”Ingen skulle med rent samvete översätta finskt Hesa-kaverande till nåtsorts stockholmsklyk” skrev jag i artikeln. Exemplet var alltså fiktivt, och förblir det för det mesta, eftersom intresset för att översätta skönlitterära böcker från finska till svenska är nära noll. Ingen ”risk” alltså för femsidiga notapparater eller förklaringar. Ändå tycker jag principen är värd att reflektera över: ska vi hävda att det finns många sorters svenska i världen? Tove Jansson skrev ”pott”, men satte in en fotnot: ”I Sverige hade de sagt vattenpuss”.

Mårten Westö har fullständigt rätt i att förläggarna har sista ordet. Men ibland kan man stöta på insiktsfulla förläggare, också i Sverige, som förstår att Finland gör svenskan större. På samma sätt som t.ex. Sara Lidman och Jonas Hassen Khemiri gjort det inom Sveriges gränser. Förläggare som inte slänger finlandssvenskan i roskisen, utan kelar att en smula tuggmotstånd bara gör gott. Det kan till och med gå som för Henry Parland, vars finlandismer i romanen Sönder 1932 ängsligt censurerades bort av de finlandssvenska utgivarna, bara för att i vår egen tid, 2005, noggrant återställas av rikssvensken Per Stam.

Med andra ord, Mårten Westös råd att lägga sig platt är knappast cyniskt, men nog en smula defaitistiskt. Framför allt – det var vad jag ville hävda – knappast allmängiltigt. Bland annat har finskan en hel del att ge oss svenskspråkiga.

Trygve Söderling

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.