Gideon Levys bok Gaza, mitt älskade är en uppmaning till solidaritet med palestinierna. Levy vill också ge brutaliteten och fegheten konkreta ansikten, skriver Tom Karlsson.
Gaza är ett öppet sår, varat av en mörk historia och dåliga politiska beslut. Gaza står i dag som en symbol för det palestinska folkets lidande. På ett område betydligt mindre än t.ex. Pargas bor omkring en halv miljon invånare, ständigt utsatta för följderna av den israeliska ockupationen. Det måste antagligen vara världens största fångläger. Man skulle vänta sig att ockupationen och bojkotten som Gaza drabbas av skulle väcka en stark reaktion i den globala politiken, men de enda solidaritetsyttringar som förekommer står ett antal folkrörelser för. USA och EU har tydligt visat att den demokrati och de mänskliga rättigheter, man så ofta hyllar, inte berör palestinierna, åtminstone inte dem i Gaza, som i ett fritt val valt representanter som inte följer den enda rätta linjen. Det är skamligt! Tyvärr, har en del av kritiken emot Israels ockupationspolitik slått över i ren antisemitism, vilket är lika skamligt. Jag tror ändå att den mest effektiva kampen mot denna antisemitism skulle vara för medborgare i Israel och den internationella judenheten att öppet säga i från att de inte godkänner den israeliska statens rasistiska terror, och visa sin solidaritet med det palestinska folket. För ett sådant ställningstagande krävs ett stort mod, men det finns lyckligtvis de som visat denna moraliska resning. De finns i solidaritetsrörelser, men också bland forskare, journalister och helt vanliga människor. Jag kommer här att tänka på Ilan Pappe, som skrivit boken Den etniska rensningen av Palestina. Det är ett starkt vittnesmål om hur den sionistiska ideologin i slutet av 40-talet ledde till en direkt rasistisk politik och strävan att med våld skapa en renrasig judisk nation. Det här är ett mörkt kapitel i historien. Aktiv förträngning och historieförfalskning har sett till att knappast någon i dag vet vad begreppet ”Nakba” innebär.
En annan envis kritiker är Gideon Levy, krönikör i den israeliska tidningen Haaretz. En samling av hans texter har nu översatts till svenska i boken Gaza, mitt älskade. En krönika 2006-2011. Texterna är skrivna under en tid då inga israeliska journalister haft möjlighet att besöka Gaza. Det är alltså inte fråga om några ögonvittnesskildringar av livet och döden i Gaza, utan reaktioner på händelser han hört om. Därför är det inte heller några större avslöjanden boken kommer med, eller ens någon genomträngande analys av situationen i Gaza och den israeliska politiken. Boken har däremot andra starka sidor.
Gideon Levy ger det palestinska lidandet i Gaza ett konkret mänskligt ansikte. Då Israel gör sina räder in i Gaza och låter sina hypermoderna bomber krevera och med sina caterpillrar skövlar en massa byggnader, är de drabbade inte blodtörstiga terrorister. Det är vanliga familjer, med barn likadana som de judiska barnen i Israel och här hos oss, och den sorg som sköljer fram genom Gaza är inte annorlunda än den vi känner då våra närmaste lemlästas och dör. På den svenska utgåvans pärm möter vi blicken av den tioåriga flickan Amal Samouni, som i sitt hem fick se hur israeliska soldater mördade hennes far och fyraåriga bror. Kanske det är möjligt att påstå att fadern var terrorist (det har jag ingen aning om). Däremot är det nog svårare att se en fyraåring som ett hot mot staten Israel. Lika svårt borde det vara att möta Amals blick utan at se den som en uppmaning. Det är denna blick och denna uppmaning till solidaritet Levy vill förmedla med sin bok.
Det andra han vill är att ge brutaliteten och fegheten konkreta ansikten. Det är inte enbart politiker och militärledare, som drabbas av Levys anklagelser, utan även jurister, journalistkolleger och intellektuella får ståta med sina namn i detta skammens sammanhang.
Trots allt måste man medge att Levys kolumner i bokform inte fungerar på samma vis som i en dagstidning, där deras aktualitet är en helt annan. Nu blir det ändå fråga om en hel del upprepningar och de ger inte det djup man skulle hoppas på. Men, som en vittnesbörd om att det också inom Israel finns en moralisk opposition ger boken ett stort värde i sig. Det är personer som Gideon Levy som kan motarbeta den antisemitism, som ibland tar sig uttryck i solidariteten med Palestina.
Tom Karlsson
Gideon Levy: Gaza, mitt älskade. En krönika 2006-2011. Översättning: Björn Kumm och Gidon Avraham. Karneval förlag, 2011
