Egentligen borde jag skriva en pjäs. Eller pjäsen är redan skriven, men att skriva är att skriva om. Jag jobbar i varv och är på väg mot mållinjen för tredje gången. Skrivmotståndet är påtagligt och lite annorlunda idag – istället för att bli trött, känner jag mig djärv och fräck. Och medan jag susar ner för den branta backen mot Tölöbibba dyker en mening upp i huvudet – how to kill a rabbit.
Varför på engelska? undrar jag. Kanske för att ett främmande språk skapar distans, och distans är ett sätt för haren att ta sig upp ur sin grop. Humor är också bra, renar luften och breddar perspektivet för det som lätt kan kännas som ett misslyckande. Talar jag i gåtor? Det är inte min avsikt, men skänker även det lite distans.
Jag skriver alltså en pjäs, en beställning som med största sannolikhet aldrig kommer att sättas upp. Jag har väntat och väntat. Chefen som i sista hand har ordet vägrar komma med klara besked vilket gör att jag hänger löst, befinner mig sedan ett år i ett vakuum. Ett tillstånd som varken motiverar eller inspirerar, ändå fortsätter jag skriva för att det är vad jag kan och vad jag vill göra. Men arbetet går långsamt och ovanligt trögt, mellan varven frågar jag mig, varför?
För att jag är en hare. Inte bara för att jag känner mig jagad, utan för att haren darrar och gömmer sig i närmaste hål. Jag orkar helt enkelt inte med konfrontationen, med ständiga påminnelser, med kamp eller med hårda ord.
För att skriva bra behöver jag vara känslig, lyhörd, öppen. För att genomdriva projektet och övertyga en motsträvig överordnad måste jag vara hårdhudad, bestämd och inte ta saker personligt. Ekvationen har under det gångna året fått mig ur balans. Jag har till slut tappat lusten och tron på mig själv och det jag skriver. Ibland har jag tänkt att jag som romanförfattare har större möjligheter att bibehålla det känsliga och öppna jaget.
Beskedet om förlagsfusionen fick många att darra i respektive gropar. Det blåser kalla vindar och villkoren samt kraven för att skriva blir allt mer omänskliga. Tills hela marken började vibrera och haren (i mig) insåg att det inte beror på den enskilda individen. Att författare inte nödvändigtvis är harigare än andra. Vårt arbete kräver stundvis ett grop-tillstånd där ett enträget nödvändigt arbete pågår.
Om man försöker se något positivt i ett alltmer konsumtionsdrivet tänkande (där allt har en prislapp med en mycket kortsiktig garanti), är det faktumet hur det tvingar upp haren ur gropen. Det är hög tid att säga det högt – kulturen och konsten är livsviktigt för vår överlevnad. Det är kärnan för ett humant, civiliserat och jämlikt samhälle – det är värt att kämpa för.
Som avslutning citerar jag de första raderna ur Werner Aspenströms dikt:
Hypnos för harar
Var inte rädd för de tongivande
Följ tonen som tonar för dig. Var inte rädd.
Låt dig inte skrämmas av tornspirornas tuppar och kors.
De sitter högt men flyger inte.
Och som han avslutar med de trösterika orden:
Hypnos hjälper inte mot allt.
Grisen blir inte renare, gåsen inte klokare, åsnan inte fogligare,
men haren blir lite mindre harig
när han korsar det öppna fältet.
