? När utvisar tiden – och vad? När inföll “min tid”, “vår tid”? Dum fråga! Sådana tider inföll förr i tiden, nuförtiden är det andra tider. Det var det förstås då också. Andra tider, andra seder. Andra värderingar.
Jag har kommit dit jag ville komma. Värderingar. Uppfattningar om rätt och fel. De tio budorden har vittrat sönder för länge-sen, också stentavlor kan vara bedrövligt förgängliga. Kommen så här långt inser jag att jag har skrivit in mig i ett hörn som inte ens ett tigersprång kan rädda mig ifrån. Begraven under högen av moraliska skärvor försöker jag hitta ett titthål ut mot vardagen och mumlar sakta för mig själv: Men dräpa får man ändå inte. Nej, det får man inte. Bara om det är en fiende, förstås. Då är det bra om man dräper. Ju flera desto bättre. Då vinner man kriget. Om man inte dräper sina fiender får man bara Nobels fredspris. Ibland får man det i alla fall.
Häromkvällen sökte jag mig till ett ställe där jag verkligen inte hade något att göra. Det handlade om kriminalromaner. Sådana läser jag rätt sällan, dels är jag för dum för att fatta intrigen ens när den förklaras för mig, dels gör mitt dåliga namnminne att jag blandar ihop onda och goda. Dessutom måste jag erkänna att jag har nästan oöverkomligt svårt att acceptera att döda människor blir “material” för mordgåtor, som ränning i en väv så att mattan ska hålla ihop eller nyckelord i ett korsord. Och vad hände mitt bland alla de fiktiva morden? Jo, plötsligt och utan förvarning säger en av författarna med lugn röst: Jag är inte intresserad av ondskan, jag är intresserad av godheten.
Vilken tid lever han i? Jag blev så överraskad att jag fick tårar i ögonen av förvåning, de rann en stund.
Annars är en av mina egna frågor just nu om jag kanske med vett och vilja har levt ett missriktat och förkastligt liv. Jag har låtit arbetet vara min glädje, jag har låtit det uppta min tid. Jag talar allt mindre om det, jag tiger allt mer. Nya värderingar tränger på, en ny vokabulär tar sig plats. Trappa ner blir lösenord. Mitt liv har varit skamlöst strävsamt, med dagens mått mätt har jag betett mig som en dålig människa och jag är inte så säker på att historien kommer att frikänna mig.
Vivi-Ann Sjögren
