I en viss mening är vi ”alla” liberaler idag, samtidigt som vi kan vara ytterst oense om vad frihet verkligen innebär och vilken roll jämlikhet och solidaritet skall spela i förhållande till friheten, skriver Jan-Otto Andersson i sin kommentar till David Brolin.
När den nyliberala världsordningen nått sin kulmen i en världsomfattande finans- och skuldkris är det givet att utarbetandet av liberalismens mothistoria är en angelägen uppgift. David Brolins text (se föregående uppslag) ger infallsvinklar för uppgiften, men förlorar på att inte reda ut vad som är det liberala i en blandning av reaktionära, konservativa och liberala borgerliga idéer. Hobbes och Locke verkade långt innan begrepp som ”konservativ” och ”liberal” hade uppstått, och inte ens Adam Smith hade en aning om att han skulle bli den ekonomiska liberalismens förgrundsfigur.
Om det är något som präglar liberalismen som tankeströmning är det väl särskiljandet mellan offentligt och privat, stat och marknad, samhälle och individ. Det är den enskilda rationella aktörens rätt att handla som han vill så länge han inte skadar andra. Statens uppgift skall begränsas till att upprätthålla lag och ordning, skydda egendom och beivra kontraktsbrott samt svara för relationerna till omvärlden, helst genom att främja frihandel och utrikespolitisk stabilitet. Dessutom skall staten garantera en rad friheter som religionsfrihet, yttrandefrihet och föreningsfrihet.
Liberalismen passar som hand i handske med markandsekonomi och kapitalism. Den har också bidragit till införandet av allmän och lika rösträtt, liksom till emancipationen av förtryckta grupper, t.ex. slavar, kvinnor och homosexuella. Det jag kallat den ”första vänstern” – i motsats till den av arbetarrörelsen ledda ”andra vänstern” och den idag framväxande rödgröna ”tredje vänstern” – präglades av liberalismens grundidéer. Men denna första liberala och republikanska vänster ledde också till den franska revolutionens excesser och Napoleonkrigen.
Som alla ideologier omfattar liberalismen många olika schatteringar. Vi behöver bara jämföra Friedrich von Hayeks av socialdarwinism influerade tro på en spontan ordning med John Rawls kontraktsfilosofiska tankar om vad som krävs av ett rättvist samhälle för att inse spännvidden i den liberala traditionen. Nyliberalerna i 1960-talets Helsingfors var socialliberaler, medan nutidens nyliberalism kommer till uttryck i Margaret Thatcher mest kända citat: ”And, you know, there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families.”
liberalismens svarta bok …
Vi känner till Kommunismens svarta bok. Svarta böcker har skrivits också om kapitalismen och om kristendomen. Men ingen har ännu skrivit liberalismens svarta bok. Den som kommer närmast är väl Mike Davis med boken Late Victorian Holocausts: El Niño Famines and the Making of the Third World. Davis studerade de enorma hungersnöderna 1876–1878, 1896–1897 och 1899–1902 i Indien, Kina, Brasilien, Etiopien och på andra håll i tredje världen. Mellan 30 och 60 miljoner människor dog ”i den liberala kapitalismens guldålder … till följd av den teologiska tillämpningen av Smiths, Benthams och Mills heliga principer.” När världsmarknadspriset på mat steg till följd av El Niño-väderväxlingen skeppades stora mängder ut från länder i vilka massvält rådde. Redan tidigare hade man avskaffat de traditionella reservlagren av spannmål i den falska förhoppningen att man alltid kan importera mat om det så behövs. Men det gör man ju inte om de svältande saknar köpkraft och rösträtt.
Det vore inte svårt att göra liknande historiska analyser av fall där en dogmatisk liberalism lett till död och katastrofer. Den stora hungersnöden i Finland 1867–68 berodde inte enbart på de felslagna skördarna. En bidragande orsak var oviljan att importera spannmål eftersom den i ekonomiskt avseende liberale regeringschefen J. V. Snellman till varje pris ville skydda värdet av den nyligen introducerade marken. Det hade inte lyckats om man tvingats ta stora utländska lån. I vår tid minns vi följderna av bankliberaliseringen och ”den starka markens politik”, liksom av nedskärningarna för att göra Finland EMU-värdigt.
Liberala politiker har ofta ställts inför problemet att välja mellan marknadsliberalisering och demokratisering. Både beträffande främmande länder och det egna går det säkert att påvisa att deras val alltför ofta har inneburit en stärkning av marknaden på demokratins bekostnad. Om ett demokratiskt Egypten skulle innebära en avlänkning från den nyliberala kapitalismen skulle västmakternas stöd med säkerhet upphöra. Om en majoritet av folket vill nationalisera bankerna vore liberala politiker de första att sätt upp icke-demokratiska hinder för ett sådant övertagande.
… och mörka människosyn
Liberalismen som i princip står för alla människors lika värde har i praktiken lett till kolossala inkomst- och förmögenhetsskillnader. Enligt en nyligen publicerad studie av Crédit Suisse äger en procent av världens befolkning 44 procent av all privat förmögenhet (Helsingin Sanomat 20.10). I alla länder – också Finland – som dragits in i den nyliberala globaliseringen har förmögenhetsskillnaderna ökat kraftigt. De stora gapen mellan rik och fattig sliter sönder samhällssolidariteten och undergräver demokratin.
Ofta associeras liberalismen med en positiv människosyn: vi har alla samma värde och förmågor, som det gäller att uppmuntra. I själva verket är liberalismens människouppfattning rätt mörk. Vi är för det mesta egoister, makthungriga, beräknande och avundsjuka. Det gäller därför att sätta gränser, att skapa ”checks and balances”, att hålla massorna på mattan. Härav följer lätt de reaktioner Brolin redogör för i sin artikel. Den mest klandervärda liberalismen är den som tar sig uttryck i förakt för dem som inte klarat sig så bra, medan man bara behöver tacka sig själv för allt det fina som man har uppnått. En kalvinistisk gudlös individualism som brett ut sig i nyliberalismens spår.
Den ”economic man” som nu genomsyrar det politiska tänkandet, gestaltades av liberalerna Smith och Mill, men de föreställde sig att denna varelse endast uppträdde i samband med normala marknader. Både Smith och Mill hade nyanserade moraluppfattningar och skulle bli bestörta över hur deras skapelse används idag för att legitimera nedmonteringen av yrkesetik, medborgarskap, samhällsmoral och bildning.
I en viss mening är vi ”alla” liberaler idag. Vi vill göra en tydlig skillnad mellan stat och marknad, mellan nation och individ. Vi försvarar mänskliga rättigheter i Thomas Paines efterföljd. Frihet och frisinne är högt satta värden. Men vi kan vara ytterst oense om vad som skall tillkomma det allmänna och vad som skall överlåtas åt marknaden, hur långt de mänskliga rättigheterna skall sträcka sig och vad frihet verkligen innebär, liksom vilken roll jämlikhet och solidaritet skall spela i förhållande till friheten.
Jan-Otto Andersson
