På samma gång som stereotypierna förstärks, slits de sönder i Nya Rampens visuellt läckra föreställning Worship!, skriver Janne Wass.

Jag har försökt få huvet runt den här pjäsen i tre dagar och hur jag än gnuggar geniknölarna har jag på känn att det är något jag missar. Antingen är jag inte recensent nog för pjäsen, eller så läser jag in alldeles för mycket i den.

Nya Rampen tog sig tid att besöka Helsingfors på teaterfestivalen Baltic Circle med pjäsen Worship!, en intensiv dissektion av Shakespeare. Sex av Shakespeares texter citeras i huvudsak på engelska av skådespelarna, men texterna i sig är egentligen oviktiga i sammanhanget. Istället koncentrerar sig Nya Rampen på vår uppfattning om Shakespeare, vilka bilder och associationer han väcker. På samma gång som stereotypierna förstärks, slits de sönder.

Visuellt är pjäsen läcker. Skådespelarna rör sig på olika plan i sceneriet, klättrar, kryper, krälar och hänger sig simultant på scenen. På en gigantisk skärm ovanför scenen tillåts publiken komma in under huden på aktörerna som går skytteltrafik mellan scenen och ett litet bås som än fungerar som skådeplats för monologer, än som biktstol för skådespelarna.

Pjäsen är en blandning av vacker koreografi (främst tack vare den graciösa teaterhögskolestuderanden Sara-Marie Soulié), våldsam och välinövad sådan och koreografi som tydligt improviserats fram under övningarna – bland annat finns här en ständigt närvarande narr som pjäsen igenom stör både handling och publik genom att misshandla sig själv, dekor och andra karaktärer. Dessutom har flera av monologerna transformerats till sånger (jag skulle förresten köpa soundtracken).

Ibland känns det som om ensemblen helt enkelt jävlas med publiken. Visserligen finns det nån populärkulturell parallell att dra från det faktum att en stor del av pjäsen framförs genom simulerad onani eller videospelsinspirerade våldsscener. Men då de pågår och pågår och pågår utan att ta slut, får man känslan av att Nya Rampen helt enkelt testar publikens gränser. På samma gång verkar också regissören/manusförfattaren Jacob Öhrman testa sina skådespelares gränser. Hur känner sig proffsskådespelare efter att i en halv timme ha gjort juckrörelser på scenen i takt till Macbeth? ”Som en tioårig naughty boy”, säger Cris af Enehielm till kameran under en av bikterna i båset. En av de starkaste stunderna i fredagens föreställning är då Iida Kuningas framför kameran brister i gråt och säger att hon är besviken över sin rollprestation. Det är alldeles tydligt att skådespelarna inte heller är helt på det klara med vad de egentligen håller på med.

Under pjäsens gång bubblar det av tankar och associationer i mitt huvud; om Shakespeares kanoniserade position i vårt västerländska kulturarv, om den fragmentariska våld- och sexspäckade nöjesindustrin. Jag funderar mycket på den ofta självcentrerade skådespelarvärlden och speciellt den ibland intill absurditet seriösa driften hos unga skådespelare att uttrycka stora sanningar med sina produktioner. Jag har de facto inte funderat så här mycket på en pjäs sedan Viirus No Return. Worship! är dessutom en mycket spännande pjäs att följa med. Men om det fanns något sammanhängande underliggande budskap, har det åtminstone gått förlorat för den här recensenten.

 

Janne Wass

Nya Rampen: Worship! Manus: William Shakespeare, Jacob Öhrman. Regi: Jakob Öhrman. På scenen: Elmer Bäck, Cris Af Enehielm, Joonas Heikkinen, Iida Kuningas, Rasmus Slätis, Sara-Marie Soulié, Marcus Groth. Musik: Andreas Catjar. Musiker: Mattias Leo Senada Weiss, Fabiana Striffler. Scenografi: Lars Idman. Dräkter: Lisa Martelin, Natalia Mustonen.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.