”Skrivkramp?” I gatlyktornas sken såg jag whiskeyångorna stå som rökpuffar ur hans mun. ”Hur kan du ha skrivkramp? Du kan ju skriva om Vietnam.”
Vi hade just varit på fest med en uppläsning av klassens senaste succé, en kinesiska som försökte bli amerikan och som hade skrivit en novellsamling om kineser i olika stadier av amerikanisering. Novellerna var lyhörda och bra. Det sades att hon hade blivit erbjuden ett sexsiffrigt kontrakt på två kommande böcker. Det var en oskriven regel att man inte pratade om sådana saker. Självklart var det det enda man pratade om.
”Det är det som gäller”, hade en lärare sagt till mig på en bar. ”Etnisk litteratur är riktigt het. Och viktig också.”
Ett par litterära agenter på besök intog en liknande ställning: ”Det finns massor av folk som skriver bra”, sa den ena. ”Du måste fråga dig själv vad som får just dig att sticka ut.” Hon skickade över bollen till en kollega, som svarade långsamt som om det var ett mantra han läste: ”Din bakgrund och din livserfarenhet.”
Det här är ett utdrag ur den inledande novellen ”Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja”, i Nam Les debutbok, novellsamlingen Båten (The Boat 2008). Boken som helhet är en lek med tanken om en etnisk litteratur: här finns gatubarn i de sydamerikanska drogkartellernas händer, vietnamesiska båtflyktingar, en pojke i en fiskeby i Australien, en ung flicka i Hiroshima. Om ni vill ha etnisk litteratur så ska ni minsann få det! hojtar den.
Om boken i någon mån har smak av skrivarskola och tekniskt briljerande, så är den inledande novellen en lysande inledning till förhållandet mellan det egna och det universella i litteraturen, såsom det ofta infinner sig i samtida debatter om invandrarlitteratur, migrantlitteratur, exillitteratur och etnisk litteratur.
Vi möter här den unge mannen Nam, barn till vietnamesiska båtflyktingar i Australien, som efter en kort men intensiv karriär som advokat i sitt hemland har rest till Iowa (USA) för att gå på författarutbildning. Nam får plötsligt besök av sin far samtidigt som han kämpar med skrivkramp inför en deadline i skolan. Trots massiva förbehåll mot att skriva om ”sin egen bakgrund” övertalar han sin far att berätta om sina upplevelser vid massakern i My Lai, och skriver under en vaknatt sin novell, bara för att nästa morgon få den enda (romantiskt skrivmaskinsskrivna) kopian uppbränd av samme fader, endast några timmar innan den skulle lämnas in.
Berättaren Nam ger sin far en lite kryptisk absolution för den oförlåtliga handlingen: ”Om jag hade vetat då det jag senare visste skulle jag inte ha sagt det jag sa. Jag skulle inte ha sagt att han inte förstod – för det gjorde han uppenbarligen.”
Att skriva utgående från den egna etniska bakgrunden framställs som en motbjudande frestelse, ett å ena sidan påbjudet men å andra sidan djupt problematiskt val. Att skriva om sin bakgrund är att bygga bilden av den, att skriva sig in i den, att snylta på sina föräldrars eller förfäders erfarenhet, att presentera den som ”sin egen” och kanske riskera att förvränga den; eller att förvränga medvetet och ändå posera som ”autentisk”.
Det här är förstås problem som de flesta författare möter, men det hela blir på något sätt värre av den ram av ”etnicitet” som Nam och hans unga kolleger erbjuds i en marknadsinriktad bokbranch.
Som Nams vän säger, med Faulkners ord: ”Vi måste skriva om de gamla sanningarna. Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja.”
I det här spänningsfältet mellan universalitet och etnicitet, frihet och kategorisering, verklighet och förbannad dikt, rör sig också detta nummer av Ny Tid som handlar om migration och litteratur.
Nora Hämäläinen
