Näkymättömät kädet, Ville Tietäväinens serieroman om marockanska gästarbetares strapatser på jakt efter ett bättre liv i Europa, kom nyligen ut på WSOY.
– Iden föddes för ganska exakt tio år sedan, under en resa till Paris. På en gata i centrum såg jag en medelålders man av nordafrikanskt ursprung, klädd i en trasig och sliten kavaj, som försökte sälja små plastleksaker framför skyltfönstren till en rad lyxbutiker. Ingen av butikerna ville ha honom utanför så expediterna jagade honom från skyltfönster till skyltfönster. Det slog mig vilket apatiskt intryck han gjorde, tog bara stillatigande emot glåpord och förakt som en människa som tappat allt hopp och all tro på sig själv. Jag började undra över hans historia, hur han såg ut då kavajen ännu var ny, ren och stilig. Hur såg hans liv ut före han hamnade här? Var kom han ifrån? Hade han fru och barn i hemlandet och hade han ännu kontakt med dem?
Det gick fem år från det att idén föddes till att arbetet kom igång. Tietäväinen började fundera på hur lite han visste om papperslösa, och bestämde sig för ett projekt som skulle ge honom en orsak att fördjupa sig i ämnet. Från början var det endast meningen att bli några serienoveller; Tietäväinen hade precis blivit färdig med sin förra serie Linnut ja Meret på 120 sidor och tänkte att han aldrig skulle orka med ett så stort projekt, vilket är snäppet ironiskt med tanke på att Näkymättömät kädet som färdig blev dubbelt så lång.
ReseaRch kring
Medelhavet
Projektet kom igång på allvar då Tietäväinen via en bekant fick kontakt med socialantropologen Marko Juntunen efter att ha läst hans arbeten på nätet. Juntunen, som rest 3 år i Marocko och talade flytande maghrebarabiska (den arabiska dialekt som talas i de nordafrikanska arabländerna, Maghreb) blev till stor hjälp för projektet som guide och tolk under Tietäväinens researchresor till Marocko och Sydeuropa.
– Projektet skulle knappast ha blivit av utan Markos språkkunskaper och förmåga att få dem vi intervjuade att lita på oss och känna sig bekväma. I Marocko var folk inte rädda för att tala helt fritt med oss också om sådana saker som människosmuggling, men då vi kom till Spanien var situationen helt annorlunda. Om man levat flera år som papperslös utanför samhället och varit tvungen att gömma sig för myndigheter samtidigt som man utnyttjas skoningslöst är det kanske helt förståeligt att man förhåller sig aningen skeptisk till européer. Markos förmåga att förstå och tala deras eget språk och det faktum att han var insatt i deras livssituation hjälpte människorna vi intervjuade att slappna av och lita på oss.
Juntunens och Tietäväinens första researchresa gick till Marocko, till staden Larache nära Tanger varifrån massvis med människor tagit sig över Gibraltarsundet.
– Så gott som varje människa i staden kände eller var släkt med någon som flytt, berättar Tietäväinen.
Från Marocko tog de sig över sundet, dock inte med en rank hemmagjord smugglarflotte utan med färja. Färjan som går mellan Spanien och Marocko är passande nog en gammal Viking Line-färja som en gång i tiden förde finska gästarbetare på jakt efter jobb och en framtid i Sverige.
I Spanien besökte de Almeria, en sorts inofficiell uppsamlingsplats för papperslösa där romanens mittersta tredjedel också utspelar sig. I Almeria odlas de spanska grönsaker som under vintermånaderna syns också på finska matbutikers hyllor. Grönsakerna odlas i jättelika plastinklädda inhägnader där de papperslösa tvingas jobba för slavlön och utan lagstadgade rättigheter för att kunna betala sin skuld till smugglarna som fört dem till Europa.
– De flesta vi talade med också på den marockanska sidan gjorde sig inga illusioner om livet och möjligheterna i Almeria, det är allmänt känt som ett helvete och de flesta försöker komma därifrån så fort som möjligt. De flesta arbetare drömmer om att ta sig till Barcelona – Katalonien har blivit något av en legendomspunnen plats på grund av rykten om arbetsmöjligheter inom byggnadsindustrin.
Sammanhållning och nattsvart humor
Under intervjuerna slogs Tietäväinen av den attityd som präglar de papperslösas berättelser och livssyn.
– De här människorna är inga blinda offer, de är extremt medvetna om hopplösheten och orättvisan i sin situation men de kämpar på ändå, om inte för sin egen skull så för de anhöriga i hemlandet som litar på deras pengaförsändelser för att klara sig. De tacklar de mest hopplösa av situationer genom sammanhållning och en nattsvart, makaber humor och självironi.
Tietäväinen säger att han i sin bok ville undvika ett markerat politiskt budskap.
– Min politiska markering är från vems synvinkel jag berättar. Då man talar om invandrare och arbetssökande som kommer till Europa använder man i den offentliga debatten ett väldigt avhumaniserande språk, det existerar inga individer utan man talar om ”okontrollerbara människomassor”, som man skulle tala om naturfenomen. Genom att berätta historien från en individuell mänsklig synvinkel tar jag ställning utan att pressa mitt budskap på läsaren.
När det gäller nordafrikaner använder man också gärna benämningen ”muslimer”, som för att få ett gensvar i den växande islamofobiska trend som kommit att prägla Västvärlden. Tietäväinen pekar på ett exempel i romanen där radikala islamister kommer till tomatplockarnas läger för att värva folk till jihad.
– Islamisterna som kommer på besök till lägren för att värva terrorister har garanterat själva fått köpa så väl uppehålls- som arbetstillstånd av spanska myndigheter och kan bekvämt utöva sin verksamhet, medan vanliga hederliga människor som kommit för att arbeta behandlas som djur.
Tietäväinen förespråkar inte själv bojkott av spanska tomater, och hans avsikt var inte att skriva en politisk pamflett.
– Jag vill beskriva människors liv, och är mest intresserad av abstrakta teman som sökandet efter ett mål i livet, skapandet och förlusten av det viktigaste i ens liv, ens identitet. Då (seriens huvudperson) Rashid kommer till Europa förvandlas han från en respekterad familjeförsörjande samhällsmedborgare och from muslim, han tvingas raka sitt skägg, synda och prioritera bort moralkänslan för att överleva. Han kallas aldrig ens vid sitt eget namn. För att göra det han ser som sin plikt, nämligen försörja sin fru och sitt barn, tvingas han till slut offra allt och sluta som ett människovrak i trasor. Huvudtemat i romanen är hur lätt det sist och slutligen kan vara att förlora något man sett som så självklart som ens självkänsla och identitet.
Otto Ekman
Ville Tietäväinen: Näkymättömät kädet. WSOY, 2011.
