I boken Keynes, mästarens återkomst, skildrar Robert Skidelsky konkurrensen mellan två tankeriktningar inom nationalekonomin – Keynes makroekonomi och Friedmans monetarism.
När finanskrisen bröt ut hösten 2008 förutspåddes nationalekonomerna gyllene tider. Det fanns så mycket att förklara. Så har det inte gått. I stället har nationalekonomin få se sitt inflaterade värde som vetenskap devalveras. Nu börjar ändå kritikerna av de från 1979 till 2008 regerande monetaristernas trossatser – ”Friedmans epistlar” – sticka upp huvudet. Som gubbar ur Pandoras låda, som marknadsfundamentalisterna kunde tänkas säga.
Det finns många invektiv i den ekonomiska vetenskapens debatt. Som om förolämpningar och sarkasmer skulle vara några argument. Också rationalister tyr sig till känslor när logiken tryter. Det vimlar av epitet som söt- och saltvattensekonomer, nykeynesianer, postkeynesianer, klockkurveekonomer och chicagopojkar i Robert Skidelskys bok Keynes, mästarens återkomst. Lika svåra att hålla reda på som karaktärerna i Dostojevkijs romaner. Smädesorden är roliga, men de har inget bevisvärde. Ändå är Skidelsky inte, som titeln antyder, någon apostel som okritiskt sprider John Maynard Keynes evangelium. Hans biograf beundrar sin protagonist, men liknar som lärjunge mest Thomas. Väl så. Utan tvivel är man inte riktigt klok, sade Tage Danielsson.
Tre års diskussion efter krisens utbrott har mera varit fylld av beskyllningar än analyser. Att söka syndabockar är dock meningslöst, enligt Skidelsky, eftersom alla misslyckades. Fel modeller som överskattade marknadens självreglering, oriktig kredithantering som underskattade riskerna, fel ekonomisk politik som i blind tro på marknadsteoretikerna gav för stor frihet för risktagning utan regler och med för små säkerheter. Och de minst skyldiga: små låntagare som gick i den fälla som alla dessa aktörer gillrade.
Inget enskilt spelkort som fick korthuset att rasa. Hela systemet var galet. Den amerikanska centralbankens chef Alan Greenspan erkände att ”hela det intellektuella byggnadsverket kollapsade”. Det hade byggts upp av huvudfåran inom nationalekonomin. Kraschen skapades inte av någon yttre chock, sade George Soros, ”utan krisen skapades av systemet självt”.
ekonomer i trädgårdslandet
Skidelsky beskriver väl konkurrensen mellan två tankeriktningar inom nationalekonomin, Keynes makroekonomi och Friedmans monetarism. Schematiskt är skillnaderna följande: Keynes trodde på osäkerhet, Friedman på ”rationella förväntningar” som grund för matematiskt kalkylerade prognoser. Keynes ansåg att den ekonomiska efterfrågan, representerad av konsumtion, investeringar och statliga satsningar var tillväxtens hävstång. Friedman ansåg tvärtom att det var utbudet av arbetskraft och produktion, båda sporrade av skattesänkningar och frihet från regleringar, som garanterade tillväxten,
Keynes såg nationalekonomin som en moralisk vetenskap och den ekonomiska politiken som en fråga om rättvisa, inte bara om instrumentell- utan även värderationalitet. För Friedman var tillväxten viktigare än dess fördelning, och dess frukter skulle ”trickle down” som smulor från den rike mannens bord. Keynes var vänster, Friedman höger. Det keynesianska tänkandet dominerade det första kvartsseklet efter andra världskriget, Bretton Woods-tiden eller ”Den gyllene åldern”, till 1973. Men det kan ha varit ”keynesianska faktorer” som återbyggnaden efter kriget och inte nödvändigtvis keynesiansk politik som var orsaken. Den monetaristiska perioden, senare under devisen ”Washington Consensus”, hade år av stark tillväxt men också ett flertal allvarliga kriser. Allmänt taget ställde keynesianerna till med mindre elände än monetaristerna, även om de nådde vägs ände med inflexibla arbetsmarknader och offentlig elefantiasis.
Keynesianismen dog med en suck och inte med en krasch, som den konkurrerande teorin.
Båda bygger på ett simpelt mänskligt stimulus-responshandlande, både hos individer och grupper. För ekonomiska teorier är behavioristisk psykologi bekvämast, t.ex. i form av jättebonusar för företagschefer. Psykolanalytisk människosyn och komplicerade motiv låter sig inte fångas i matematiska modeller.
Skidelsky menar inte att mästaren Keynes kommer att återuppstå från de döda, och inte heller hans teorier som sådana. Men vissa element från hans tänkande kan tas till heders. Enligt Skidelsky är nationalekonomin i dag en bakåtsträvande disciplin. Som historiker är han mest kritisk mot den ekonomiska teorins ”metod för teoribyggande, som oundvikligen framställer modeller av det ekonomiska livet som har mycket lite med verkligheten att göra”. Ändå efterlyser han en plats för Keynes i ”den kommande världsordningen”. Som om världen vore en arkitektonisk skapelse eller en byggnad! I själv verket är den en trädgård, som nationalekonomer alltför ofta satts att sköta. De är bockar i örtagården som förätit sig på frukter från kunskapens träd.
Per-Erik Lönnfors
Robert Skidelsky: Keynes – Mästarens återkomst. Övers. Björn Kumm. Karneval förlag, 2011.
