Åsa Mobergs bok om väninnor får recensenten först att sträckläsa, men de olika kvinnorna som kommer till tals låter sist och slutligen alltför lika.

Oreflekterat och självklart hade jag i något halvsekel använt ordet ”väninnor” om de personer av kvinnligt kön som jag umgåtts med men för några år sen fick jag plötsligt för mig att det var mer jämställt att kalla dem vänner. Efter att nu ha läst Åsa Mobergs bok Väninnorna och jag inser jag emellertid  att begreppen är mer komplicerade än jag trodde, för i Mobergs värld kan kvinnor uppenbarligen ha både väninnor och kvinnliga vänner. Åtminstone enligt en av de kvinnor hon själv betraktar som väninna, mediastjärnan Amelia Adamo, har man sina kvinnliga vänner på armlängds avstånd, medan väninneskapet förutsätter mycket mer av förtroenden och närhet. Enligt Adamo är väninneskapet samtidigt svårare än vänskapen eftersom väninnor ohjälpligen lever i konkurrens och ständigt jämför sina utseenden och karriärer.

Det här är en syn som å ena sidan får mig att sträckläsa men som å andra sidan ger mig frossa, det handlar om något jag visserligen känner igen men som jag försökt glömma genom att intala mig att den enbart hör ett långt tidigare livsskede till: det är skoltidens värderande blickar, det är heta viskningar i mitt öra och lika heta viskningar i någon annans öra – om mig.

Framförallt är det de tidiga skolårens ständiga oro för att hon som var min bästis i går idag ska gå i armkrok med någon annan.

Intressant nog var utgångspunkten för Mobergs bok faktiskt en fråga från en yngre kvinnlig psykolog om hur väninnerelationer fungerar mellan flera inblandade. Från början var tanken att Moberg skulle skriva tillsammans med de något äldre författarkollegerna Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen som också umgås sinsemellan men – och det är naturligtvis också intressant, eller kanske snarare tidstypiskt – de tre hade svårt att överhuvudtaget kunna komma samman för att diskutera projektet och resultatet är i stället en intervjubok med hela åtta kvinnoröster. Här finns hela paletten av väninnerelationer. Här finns kolleger som blivit väninnor – i just den här boken handlar det givetvis mycket om att läsa och skriva – men också väninnan som är stimulerande just för att hon är så olik och hon som bor i grannskapet, som man kan sitta på sandlådskanten med, som kan hjälpa en med olika praktiskheter. Märta Tikkanen formulerar sig fint om den ”grundresonans” som är en förutsättning för väninneskap: ”att när man berättar om något som är verkligt viktigt för en själv så tas det emot och man får ett gensvar, det bottnar och det kommer något i utbyte.”

De olika hindren för väninneskap ventileras – männen, framförallt de svartsjuka männen och så den egna avundsjukan och naturligtvis tidsbristen, den eviga. Fast förläggaren Margareta Rye säger klokt att man måste kunna ”uppfinna anledningar att träffas”. Likaså får man veta en hel del om de förpliktelser det goda väninneskapet innebär. Ovanligt många av de åtta har tidigt blivit änkor och det har funnits väninnor som släppt allt annat för att finnas till hands. Samtidigt finns det också väninnerelationer som dör och dramatikern Gunilla Boethius sammanfattar de vanligaste orsakerna: ”När man under en lång tid tycker att den andra inte förstår en. Att man inte kan tala om det svåra. Att såra varandra är inte så farligt, det är värre om man inte talar om det.” Jag kan inte annat än nicka igenkännande. Jo, förresten, jag kan faktiskt tillägga ett gott råd: Diskutera aldrig, aldrig svåra saker per mejl.

Jag och väninnorna

Men om sanningen ska fram så var det bara i början jag sträckläste. En orsak till att intresset mattades av är att de inte är tillräckligt olika, de här kvinnorna. Av förordet framgår att Moberg anar att en och annan kan få andnöd av att alla medverkande utom en, prästen Stoika Hristova som är född i Makedonien och präst i Svenska kyrkan, rör sig i samma journalistiska eller litterära miljö. Just den omständigheten var väl inget problem för just mig, däremot besvärades jag av att Moberg får dem att låta så lika att det ibland är omöjligt att vara säker på vem det är som talar. I själva verket låter de alla som Åsa Moberg och man undrar om inte boken snarare hade bort heta ”Jag och väninnorna”.

Efter ett tag började resonemangen dessutom kännas lite inåtvärmande, lite självbelåtna. Ja, de fick helt enkelt en ton som är fullständigt sund och naturlig i ett privat tankeutbyte mellan väninnor – väninnor ska ju just bekräfta och lyfta varandra – men som gärna hade fått förbli privat. Som utomstående börjar man skruva på sig.

Jag tror att den enskilda replik jag kommer att minnas bäst är Amelia Adamos om att hon har väninnor i vars hem hon inte vill äta eftersom maten inte är tillräckligt god. Jag tror också att jag för egen del även i fortsättningen hellre vill ha kvinnliga vänner än väninnor.

Merete Mazzarella

Åsa Moberg: Väninnorna och jag. Natur och kultur, 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.