Dokumentärfilmen Superheroes handlar om män och kvinnor som inspirerade av de tecknade seriernas hjältar hittar på ett alter ego, syr ihop en dräkt och går ut på gatan för att ”make a difference”.
Dokumentärfilmen Superheroes ska snart börja och jag sitter i Coronabaren som ligger ovanför biograf Andorra i Helsingfors. Ett litet sus far igenom baren när en man i tajta vita shorts och inline-rullskridskor åker in och ner för trapporna till biosalongen: Laserskater – Helsingfors egen superhjälte har anlänt.
– Respect!, säger bordskamraten.
Det är ingen slump att Laserskater, som hjälpt helsingforsare med vardagliga ting sedan 1996, kommit till Lens Politica för att se just Superheroes. Superhjälten från Helsingfors har redan för flera år sedan stiftat bekantskap med den amerikanska nätgemenskapen Real Life Superheroes där vardagens hjältar delar med sig av sina hjältebragder. Det är också denna virtuella gemenskap som fick regissören Michael Barnett att intressera sig för rörelsen som sägs ha över 600 medlemmar runt om i världen – de allra flesta verksamma i USA. Filmen Superheroes handlar om män och kvinnor som inspirerade av de tecknade seriernas hjältar hittar på ett alter ego, syr ihop en dräkt och går ut på gatan för att ”make a difference”. Superhjältarna i filmen hjälper främst bostadslösa med vatten, kläder och mat och så spanar de efter situationer där man kan gripa in för att rädda våldsoffer.
Kan dom mena allvar?
När den första hjälten, Mr Extreme, presenteras upplever jag greppet som lättsamt. Det är snudd på att filmteamet vill göra sig lustig över en av filmens huvudkaraktärer. Mr Extreme visar runt i sitt hem: Extremegrottan. Den är fylld av seriealbum, dvd-filmer och snabbmatsavfall. Han är lätt korpulent och säger att han inte har några superkrafter men att han har det som behövs, det vill säga supervilja och supermotivation. Sedan vänder det – tonen blir allvarlig och Mr Extreme berättar detsamma som så många andra av dokumentärens hjältar: som barn blev han mobbad och vet hur det känns att vara utsatt, därför vill han nu hjälpa andra utsatta. Samma gäller för Master Legend – han växte upp med en våldsam och auktoritär far som var medlem i Ku Klux Klan. Pojken vägrade bli medlem. Redan som skolpojke gjorde han sin första insats som superhjälte. Han överraskade skolans värsting och spöade upp denne iklädd superhjälteutstyrsel. I 15-årsåldern dog hans far och modern lämnade honom vind för våg. Livet på gatan i unga år är anledningen till att hjälten Master Legend nuförtiden hjälper främst bostadslösa.
När man skrapar under ytan är hjältarna i filmen som vilka välvilliga grannar som helst eller som en skvadron från frälsningsarmén: en del av hjältarna är organiserade och delar ut mat och julklappar åt fattiga och bostadslösa. Varför ska de då bära trikåer? I dokumentären säger de flesta att kostymen ger dem självförtroende och styrka, men en av hjältarna, Old Superhero, säger det rakt ut:
– En dag frågade jag mig själv, varför bär jag kostym? Då erkände jag det: det är mycket roligare att hjälpa i kostym.
Var går gränsen?
De flesta superhjältarna rör sig nattetid och då är det självklart upplagt för konfliktfyllda situationer. Både poliser och psykologer som intervjuas i filmen säger att det är fint att folk bryr sig och vill hjälpa, men som flera poliser i filmen sade när de stötte på omkringstrosande hjältar i trikåer:
– Se upp att du inte skadar dig. Om du ser något misstänkt, ring oss.
Risken för att det kan gå på tok är stor. En del av hjältarna bär eggvapen, andra pepparspray eller handgjorda skjutvapen. En grupp i filmen – The New York Initiative – balanserar farligt nära lagens gränser: de åker ibland ut på stan i grupp så att en av teammedlemmarna spökat ut sig så provokativt som möjligt, och vandrar så i sakta mak på skumma platser i akt och mening att locka en potentiell våldsverkare som resten av gänget sedan kan fånga.
Utanför filmduken rapporterar den amerikanska lokalpressen aktivt om superhjältarnas dåd. Många, som Master Legend, får i de flesta artiklarna beröm för sina insatser.
Men alltid går det inte så bra. Phoenix Jones, en hjälte från Seattle, anhölls i somras utanför en nattklubb efter att han pepparsprayat några krogkunder som enligt hjälten bråkade i kön.
Nu efterlyser medlemmar i superhjältegemenskapen striktare förhållningsregler för de självutnämnda hjältarna. Annars befarar man att det omgivande samhällets i dag övervägande positiva attityd kan vända.
När jag efter filmen ska be om en kommentar av helsingforshjälten Laserskater, har han förstås gjort det hjältar brukar göra: försvunnit.
Marcus Floman
Dokumentär: Superheroes. Regi: Michael Barnett. USA, 2011. Finlandspremiär på Lens Politica i Helsingfors 17–20.11.
