Örike på drift mot Sverige

av Fredrik Sonck

I kulturell och politisk bemärkelse fjärmar sig Åland allt mer från Finland och Svenskfinland. Fredrik Sonck skriver om en välfärdsstat i miniatyr, ett kommande parlamentsval och åländsk separatism.

Finland är en federation. Det är kanske inte allmänt känt,  men i teknisk mening sant. I Finland finns nämligen två parlament som oberoende av varandra stiftar lagar till gagn för den befolkning som valt dem: riksdagen i Helsingfors och lagtinget i Mariehamn.

Lagtinget och riksdagen bestämmer själva om ”delstaternas” angelägenheter, till exempel sjukvård, utbildning, jordbruk, kommunikationer, kultur – tunga områden som slukar merparten av de offentliga intäkterna och på något sätt utgör den nordiska välfärdsstatens innehåll.

Riksdagen fattar sedan också beslut som rör hela ”federationen”, till exempel om domstolsväsende, försvar och utrikespolitik.

Inom den åländska parlamentarismen utses med andra ord ingen utrikesminister och ingen försvarsminister, men nog en trafikminister och en utbildningsminister, vars arbeten till sin natur inte skiljer sig nämnvärt från deras finländska kollegor.

Den 16 oktober går ålänningarna till val. Ett nytt lagting ska utses, och därefter ska en ny regering bildas. Denna åländska demokrati livnär 38 proffspolitiker. För 37 av dem är det nu det gäller. I lagtingsvalet ska 30 parlamentariker utses. Eftersom ministrarna (som i nuläget är sju till antalet) nästan alltid rekryteras bland lagtingsledamöterna kommer sju suppleanter att ta plats i lagtinget då regeringen utses.

Den trettioåttonde åländska proffspolitikern är den åländska riksdagsledamoten. Elisabeth Nauclér utsågs samtidigt som den övriga riksdagen i våras. De åländska proffspolitikerna betraktar överlag uppdraget som en oattraktiv politisk exil.

Okunskap

Syftet med den här artikeln är att titta lite närmare på självstyrelsen. Jag tror nämligen att finlandssvenskar överlag är ganska okunniga om den. Man ska naturligtvis akta sig för att underskatta Ny Tid-läsaren, men hur många hade koll på ovanstående, till exempel? Min erfarenhet är att folk utanför Åland nog vet om självstyrelsen men ofta uppfattar den som en lite lustig kuriositet: egen flagga, egna frimärken, hembyggdsrätt och strandskydd – ungefär. Och för att ta ett exempel till: Hur många i Svenskfinland vet om att det är hugget som stucket ifall Ålands nästa lantråd (= regeringschef, ”statsminister”) blir en självständighetsförespråkare? Om så blir fallet är det enligt alla kriterier en relevant nyhet i Finland/Svenskfinland. Detta i synnerhet då fastländska svenskspråkiga politiker gärna brukar inkludera 28 000 ålänningar då man talar om ”nästan 300 000 finlandssvenskar”. Det finns i och för sig ingen möjlighet för Åland att hux flux förklara sig självständigt, men på ett  övergripande plan är den bidande åländska separatismen ett symptom på ett politisk-kulturellt Åland som distanserar sig från ett politisk-kulturellt Svenskfinland. Och det är intressant.

Jag gör förstås en del generaliseringar. Varken Åland eller Svenskfinland är några homogena entiteter men för tydlighetens skull tänker jag bibehålla en tydlig särskillnad mellan dem. I den mån denna artikel handlar om åländsk självständighet tar jag inte här ställning till strävandena som sådana.

Extrem närhet

Det folk utanför Åland ofta brukar känna till är att självstyrelsen föddes åren efter att Finland blev självständigt, som ett resultat av den så kallade Ålandsfrågan. År 1918 krävde över 90 procent av den åländska befolkningen att öriket skulle ”återförenas” med Sverige. Finland stretade emot och konflikten avgjordes på fredlig väg i Nationernas förbund och Finland fick behålla suveräniteten över öriket. Sveriges statsminister Hjalmar Branting sade sig inte kunna acceptera utslaget men ville inte ta till vapen. Det svenska intresset för Åland var nämligen närmast militärstrategiskt och därför fastslog NF Ålands demilitarisering. Självstyrelsen uppkom för att ta tillvara ålänningarnas språkliga och kulturella intressen som ett enspråkigt svenskt landskap.

Sedan 1921 har självstyrelsen utvecklats kontinuerligt och i och med välfärdsstatens framväxt har landskapets (precis som finska statens) angelägenheter blivit allt mer omfattande. Dagens åländska självstyrelse handlar alltså till stor del om att hålla en mikrovälfärdsstat på fötter. Åland har sexton kommuner som sammanlagt har något färre invånare än Raseborg.

För den som tror att demokrati kräver närhet mellan folk och beslutsfattare torde öriket med andra ord vara ett perfekt studieobjekt. Befogenheterna är reella men beslutsfattarna finns nära gräsrötterna. En rikssvensk bekant på besök i landskapet upprördes av dålig information om skärgårdsfärjornas tidtabeller, hittade trafikministerns telefonnummer i katalogen och ringde upp – jo, det var ministern själv som svarade, och dessutom tog sig tid att prata en stund. Närheten är både puttenuttig, beundransvärd, och problematisk. Beundransvärd för att den rymmer ett demokratiskt ideal, problematisk för att den kan vara grogrund för en viss nepotism och byapolitik.

Sex partier

Om man däremot vill studera självstyrelsens inre dynamik är det nog mest fruktbart att studera det åländska partiväsendet som på något sätt står för dess innehåll. Det finns sex stycken partier: Socialdemokraterna, Liberalerna, Centern, Moderaterna (namnet på högerpartiet är nytt, och uttrycker identifikation med de svenska nya Moderaterna), Ålands framtid och Obunden samling (som namnet till trots verkligen är ett parti, allmänborgerligt och löst organiserat).

Partierna har olika ideologisk profil, men på Åland är den ekonomiska orienteringen till höger eller vänster inte en fullt så betydelsefull ideologisk determinant som annorstädes. Anledningen är att självstyrelsen inte kan bestämma över hur landskapets skatter samlas in – bara hur de fördelas. Socialdemokraterna är formellt det enda partiet på vänsterkanten, även om en och annan liberal närmast kan beskrivas som smygsosse. Socialdemokraterna fokuserar hursomhelst gärna på låginkomsttagare och andra mindre bemedlade medan Liberalerna flörtar med offentliganställda, Centern med bönder och Moderaterna med företagare och entreprenörer.

Men utan egen beskattning – vilket många ser som självstyrelsens nästa steg och som faktiskt är legio bland europeiska autonomier – är det två andra frågebatterier som definierar partiernas ideologiska position.

För det första finns det en axel mellan stad och landsbyggd där Socialdemokraterna och Moderaterna är mer urbant orienterade medan Centern (naturligtvis) är mer agrart.

För det andra är också frågan om självstyrelsens utveckling kraftigt ideologiserad. För även om det råder bred konsensus om att självstyrelsen inte är ”färdig” diskuteras ofta vilka behörigheter Åland borde överta och hur dessa skall förvärvas (Åland kan nämligen inte ensidigt utöka sina befogenheter). Socialdemokrater och Liberaler anses vara mer försiktiga och fokuserar på dialog med Finland, medan andra partier är mer progressiva och mindre kompromissvilliga. Partiet Ålands framtid har åländsk självständighet på agendan. Det kravet är tillräckligt mediesexigt för att ha uppmärksammats utanför Åland vid ett par tillfällen sedan partiet bildades 2003. Som lagtingets minsting har man naturligtvis inte haft speciellt stort inflytande, men bilandet av Ålands framtid har i viss mån tydliggjort vilken position andra partier och enskilda politiker har gällande självstyrelsens utveckling på längre sikt.

Inför valet den 16 oktober har Ålands framtid visserligen bara ett mandat i parlamentet, men den siffran ger en felaktig bild av hur stark den åländska separatismen är. Avhopparen – Harry Jansson – blev inte bara välkomnad av Centern, utan valdes också till partiets ordförande. Centern tävlar med Liberalerna om att vara störst och om partiet vinner valet den 16 oktober talar det mesta för att Åland får en regeringschef som är uttalat positiv till självständighetstanken.

Och även om inget annat parti än Ålands framtid har självständighet på programmet existerar självständighetsidéen latent också inom andra partier. Den valmaskin som gjorts inför valet 2011 visar att över 20 procent (eller totalt sex av de lagtingsledamöter som ställer upp för omval) åtminstone delvis anser att Åland bör bli en självständig nation.

Dessutom spår tidningarnas ”pejlingar” (ovetenskapliga gallupar) att Ålands framtid går framåt i valet.

En växande klyfta

Är den åländska separatismen något omvärlden borde bry sig om? Ja, och det gäller i synnerhet Svenskfinland, men inte för att något talar för att Åland verkligen skulle bli självständigt inom överskådlig framtid.

Anledningen till att Svenskfinland borde bry sig om Åland och självstyrelsen är snarast att Åland idag inte bryr sig speciellt mycket om Svenskfinland. På Åland är det till exempel omöjligt att i offentligheten tala om ”vi finlandssvenskar” eftersom en stor del av befolkningen inte går med  på att identifiera sig som finlandssvensk. Man kan naturligtvis anföra historiska, språkliga och juridiska argument för att så är fallet, men min erfarenhet är att det inte går att föra en vettig offentlig debatt på Åland om en premiss är att ålänningarna är finlandssvenskar. Detta visar på en reell kulturell klyfta, precis som självstyrelsen gjort att det också finns en politisk klyfta mellan Åland och Svenskfinland. Faktum är också att dessa klyftor blir större. I takt med att svenskan hamnar under allt större press i övriga Finland så orienterar Åland sig bort från moderstaten.

Vi ser tre trender som sannolikt kommer att påverka utvecklingen på sikt.

1) Den kulturella utvecklingen. I kulturell bemärkelse blir Åland allt mer rikssvenskt. Trots den gemensamma historien med Finland och en traditionell kulturell gemenskap med Svenskfinland är Åland kulturellt orienterat mot Sverige, dit man åker för att shoppa, se på teater och – framför allt – studera. Under 2000-talet har över 80 procent av studenterna sökt sig till Sverige, medan cirka 10 procent kommer till Finland. Detta är en radikal förändring från den tid då de flesta studerade vid Åbo Akademi och kommer på sikt att ha stor inverkan på samhället. Dessutom ser de flesta ålänningarna i princip enbart på rikssvensk teve, läser rikssvenska tidningar och konsumerar rikssvensk populärkultur. Man skulle bli mer upprörd om svenska TV4 blev en betalkanal än om FST5 lades ner.

2) Den ekonomiska utvecklingen. I ekonomiskt hänseende är Åland fortfarande bundet till Finland, genom skattesystemet och handeln. Näringslivet har förvisso blivit mer internationellt med tiden, men det har ändå inte funnits något ekonomiskt egenvärde i att till exempel orientera handeln mot Sverige. Men här kan det ännu ske förändringar. Medan full självständighet förblir orealistisk har ett åländskt övertagande av beskattningen betydligt större stöd i lagtinget och är något som Åland förr eller senare kommer att förhandla om.

3) Migrationen. Migrationsströmmarna till och från Åland har också en stor betydelse för landskapets utveckling. Redan idag är en tredjedel av befolkningen född utanför Åland. Dels handlar det om finlandssvenskar som flyttar till Åland – i vissa fall i jakten på en svenskspråkig arbetsmiljö, ibland för att också ganska svaga kunskaper i finska kan vara en konkurrensfördel på Åland. Samtidigt sker en inflyttning från Sverige, dels i och med att åländska studenter återvänder med äkta hälfter av svensk börd, men också  spontant. Det åländska journalistskrået utgörs till exempel i dag av en ganska stor andel invandrade svenskar. Samtidigt är det många åländska ungdomar som inte återvänder till öriket efter avslutade studier i Sverige, helt enkelt för att det inte finns attraktiva arbetsplatser i landskapet. En viss braindrain är ett oroande faktum – när jag försöker spåra folk som med mig tog studenten för tio år sedan märker jag att många fortfarande lever och verkar utanför landskapet. Men den utbildade arbetskraft som återvänder med rikssvenska nätverk och kontakter kan mycket väl bidra till att ytterligare orientera Åland västerut.

Åland, EU och SFP

För svenskspråkiga finländare på fastlandet är den åländska orienteringen bort från Svenskfinland inte speciellt munter – i alla fall inte om man ser Åland som en vikt i en viss svensk massa som gör att Finland kan hålla fast vid två nationalspråk. Men som jag visat ovan är Ålands och Svenskfinlands intressen inte alltid de samma. Jag skall avsluta med ytterligare ett exempel, nämligen det om Ålands inflytande i EU.

Ålands lagting har i likhet med Finlands riksdag godkänt medlemskapet i unionen, men som autonomt landskap har Ålands ställning inom EU blivit prekär, bland annat eftersom EU inte ger självstyrda regioner någon form av juridiskt erkännande. Det har lett till den märkliga situationen att beslut som lagtinget fattar inom ramen för självstyrelsen kan prövas av EU-domstolen men att det inte är landskapets regering som ställs till svars utan finska staten. Detta har bland annat varit fallet i turerna kring den omdebatterade jakten på vårfågel.

På Åland finns också ett stort missnöje med att självstyrelsen inte fått någon form av kompensation för den makt man gett till EU. Ett enhälligt lagting har krävt att Åland ges en fast plats i EU-parlamentet. Formellt är kravet både berättigat, förståeligt och naturligt. Finland har också fört fram det åländska kravet inom ministerrådet, bland annat via Matti Vanhanen.

EU delar dock inte ut parlamentsplatser till självstyrda områden. Budskapet har i praktiken varit att Finland gärna får viga en av sina 13 nationella parlamentsplatser för självstyrelsen. En sådan lösning vore juridiskt rimlig, men realpolitiskt är det naturligtvis en annan sak. De finländska politiska partierna vill inte bli av med någon av sina få platser. Och det parti som allra minst vill att Åland får ett av Finlands EU-mandat är SFP som sitter på det trettonde och sista mandatet vilket man sannolikt skulle förlora för all framtid om Åland fick igenom sitt krav. Inte bara för att SFP med nöd och näppe når upp till den trettonde och sista platsen utan också för att partiet skulle gå miste om några tusen åländska röster. I dag sitter Calle Haglund i Bryssel för att de största åländska partierna valde att ställa upp en gemensam kandidat på SFP-listan 2009 (vilket de mer självstyrelseprogressiva krafterna var emot, de vill antingen bojkotta EU-valen eller ställa upp egna kandidater på egna listor).

I utbyte för det åländska stödet till SFP-listan 2009 har landskapet fått utse en specialmedarbetare till Haglund. Haglund själv är mycket medveten om vilken vågmästarroll Åland har för SFP:s framtida plats i EU och har därför tagit de åländska EU-frågorna på stort allvar. Kohandeln har gett ett positivt resultat, men den principiella konflikten kvarstår.

Här finns en gordisk knut av rang, sade Ålands framtids partiledare Anders Eriksson då jag intervjuade honom en stekhet sommardag 2009.

Fredrik Sonck

Skribenten är varken uppvuxen eller bosatt på Åland, men han har bott och arbetat där och innehar åländsk hembygdsrätt.
Läs mer om Ålands lagtingsval www.val.ax

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.