Med hjälp av pressklipp, intervjuer och analys av Jan Troells filmer har Kurt Mälarstedt tecknat ett sympatiskt och insiktsfullt porträtt av filmmakaren Troell.
Jan Troell är en enastående filmskapare. När han hade regisserat en enda långfilm, den trollbindande Eyvind Johnsson-filmatiseringen Här har du ditt liv (1966), utnämndes han av Vilhelm Moberg till ”den ende tänkbare” regissören för Utvandrarsviten. Troell fotograferar och klipper själv sina filmer. Han har gästat Hollywood, dokumenterat den svenska byråkratiska livlösheten, och upprört hela Norden med sin film om Åmselemorden.
Men någon kändis har han aldrig varit. I motsats till Bergmans privatliv har Troells aldrig bjudit på löpsedelstoff. Han är ointresserad av, och anser sig obegåvad på, att i ord kommentera sina egna verk. Så kommer det sig att en ordentlig ”Troell om Troell” hittills saknats i filmlitteraturen. Denna lucka fylls förtjänstfullt av Kurt Mälarstedts Regi, foto, klippning: Jan Troell.
Folkskollärare,
inte regissör
Boken är en kronologiskt upplagd, väl avvägd behandling av Troells långa karriär, till och med det pågående arbetet med Dom över död man (Troells femtonde långfilm med premiär nästa år). Mälarstedt har gått igenom allt som skrivits om Troells filmer, intervjuat samarbetspartners, och inte minst analyserat filmerna. Framför allt har han under flera års tid intervjuat, eller snarare umgåtts med, Troell. De har blivit så goda vänner att det faller sig onaturligt för Mälarstedt att i sin bok kalla Troell något annat än ”Jan”.
Ur denna förtrogenhet stiger bilden av en ödmjuk och djupt sympatisk människa, av en Jan man upplever sig komma nära, trots att Mälarstedt skriver smakfullt kortfattat om privatpersonen Troell. Endast det som har betydelse för filmerna lyfts upp, till exempel hur kontrasten mellan det borgerliga föräldrahemmet och kamratkretsen från arbetarklassen tidigt formade Troell till betraktare, eller hur de första kortfilmer kom till som undervisningsmaterial under hans tid som folkskollärare. ”Folkskollärare” är för övrigt den titel han alltjämt har i telefonkatalogen – ”regissör” låter så pretentiöst, tycker han. Det mest magnetiska inslaget i bokens rika bildgalleri är ett uppslag med porträtt Troell tagit på sina elever: bilderna är fyllda av värme och ömsesidig respekt.
Alltmedan Troell ständigt arbetar med full kontroll över varje delmoment av filmernas tillkomstprocesser, tycks öppenhet och samarbetsvilja vara lika dominerande drag av hans yrkesroll. Han samarbetade aktivt med Moberg; Eyvind Johnsson ville däremot se en fri översättning av sin roman till filmens språk, och blandade sig inte i. Både under inspelningen av Här har du ditt liv och av Utvandrarfilmerna säger Troell sig oftare ha kikat i romanerna än i filmmanuset. I romanerna hittade han de bilder, den lyrik, det konkreta han behövde för att få grepp om berättelsen. Sina skådespelare låter han arbeta fram en scen i avskildhet, och sedan spela upp den för honom. Ibland korrigerar han något, ofta inget. Så tillkom det mesta av dialogen mellan Antti Reini och Maria Heiskanen i Åmselefilmen Il Capitano (1991), dessutom på ett språk Troell inte förstår.
Efter Hollywood
– Sagolandet
De avsnitt som behandlar Troells gästspel i Hollywood hör till bokens roligaste. Over there var det omöjligt att arbeta med Troells invanda metoder. På grund av de benhårda fackförbunden fick regissören inte ens röra kameran. I det smorda och minutiöst uppdelade produktionsmaskineriet hade Troell så lite att göra att han somnade under arbetet med en stuntscen, och väcktes för att ropa ”action!”. Vid ett tillfälle bad Troell – känd för sina associativt letande kamerarörelser – fotografen panorera bort från Gene Hackman under ”dennes närbild”, varpå skådespelaren brast ut i ett stormande vredesutbrott. Det var lätt för Troell att tacka nej till ett fett kontrakt om ytterligare tio Hollywoodfilmer.
De amerikanska produktionerna, Pionjärerna (1974) och Orkanen (1979), är inga konstnärliga höjdpunkter, men de gav Troell ekonomiska möjligheter att ägna större delen av 80-talet åt dokumentären Sagolandet (1988), den film han betecknar som sin viktigaste. I ett collage av intervjuer och iakttagelser utför Troell en hänsynslös rannsakning av, med hans egna ord, ”den tilltagande frånvaron av liv” i byråkratins Sverige, ”där livet förklaras och asfalteras i trygghetens, lönsamhetens och bekvämlighetens namn.”
”Är jag så glad att jag är svensk?” var filmens arbetstitel. Troell exponerar likriktningen, förmynderiet och konsumtionssamhällets själlöshet. Det är den gamle mannen som inte får använda en kär natursten som gravvård över sin hustru, eftersom stenarna på begravningsplatsen ska ha vissa givna dimensioner och proportioner. Det är tuppkycklingar som mals ner på löpande band, en man som ägnar sitt liv åt att utrota jätteflokan, joggare, kalhyggen, hundskolor, motorvägsbyggen. Som ciceron fungerar den amerikanska psykoanalytikern Rollo May, som erbjuder en analys av den svenska staten. Den har gjort sig till förälder, menar han. Till en förälder av det allra värsta slaget: en alldeles för snäll.
Kaninlort
väckte nyfikenheten
Sagolandet väckte starka känslor, men än mer stormade det kring Il Capitano. Det uppfattades som billig sensationslystnad att, endast ett par år efter de brutala och motivlösa morden på ett äkta par och deras tonåriga son, använda händelsen som motiv för en fiktionsfilm. Under produktionstiden anfölls Troell i brevkampanjer, i insändar- och löpsedelstormar. Men den som sett Il Capitano – vilket inte allt för många gjort – vet att den sannerligen inte är någon billig våldsfilm. Den är ett försök att begripa det obegripliga. I Mälarstedts bok berättar Troell om hur hans lust att utforska ämnet vaknade ur en motsägelsefull, poetisk omständighet. I alla de flyktbilar det unga finska paret stal under sin irrfärd genom Sverige, hittade polisen kaninlort. ”Vad är det för slags människor som åker omkring med kaniner i sin bil efter att ha mördat tre människor?” Enligt Troell är Il Capitano hans formellt och tematiskt mest lyckade film.
Mälarstedts bok ger en levande överblick över Troells karriär, en överblick som stärks av den generösa samlingen kortfilmer som följer med boken. Läsaren får också inblick i hur drastiskt arbetsvillkoren förändrats under tidens lopp.” När vi spelade in Utvandrarna 1969 gällde helt andra villkor. Då kunde ett bolag, Svensk Filmindustri, stå för hela projektet, och det blev över sju timmar film. Nu har vi tjugosex finansiärer och villkoren är mycket tuffare. När vi gjorde Här har du ditt liv kunde vi arbeta nästan dygnet runt uppe i Norrland. Ordet övertid var inte uppfunnet.”
I motsats till så många av sina generationskamrater har Troell aldrig låtit formen gå före innehållet. Hans filmspråk genomströmmas av omedelbarhet och uppriktighet, av liv. Kanske är det därför han aldrig haft behov av det obligatoriska fadersmordet på Bergman. För Troell är Bergman en stödjande förebild, ”Storebror”. Troell har aldrig tyckt sig stå i Bergmans skugga: ”Jag föredrar att säga att jag verkat i ljuset av Bergman.” Och han behöver knappast känna sig skymd. Bergmandrottningen Liv Ullmans koncisa formulering om Troell är inget litet strå i hatten: ”Han är bäst.”
Viktor Granö
Kurt Mälarstedt: Regi, foto, klippning: Jan Troell. Norstedts, 2011
