I ett färskt nummer av tidskriften Transform! European journal for alternative thinking and political dialogue kommenterar Walter Baier vänsterns roll i EU:s kris. (Numret handlar om Europas framtidsutsikter och Baiers text överlag handlar om högerpopulismens framväxt.)
Baier menar att de nationella åtstramningsprogrammen i offentlig ekonomi som implementeras av EU och IMF är allvarliga hot mot medborgarnas demokratiska rättigheter i de enskilda nationalstaterna. Men samtidigt, fortsätter han, är det viktigt att man undviker den nationalistiska tolkningen av situationen såsom den förespråkats av högerpopulister, med beställning på protektionism för att skydda den nationella ekonomin, återupptagna gränskontroller, begränsat tillträde för utländska studenter, skatt på utländska varor etc.
Vägen för en lösning på dilemmat ser Baier i en vänster som motsätter sig åtstramningspolitiken, IMF och europeiska institutioner, samtidigt som den tar avstånd från populisternas försök att använda kritiken mot dessa för nationalistiska ändamål.
Men blott och bart motsättande hjälper inte så långt. Baier efterlyser därför en ”fast och ’klasspolitiskt’ grundad självständig ståndpunkt som vidhåller att ett försvar och en utvidgning av den sociala välfärdsstaten i Europa kräver europeiska och solidariska lösningar.” Sådana lösningar i sin tur kräver givetvis politiska och strukturella förändringar, inte bara på nationell utan också på EU-nivå.
Att bryta den enkla dikotomin mellan den (ny)liberala högern å ena sidan och den nationalistiska högerpopulismen å andra sidan är kanske vänsterns viktigaste ideologisk-teoretiska uppgift idag, då dessa två för allt flera framstår som en uttömmande beskrivning av samtidens politiska alternativ. Vänstern måste träda fram som något helt annat. Annars är risken att dessa block suger upp all tillgänglig uppmärksamhet så att vänstern antingen strategiskt får surfa mellan dem i konkreta sakfrågor eller stå och lalla obegripligheter åt varandra någonstans i medieskuggans dunkel.
Men hur ska den konkreta politik se ut, som är både internationell, gränsöverskridande, icke-protektionistisk, icke-nationalistisk, samtidigt som den tryggar de offentliga tjänster och de arbetsmarknader som hittills fungerat utgående från nationella gränser? Kan man tänka sig en situation där nationalstater endast är fungerande administrativa enheter och inte väcker några som helst possessiva känslor hos medborgarna, i en värld av inkomstklyftor och rörlighet?
Och vidare: hur gör man detta, vad det nu blir, till ett slagkraftigt alternativ i en offentlighet där solidaritet antingen är ett malmedelsdoftande ord för behjärtansvärd välgörenhet eller en eufemism för att ”de” kommer och tar allt som är ”vårt”.
I anspråkslös europeisk skala föreslår Baier som sagt europeiska och solidariska lösningar, vilket i mina öron låter som en kreativ omorientering av den europeiska integrationen i social riktning. Där EU nu ses som ett hot mot den nationella välfärden, kunde den med en långsiktig, internationellt inriktad vänsterpolitik bli en resurs och garant för välfärden i de enskilda länderna. EU kan inte bli Folkhemssverige, men det kan kanske bli en del av världen där grundläggande tillgång till hälsovård, utbildning och arbete aktivt görs tillgängliga för alla och envar, oberoende av härkomst, nationalitet och adress.
Det finns säkert ekonomiska knock down-argument mot denna strävan, men ärligt talat ser jag inte hur alternativet – ett segregerat Europa, med välfärd för de rika och inga rättigheter för romer och nordafrikaner – skulle vara ekonomiskt konkurrenskraftigare.
Nora Hämäläinen
