”Inget hindrar att man, istället för att placera individen i förgrunden, framför allt intresserar sig för bakgrunden och betraktar sig själv som ett sociologiskt objekt”, skriver Czeslaw Milosz i inledningen till sin numera klassiska memoarbok Mitt Europa.

I år firas den polska författaren och nobelpristagaren Czeslaw Milosz’ (1911–2004) hundraårsjubileum. Brombergs förlag bidrar till firandet med att i Nobelklassikerserien ge ut självbiografin/essäsamlingen Mitt Europa från 1955, som första gången kom ut på svenska 1981.

I inledning beskriver Milosz sitt förfarande på följande sätt: ”Om jag vill visa vem man är om man kommer från Östeuropa: kan jag göra det på annat sätt än genom att berätta om mig själv? … Inget hindrar att man, istället för att placera individen i förgrunden, framför allt intresserar sig för bakgrunden och betraktar sig själv som ett sociologiskt objekt.” Jag upplever att vi här har kärnan i Mitt Europa, som gör boken en aning märklig.

Enligt bakpärmen är Mitt Europa en essäsamling, men om läsaren väntar sig en samling montaigneska essäer blir hon besviken. För det första skulle det handla om en lång sammanhängande essä – om vi bestämmer oss för att Mitt Europa är essäistisk. För det andra är ämnet Milosz behandlar egendomligt i det essäistiska formatet. Jag skulle snarare beskriva boken som en självbiografi, men det är inte heller riktigt korrekt – bokens två tre första kapitel är förlagda till en tid före Milosz’ födelse. Och som Milosz skriver är detta inte ”någon dagbok jag producerar”, ”detta är inte en bok om känslor”.

Milosz påpekar själv att någon kanske får den känslan att han beskriver vissa av sina bemödanden med en ”alltför stor distans”. Här håller jag med Milosz. Vissa episoder till trots hade jag svårt att riktigt närma mig bokens författare/huvudperson. Jag tror att greppet Milosz använder ställvis skapar en oöverbryggbar distans till det beskrivna, vilket gör att förutsättningarna för att som läsare kunna leva sig in i händelserna fattas. Att jag upplever det som en brist ligger kanske närmast i mina förväntningar som läsare av Mitt Europa.

Men bortsett från dessa egendomligheter är Mitt Europa tidvis underhållande – i kraft av finurliga enradingar som till exempel ”kommunismen framstod för mig som scouting upphöjd till n-te potens” – och tidvis intressant, i bemärkelsen att vi ställs inför en författare som överlevt två totalitära system: det kommunistiska och det nazistiska. Bristen på bofasthet och känslan av samhällsskickets provisoriska karaktär, är även teman som Milosz ett par gånger tangerar. Milosz beskriver historien som flytande för honom, som ”ett slags vandring”, som botar en från att hamna ”i de ogenomskinliga och existerande tingens melankoli”.

För mig var Milosz skildring av sin ungdom den mest levande, särskilt när han återger sin katolska uppfostran. En orsak är säkert att, som Milosz påpekar, verkligheten i detta skede närmar sig det litterära. Kontrasten mellan jesuiten Naphta och humanisten Settembrini i Thomas Manns Bergtagen speglar sig i kontrasten mellan två mycket personliga lärare som Milosz hade – båda inflytelserika, ”i inbördes strid om våra sinnen och förutbestämda att alltid vara med oss, oavsett tidens gång.” Därtill är kapitlet om Milosz katolska uppfostran kryddat med en religiös kris, där frågan om ondskans plats under den gode Guden ges en säregen fin formulering.

 

Patrick Martin

Czeslaw Milosz: Mitt Europa. Brombergs, 2011. Övers: Stellan Ottoson.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.