Förra veckan var jag på två fantastiska tillställningar. På båda steg det förflutna, och också lite av det förträngda, med kraft till ytan. På torsdagen gavs en hyllningskonsert till den finska poeten Mirkka Rekola med anledning av hennes 80-årsdag, och på lördagen var det klassfest för oss som år 1976 lämnade Drumsö svenska samskola och flyttade till Mattby högstadium, numera Mattliden, för att fortsätta vår skolgång.
Konserten till Mirkka Rekola hölls i Sibeliusakademins kammarmusiksal. Det var nästan fullsatt och den varma stämningen var påtaglig. Musiken, av Mozart, Debussy och Schumann, framfördes med innerlighet och humor av Minna Pöllänen och hennes medmusikanter. Störst intryck gjorde ändå Rekola själv som, allra sist, skulle läsa dikter. Det gjorde hon också, utantill och med bravur. Dessutom pratade hon, om åldrandet, tiden och poesin, och om döden, alltmedan hon med kepsen på huvudet stegade fram och tillbaka över golvet och lät käppens dunkningar ge eftertryck åt det sagda. Tonen var krass och drastisk och publiken brast gång på gång ut i skratt.
Men plötsligt bröt ett alldeles äkta raserianfall ut. Det var minnen från det hårt politiserade 70-talet som steg till ytan och hos Rekola satte igång en kraftutveckling av ett slag jag sällan sett. Hennes ifrågasättande, apolitiska poesi, hennes lesbiskhet och hennes fars högerinriktning under kriget, allt samverkade till hennes känsla av isolering och av att hela tiden kunna angripas. ”Jag var laglös!” skrek hon med en röst fylld av vrede och smärta, och: ”Jag lärde mig tiga, tiga, tiga!” Hon höjde käppen mot oss i publiken och hötte med den så att till och med jag, som ändå satt ganska långt bak, blev rädd. Sedan lade sig ovädret, Mirkka satte sig, och vi fick höra ännu en av hennes oefterhärmliga (och i detta fall också oöversättbara) dikter.
”Det här var åtminstone inte uppblåst”, hörde jag någon säga på väg ut från konsertsalen. Detsamma kan sägas om den klassträff som ungefär tjugo av oss som vid mitten av 70-talet gick på D-klassen i Drumsö och Mattby samlades till.
Det var vår första klassträff, trettio år efter att de av oss som blev studenter blev studenter. De flesta av oss hade inte setts sedan dess, eller förlorat varandra ur sikte långt tidigare. Det säger kanske något om vår skoltid, särskilt efter flytten till Mattby, men mindre tror jag om stämningen på vår klass mellan att vi som elvaåringar började i samskolan och som femtonåringar gick ut nian i grundskolan. Mellan oss fanns en värme och gemenskap som bar åtminstone under den här kvällen. Visst förekom det också utfrysning och mobbning i klassen, men det närmaste någon på festen kom till att hötta med käppen var en kille som lugnt bad oss låta bli att använda det smeknamn (jag ska inte heller upprepa det här) som han fick dras med hela skoltiden efter att som förstaklassist ha lurats till dumheter av några på tvåan. Han är i övrigt den ende på klassen som nu lever som öppet homosexuell – har man en gång lärt sig kräva respekt för den man är klarar man antagligen av det bättre också i andra sammanhang.
Efteråt har jag tänkt mycket på honom och på de andra – på en av klassens tystaste killar som gång på gång studsade upp och höll små, roliga tal, på klassens minsta kille, numera med en habitus åt biker-hållet, och på henne vars mamma dött föregående dag, men som ändå kom på festen.
Minst lika mycket har jag ändå tänkt på dem som inte kom. En av oss har dött och några tackade nej för att de var upptagna. Men det kom också några återbud i sista minuten, och ett par av dem som jag stod nära under skoltiden valde att inte alls reagera på inbjudan.
Det finns förstås tider i livet när man helst vill låta det som varit vila, gå vidare, eller av andra orsaker bara vill vara i fred. Men att komma med och, om det vill sig, låta ilskan stiga och hötta med käppen, det är att visa att man inte helt tappat tron på sina medmänniskor.
