Meds Yeghern
– den stora katastrofen – är uttrycket som många i den armeniska exilen använder för massfördrivningen av armenier från östra delen av det osmanska riket år 1915. Det skulle vi förstås inte veta om inte president Barack Obama några gånger använt det, för att undvika det ännu farligare ordet genocid – händelserna beskrivs ju ofta som 1900-talets första folkmord. När Frankrikes president Nicholas Sarkozy besökte Armenien förra veckan uppmanade han Turkiet att erkänna armeniernas död under första världskriget som folkmord. Annars skulle han se till att en lag stiftades som skulle göra förnekandet av folkmordet brottsligt. Medlemmar av turkiska regeringen reagerade genast ilsket och uppmanade Frankrike att själv bekänna sina försyndelser i kolonierna.
Dagens Turkiet skulle ju inte behöva ta på sig skulden för vad som skedde i det osmanska riket för snart hundra år sedan. Men den turkiska nationalstaten som Mustafa Kemal, senare kallad Atatürk, byggde upp, vilade långt på tankemönster som den ungturkiska officersrörelsen – Kommittén för enhet och framsteg – utvecklade under det osmanska rikets sista decennier.
Shoah
är ju judarnas ord för sin förintelse och det finns många paralleller mellan judarnas och armeniernas öden och framför allt deras öden i förskingringen, också före folkmorden. Både judiska och armeniska affärshus upprättade handelsrutter genom Europa och Asien redan under medeltiden och på många håll hittar man judiska ghetton och armeniska kvarter. Man känner ofta igen de senare på att trähusens övre våning skjuter ut över trottoaren, jag har sett den stilen i bulgariska Plovdid, i polsk/ukrainska Lviv, i azeriska Baku.
Dehär kommersiella nätverken kunde sedan hjälpa de överlevande från båda folkmorden. Den slutliga destinationen för judar och armenier på flykt blev ofta USA och båda grupperna har fått ett betydande inflytande på USA:s utrikespolitik, det visar t.ex. Obamas terminologiska balansgång.
Spiurk
är armeniernas ord för diaspora och antropologen Ulf Björklund använder det flitigt i sin bok Armenier – sex essäer om diaspora (Carlssons, 2011). Han har främst intresserat sig för den västliga exilen och skriver mycket knapphändigt om själva moderlandet. Han träffar armeniska intellektuella i Paris, Boston, Aten, Jerusalem och Beirut. Han har en sympatisk förkärlek för pyttesmå tidningsredaktioner – inte utan orsak förstås, där får man veta vad som är på gång.
Han har en impressionistisk stil som har sina trevliga sidor, men ibland är det svårt att hänga med i myllret av personer och episoder (för att få en rätlinjigare bild av historien går jag faktiskt till en äldre bok med snarlikt namn, David M. Langs Armenier – ett folk i exil, från 1989).
Mair Haiastan
– Moder Armenien – är huvudpersonen på en affisch som pryder Björklunds arbetsrum. Den anges visa 26 armeniska kungar från tiden 2550 f.Kr–1393 e.Kr – hur många som verkligen existerat och varit härskare är osäkert. Den första av dem är Haik, armeniernas anfader och den som gett landet dess namn. Han anges som sonsonson till Noas son Jafet.
Det är i alla fall klart att armenierna sedan urminnes tider varit bosatta i området söder om Kaukasus (i stort sett nuvarande Armenien, länge en del av Persien) och i området sydväst om detta (östra Anatolien, länge en del av det osmanska riket). Speciellt det senare området, Mesopotamien, har varit populärt bland erövrare och statsbyggare, så härskarna har varit många. Kring år 300 styrdes det armeniska området av kung Trdat, som visserligen var romersk vasall, men ändå såg sig ha fullmakt att inte bara omvända sig själv till kristendomen, utan också påbjöd den som sitt lands religion. Att landet på detta sätt blev den första kristna staten är förstås något som armenierna gärna påminner om. Så är också deras apostoliska kyrka fortfarande en helt självständig institution.
Den politiska självständigheten har det varit sämre med. Tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris – där också Edens lustgård sägs ha legat – var attraktivt för många. Liksom judarna levde armenierna, enligt Björklund, i en högriskmiljö där de inte kunde klara sig i evighet. Men vartdera folket hade utvecklat en så stark religiös och kulturell särart, med egna myter, att de inte assimilerades i större och starkare folkgrupper. Redan innan de till slut fördrevs förekom en omfattande utflyttning och diasporabildning. Också greker och libaneser har haft sina handelsbaserade tentakler runt Medelhavet och Svarta havet, men de har inte varit lika sammansvetsade som judarna och armenierna i diasporan. Dessa båda grupper har stärkts av kampen mot gamla oförrätter.
Ungturkarnas parti
hade tagit makten i det osmanska riket genom en militärkupp 1908 och till en början hade man hoppats på demokratiska reformer och på starkare ställning för minoriteterna. Men inom Kommittén för enhet och framsteg gick man allt klarare in för en turkisk nationalstat och på längre sikt drömde man om ett panturkiskt välde, som också skulle omfatta t.ex. azerer, turkmener och uzbeker. (Den visionen har inte helt försvunnit – också på högsta håll talar man t.ex. om Turkiet och Azerbajdzjan som ett folk i två stater.)
Någon plats för armenier, greker eller syrianska kristna fanns inte i den stat man ville skapa för att ersätta det osmanska väldet. Kurderna trodde man sig däremot kunna assimilera, eftersom de var muslimer. När första världskriget utbröt såg man ett lämpligt tillfälle att lösa den armeniska frågan.
Under krigsminister Enver Paschas ledning hade inrikesminister Talat Pascha förberett en lösning. (Pascha betyder ungefär ”min general”, det är ett vördnadsfullt tilltalsord, som fortfarande används inom vissa kretsar i Turkiet.) Den gick ut på att deportera den armeniska befolkningen till den syriska öknen, som fortfarande låg inom det osmanska rikets gränser. Detta gällde framför allt kvinnor, barn och åldringar. Om man befarade motstånd samlades de vapenföra männen på förhand in och avrättades. Guvernörerna fick ansvaret för att ordern från Konstantinopel förverkligades av gendarmeriet. Guvernören i syriska Aleppo fick t.ex. följande telegram från Talat Pascha:
”Ni har redan informerats om att regeringen har beslutat förinta alla armenier som bor i Turkiet. Ingen som motsätter sig denna order kan längre inneha en statlig tjänst. Utan medlidande för kvinnor, barn och krymplingar, hur tragiska förintelsemetoderna än må vara, måste deras liv utsläckas utan några samvetsbetänkligheter.”
När telegrammet sändes i september hade karavanerna med deporterade redan varit på väg i ett par heta sommarmånader. Tydligen hade de dittills överlevande börjat komma fram till destinationen och tydligen hade guvernören i Aleppo framfört försiktiga betänkligheter till Talat.
Te kilat-ı mahsusa
– särskilda organisationen – var en avdelning inom den ungturkiska rörelsen som leddes av Enver Pascha. I den ingick den irreguljära milisen ceteler, som till stor del värvats bland för ändamålet frigivna förbrytare. (Också i våra dagars Turkiet har det funnits liknande irreguljära grupper, knutna till gendarmeriet, med uppdrag t.ex. att eliminera misshagliga kurder.)
Sådana milisgrupper anföll karavaner av deporterade och dödade mänskor i dem. Också vanliga stråtrövare gjorde det, fast de inte hade mycket att hämta. De flesta dukade ändå under av utmattning, svält, törst eller farsoter.
En del nådde verkligen fram till Syrien och kunde efter krigets slut ta sig vidare till olika delar av världen. Dessutom lyckades enligt Björklund kanske uppemot 200 000 armenier i skydd av den invaderande ryska armén fly över till den ryska sidan av gränsen. Utrensningarna genomfördes inte i Konstantinopel, Smyrna (Izmir) och några andra större städer med många utlänningar som kunde ha protesterat. Det turkiska frihetskriget avslutades däremot med att Mustafa Kemals trupper intog Smyrna i september 1922 och brände ner dess grekiska, armeniska och europeiska delar. Därmed närapå fullbordades processen. Man har räknat att det 1914 fanns omkring två miljoner armenier i det osmanska riket. Idag lever mindre än 100 000 armenier i Turkiet, till stor del i Istanbulområdet. Kanske en halv miljon överlevde utrensningarna, medan en och en halv miljon dog. Det är den vanligaste siffran som nämns, men den betecknas på officiellt turkiskt håll som kraftigt överdriven.
Något politbyråaktigt
tycker sig Björklund se över hela den kusliga processen. Det var kanske inte bara Enver, Talat och örlogsminister Djemal Pascha som drivit den på tre man hand, som många trott. Det finns tecken på att den beretts av bredare skikt inom Kommittén för enhet och framsteg. ”Folkmordet drevs fram av män som såg sig själva som moderna, rationella och framstegsinriktade”, skriver Björklund, men går tyvärr inte desto vidare in på saken.
Den gamla regimen föll och ingen ställdes till svars. Talat, den mest ansvariga, sköts ihjäl av en armenisk hämnare i Berlin, Enver dödades i ett panturkiskt krigsäventyr i Centralasien. Oroväckande är dock att det nya Turkiet inte tagit avstånd från det skedda, man har i stället, med Björklunds ord, bagatelliserat, bortförklarat och förnekat det.
Orsaken är uppenbarligen att den nya republiken under Mustafa Kemal Atatürks ledning övertog det ungturkiska nationsbegreppet. Det har varit statens ryggrad fram till våra dagar. Därför har det t.ex. varit så omöjligt att avskaffa den beryktade paragraf 301 i strafflagen som gör det straffbart att kränka ”turkiskheten” (paragrafen har dock mildrats). I Turkiet talar man som en turk, tänker som en turk och är på sin höjd ljummet sunni-muslimsk. Största delen av armenierna har man blivit av med och nästan alla grekerna och judarna. De få syrianerna som är kvar har blivit en turistattraktion.
Liberaliseringen av Turkiet har ändå förändrat situationen. Initiativet till att upprätta relationer mellan Turkiet och Armenien har visserligen stannat på hälft, men diskussionen om folkmordet har tagit fart och under de två senaste åren har man också i Turkiet ihågkommit den 24 april, dagen då de första operationerna inför deportationerna år 1915 genomfördes. Många hoppas att man 24.4.2015 ska ha kommit fram till en större förståelse mellan armenier och turkar.
Mordet på den turkarmeniske journalisten och debattören Hrant Dink år 2007, genomfört av kretsar inom ”den djupa staten”, var avsett att försämra relationerna mellan de etniska (och religiösa) grupperna, men det fungerade på motsatt sätt. Osannolikt många turkar proklamerade nu sig som ”armenier” och andra armeniska intellektuella spelar numera en viktig roll i strävandena till liberalisering.
Varför brände vi Izmir?
frågade i tiden kemalisten Falih Rifki Atay i sina memoarer. Mänskorättsjuristen Orhan Kemal Cengiz stötte nyligen på hans fråga och svar:
”Var vi rädda för att om strandvillorna, hotellen och tavernorna blev kvar skulle vi aldrig bli kvitt minoriteterna? När armenierna deporterades under första världskriget brände vi alla bosättningsområden i anatoliska städer drivna av samma fruktan. Vi drevs inte enbart av förstörelselusta. Det ingick också en mindervärdeskänsla. Det var som om allt som påminde om Europa var dömt att förbli kristet och utländskt och förnekat oss.”
Peter Lodenius
