Studentbladet firar i år hundra år. Journalisten Henrik Stenbäck tar i sin historik bland annat upp den vänsterradikalism som präglade tidningen under 60-talet. Citatet i rubriken är en replik av Sture Gadd, som inte var så förtjust i den linjen.
Studentbladet är en tidning som många älskar att hata. Om den inte anses för vänstervriden, ses den för Helsingforscentrerad. De som inte ser den som en egoboost för Soc&koms journaliststuderande, tycker att den är för studentikos. I Svenskfinlands journalistikvärld har man till och med myntat uttrycket studentbladetjournalistik för att beskriva oinsatta och ytliga artiklar. Som tidigare chefredaktör för blaskan, är jag (artikelskribenten) den första att medge att allting jag och mina medarbetare gjorde inte nödvändigtvis höll högsta klass. Men trots det vågar jag påstå att Studentbladet är betydligt bättre än sitt rykte. Och på den punkten håller Henrik Stenbäck, tidigare chefredaktör och författare till historiken Studentblad i 100 år, med mig.
– Det är alldeles klart att redaktörerna som arbetat på tidningen inte har valts av en slump.
Enligt Stenbäck är den linje man kan se genom Studentbladets historia att texterna överlag håller hög klass, och om man ser tillbaka genom tiderna hittar man riktiga tungviktare, både inom den akademiska världen, politiken och journalistiken som chefredaktörer. Några exempel: Hans Ruin, Ragnar Granit, Georg Henrik von Wright, Kurt Westerholm, Pär Stenbäck, Bjarne Nitovuori, Yrsa Stenius, Sture Gadd, Peter Lodenius, Henrika Zilliacus, Magnus Londen, Peter Nyman, Carl Haglund … och listan kunde göras mycket längre.
Men några linjedragningar vill Stenbäck inte göra. Han säger att det är vanskligt att försöka göra några svepande antaganden om tidningens linje och tidsanda, eftersom den alltid har bestått av en liten redaktion som så gott som årligen bytts ut.
– Då en ny redaktion alltid strävar efter att göra något som är bättre och annorlunda än företrädarna, blir det ju inte tal om mycket kontinuitet. Tidningens linje har alltid varit väldigt beroende av vilka som varit redaktörer.
Ur den nya ambitiösa historiken kan man ändå utläsa några större epoker, som rätt naturligt följer samhällets och universitetsvärldens förändringar i stort. Studentbladets första nummer kom ut 1911, och således är det Nordens äldsta fortfarande utkommande studenttidning. Redan från början och ända fram till Vinterkriget präglades Studentbladet av den språkstrid som rådde inom Helsingfors universitets studentkår.
– Man ska komma ihåg att studentkåren då var betydligt mindre än i dag och finlandssvenskarnas andel var omkring en tredjedel av alla studerande.
en frän doldis
Under början av 1900-talet bröt sig de svenskspråkiga ut ur den egentliga studentkåren, men snarare som en falang än en fristående kår.
– Den finskspråkiga kåren satt ju på alla pengar, så man ville både äta kakan och ha den kvar.
Tvisten om kårdelningen var en av stötefrågorna då de nordiska studentkårerna 1938 skulle ordna stormöte i Helsingfors. Dåvarande redaktören P.O. Barck rapporterade öppet från förhandlingarna, vilket inte sågs med blida ögon av studentkåren, speciellt dess gammalfinnar, som krävde att Studentbladets redaktion skulle avskedas innan man gick vidare med diskussionen. Studentbladet vann den tvisten och slutresultatet var att mötet fick ordnas i Oslo i stället. Krigen betydde en försoning i språktvisten och 1945 inleddes en era med liberala redaktörer från Nylands nation, varav en stor del senare fick stort inflytande på Sfp:s nya liberala linje. 1950-talet betydde startskottet för en mer social- och kulturinriktad tidning, samt ett vänsterpatos som skulle blomma upp på 1960-talet. Bengt Pihlström gjorde det första socialreportaget i tidningen med artikeln ”Operation soptunna” som lyfte fram studenternas bostadsbrist år 1954. När han de två följande åren fungerade som chefredaktör fick han kritik för att vara för röd. Den verkliga stormen bröt ändå ut då han oförblommerat föreslog en preventivmedelsautomat på Nylands nation. Det blev inte bättre av att det i samma nummer av tidningen fanns en bild på en barbröstad kvinna.
Henrik Stenbäck lyfter gärna fram en doldis bland redaktörerna, Marina Stenius, som 1963 fungerande som ett slags startskott för den vänsterradikalism som kom att prägla Studentbladet under de tio följande åren.
– Marina var en mycket frän redaktör som bland annat kallade det för finlandssvensk apartheid att grunda en svenskspråkig ungdomsgård.
Uttalandet väckte en debattstorm som kommenterades i Nya Pressens ledare och fick utgivaren Studentrådet att ta avstånd från redaktionens åsikt. Marina Stenius fortsatte som en central figur inom Stockholms radikalvänster. I tidningen Uttryck provocerade hon bland annat genom att publicera en bruksanvisning för hur man tillverkar en molotovcocktail. Stenius avled i unga år i leukemi.
frågan om pragvåren
Slutet av 60-talet präglades i stort av redaktörerna Bjarne Nitovuori och Yrsa Stenius som cementerade Studentbladets vänsterradikala linje, vilket bland annat ledde till att Åbo, med en traditionellt borgerligare kår än Helsingfors, slutade prenumerera på tidningen. Internationell politik och konflikter fick allt större utrymme och USA-kritiken var påtaglig. I historiken påpekar Stenbäck själv att det är påfallande att många av de långa artiklar som publicerades om internationella frågor, t.ex. Vietnamkriget, mordet på Kennedy, etc. inte hade någon som helst koppling till de studerandes vardag eller studentpolitik. Stenbäck säger också att det fanns en hel del kritik, både från kårerna och enskilda läsare, och att man alldeles tydligt hade lite svårt att förhålla sig till vissa internationella händelser.
– Ett exempel var Pragvåren. Det var Nils Torvalds som bevakade den händelsen. Även om han aldrig var chefredaktör, så skrev han flitigt för Studentbladet. Han skrev visserligen att Sovjets invasion av Tjeckoslovakien var en olycka, men uppehöll sig sedan mest med att kritisera den borgerliga indignationen över det skedda.
Dåvarande chefredaktören Yrsa Stenius tog också upp samma fråga och bland annat den debatten ledde till att hon fick infinna sig på en utfrågning på Hanken, vars studenter riktat skarp kritik mot tidningens linje. Själv beskrev hon tillfället som en inkvisition och beskyllde hankeiterna för att föra en kampanj för att få redaktionen avsatt och återföra tidningens innehåll till studentrelaterade frågor.
Under Nitovuoris tid som chefredaktör undrar också Sture Gadd syrligt i ett instick om Studentbladet blivit en B-upplaga av Svenska Demokraten eller Ny Tid. Talande nog var det den mer moderata Gadd som av utgivaren utsågs till chefredaktör år 1969, trots att Stenius hade velat fortsätta.
Sture Gadds moderata linje blev ändå kortvarig, eftersom Ny Tids grand old man Peter Lodenius 1970 övertog chefredaktörsposten. Ny Tids läsare torde inte överraskas av att Studentbladet under det året fullkomligt dominerades av utrikesreportage, politiska texter och internationella frågor i det långa formatet. Vänsterredaktörernas tid skulle fortsätta ett år till med Marcus Lyra vid spakarna, men redan 1972 valdes redaktören från Mittenförbundet, som stod Sfp nära. Mellan åren 1968 och 1972 var en av de stora diskussionerna om hur man skulle förhålla sig till Pragvåren. Att den här debatten blev så eldfängd ser Stenbäck som ett tecken på hur det också i det bredare vänsterlägret var svårt att förhålla sig till Sovjetkritik.
vår tids studentblad
Samhällsfrågor fick mycket utrymme också under resten av 70-talet, men långsamt fördes ändå tyngdpunkten alltmer mot kultur, studentpolitik och de studerandes vardag. Olika redaktörer har visserligen gett tidningen sin egen prägel, ibland mer och ibland mindre politisk, men den radikalism som rådde under 60- och 70-talen skulle i dag vara otänkbar. Å andra sidan är dagens studerande betydligt mer pressade med effektivitetskrav och nedskärningar än sina föregångare på 60-talet, vilket gör att studentpolitik i allra högsta grad i dag också är samhällspolitik. Stenbäck säger också att dagens utformning av Studentbladet naturligtvis är präglad av sin tid och av det faktum att tidningen görs på en mer professionell basis i dag.
– Utseendet är mycket viktigare än tidigare för att Studentbladet ska kunna hävda sig. Beslutet att göra det till en månadstidning ser jag som det enda vettiga alternativet i dagens läge. De dagsaktuella frågorna får de studerande från nätet och Studentbladet kan koncentera sig på bredare och mer djupgående uppslag.
text: Janne Wass
