Också unga män drabbas av tvångsäktenskap – men få talar ut om det.
Författaren Arkan Asaad och det ämne debutromanen Stjärnlösa nätter handlar om – en ung man som protesterar mot tvångsäktenskap – passar perfekt in i schablonbilden av invandrarlitteratur. Hela det officiella välfärdssverige kan hålla med om bokens budskap och alla från konservativa till liberaler vill ta honom till sig. Han har på kort tid blivit en kurdisk ambassadör som tas emot med öppna armar, får tala med ungdomsarbetare, socialtjänst, litteraturfolk och politiker. Och: budskapet är verkligt och viktigt, därför vill många lyssna.
Arkan Asaad berättar att han under det gångna året haft över 150 föreläsningar dit han bjudits in för att tala om tvångsäktenskap.
– Jag bryter de starkt ingrodda föreställningarna och fördomarna om att detta bara drabbar ett kön, eller att det bara händer inom en religion eller att det bara händer inom ett geografiskt område i världen eller att det bara skulle hända inom en kultur. Jag bryter den här föreställningen genom att jag i boken berättar om detta – så fort man känner med den här pojken så inser man att det här handlar om ett svårt val – det handlar om en seg relation som man har med sina föräldrar. Då fattar man att detta kan absolut hända vilken pojke eller flicka som helst i världen.
Hopp om förändring
Stjärnlösa nätter är i hög grad en bok som hämtat stoff från det verkliga livet – från Arkan Asaads egna erfarenheter av att ha gift sig mot sin egen vilja.
– Responsen har varit väldigt positiv. Den har lockat många ungdomar och lärare använder den som läromedel i skolan.
Ser du i det kurdiska samfundet en förändring i hur man nu talar om tvångsäktenskap?
– Det syns genom att jag blivit något av en ambassadör i Sverige för de här frågorna. Och kulturministern från Kurdistan kan ringa till mig och så kan vi diskutera kring hur de i Kurdistan i norra Irak är så glada över att jag tar upp frågan här i Sverige.
Asaad berättar att kurderna som kollektiv – också i Kurdistan – fått väldigt mycket negativa attityder riktade emot sig sedan morden på Fadime Sahindal och Pela Atroshi. Kurdiska beslutsfattare har sagt att de nu arbetar för att förändra attityderna kring tvångsgifte och hedersfrågan.
En av de stora frågorna i boken är den om att höra till, att bli accepterad i sitt samfund.
När huvudkaraktären Amar först vägrar gifta sig med kusinen Amina blir han totalt utfryst av alla i släkten. Den totala utfrysningen, mobbningen pågår ända tills han går med på att gifta sig. Han får ingen mat, ingen omtanke – ingen vill tala med honom. När han slutligen böjt sig för släktens press är allt som förtrollat. Nu får han all uppmärksamhet och respekt och ses nu som en man i släktens ögon. Och inte minst detta är viktigt: släktingarna är nu väldigt lättade över att – som Asaad skriver – inte längre vara tvungna att mobba Amar.
Jag undrar hur han klarade av att bryta mot det egna samfundets regler när han tog ut skilsmässan?
– De allra flesta kan inte bryta sig loss, hela ens världsbild finns inne i denna slutna cirkel. Om man bryter sig loss så hamnar man helt utanför. Jag levde i den lilla bubblan – jag levde ett falskt liv men till slut bröt jag mig loss – och det utanförskapet känner jag fortfarande av idag.
Hur kan du leva med det?
– Jag kan leva med det för jag känner att min pappa egentligen inte är the bad guy. Nu när man söker sina svar, när man diskuterar till exempel hedersmord och dylikt: vilka är dom onda? Är det muslimerna, är det kurderna, är det papporna och farbröderna? Nej det finns inga bad guys. De onda är de vi vill skapa i våra huvuden – det var den insikten jag fick. Det var det som ledde till att jag efter många år trots allt försökte förlåta min far för det han utsatte mig för och jag väntade på att han skulle förlåta mig och till slut blev det så.
Så ni har nu försonats?
– Vi har försonats, men det var en enormt långsam process. Jag giftes bort när jag var nitton, och jag fick en stark relation med min pappa när jag var 28. Och detta var enormt viktigt.
Marcus Floman
Arkan Asaad: Stjärnlösa nätter. Norstedts, 2011.
