Filmen Där vi en gång gått är en på många sätt gedigen satsning, men fallerar på grund av övertydlighet och hast.
I den bioaktuella filmatiseringen av Kjell Westös Där vi en gång gått finns många av grundförutsättningarna på plats. I botten finns en berättelse som publiken redan har älskat, om en grupp ungdomar som går genom kriget och vidare mot medelålderns besvikelser och uppenbarelser. Man har satsat hårt på kostym, vyer, interiörer för att återskapa Helsingforsmiljöer från 10- till 40-talen, så att tidens gång och stadens förvandlingar rent av framstår som ett av filmens centrala teman.
Huvudrollsinnehavarna är väl valda: Jessica Grabowsky är verkligen Lucie Lilliehjelm, så som hon ständigt speglar sig i verkliga eller inbillade blickar. Njutningsfullt väljer hon tre bakelser, en amerikansk jazzmusiker, en fotbollsstjärna. Liksom bokens förlaga är hon ett skickligt klätt, sminkat och koreograferat yttre vars insida ständigt undflyr betraktaren. Jakob Öhrmans Eccu, filmens givna jag, är ett naturligt blickfång vars uttryck och närvaro känns fullständigt självklara framför kameran. Andreas af Enehjelms Allu är kokettare och ljusare till sätt och karaktär än Westös förlaga, full av den mycket unga mannens sprängande förälskelse i sig själv och sin egen starka kropp.
Tyvärr kommer de här resurserna inte till sin rätt i helheten. Dels bär filmen tydliga spår av att den är en nedklippt version av en sexdelad teveserie som ännu väntar på premiär. Dels är själva uppgiften, att överföra ens de mest elementära trådarna i Westös roman (som helhet) till en spelfilm på två timmar närmast omöjlig: med två samhällsklasser, två världskrig, en handfull huvudkaraktärer, en stad, en nation och historiens vingslag.
Resultatet är korta scener som ofta snarare hänvisar till berättelsen än berättar den, stympade dialoger, kursorisk karaktärsutveckling. En av de centrala trådarna, relationen mellan överklasskvinnan Lucie och arbetarpojken Allu hinner precis börja innan den tar slut. För att inte tala om förhållandet mellan Allu och hans fästmö Mandi som knappt blir mer än en kuliss för Lucies dramatiska liv.
Den påtvingade hasten i berättandet gör inbördeskriget med efterdyningar till ett besök på krigsmuseum: titta här avrättar fina pojken Cedrik en höggravid kvinna, titta vad illa avrättningspatrullerna skjuter, där krälar en halvdöding i leran. Fattigdomen blir på motsvarande sätt ett pekfingeraktigt konstaterande: mamma hostar svårt och den vuxna sonen avböjer att dela familjens måltid, så att de andra ska få äta sig mätta.
Det finns regissörer som kan vifta sitt trollspö över materialet så att den här sortens ostensiva markeringar smälter in och blir verkligare än verkligheten, men här ställer de sig på rad, övertydliga och halvsmälta.
Den övertydlighet som ibland tycks motiverad för att göra historien begriplig på litet utrymme förekommer också där de inte fyller någon nödvändig förmedlande funktion: intensiva ögonblick förstärks med slow motion, stråkar och piano, avrättningen av den gravida åtföljs av ”ser ni inte att hon väntar vårt barn”, och inte nog med att Lucie är ensam i sitt glamorösa liv, hon måste säga att hon är det också, till Eccu, efter alla år som gått. Är det för att visa att hon är öppen och uppriktig mot honom, eller för att vi tittare bara inte ska missa det?
Lite mera tillit till filmen som medium kunde man ha önskat sig. Lite mera förtroende för de fina skådespelarnas förmåga att bara finnas där och fylla upp duken med närvaro. Lite mod att låta det uppenbara tala för sig själv och i stället lämna utrymme för det oväntade i ord och bild och känsla.
Nora Hämäläinen
Regi: Peter Lindholm. Manus: Jimmy Karlsson, Baserat på Kjell Westös roman Där vi en gång gått. Producent: Aleksi Bardy & Annika Sucksdorff. I huvudrollerna: Jessica Grabowsky (Lucie), Jakob Öhrman (Eccu), Andreas af Enehielm (Allu), Oskar Pöysti (Cedi), Martin Bahne (Henning). Fotografi: Rane Ronkanen. I scensättning: Kaisa Mäkinen. Kostymör: Anna Vilppunen. Maskör: Mari Vaalasranta. Kompositör: Mauri Sumen. Klipp: Anders Refn.
