Den Berlinbaserade teatergruppen Nya Rampen är snart Finlandsaktuell med Worship!. Anton Schüller träffade gruppen i Berlin för att diskutera samtidsteater, tro och Svenskfinland.

– Om den är intervjun skulle ha gjorts skulle vi inte stå här utan framför Baltic Circle, säger Elmer Bäck från teatergruppen Nya Rampen.

var hösten 2007 inför premiären av Best of Dallas och här är fyra år senare vid Volksbühne. Under den tiden har Nya Rampen hunnit byta bas från Helsingfors till Berlin och nå internationellt erkännande med Conte D’Amour.

Volksbühne, där Nya Rampen ska spela sin kommande pjäs Worship!, är inte vilken Berlinteater som helst. Teatern grundades 1890 och har, efter att man fick sitt nuvarande hus 1914, bland annat inhyst namn som Max Reinhardt, Alfons Paquet och Benno Besson. I dag leds teatern av Frank Castorf som är en av de största namnen inom den europeiska samtidsteatern.

Samtidigt som Volksbühne är en del av Berlins teaterhistoria är den också en del av stadens samtidshistoria. Teatern ligger vid Rosa-Luxemburg-Platz i Stadsdelen Mitte vid gränsen till Prenzlauerg Berg. Det var till dessa förfallna områden med obefintliga hyror i forna Östberlin som kulturfolket började emigrera efter murens fall. Först från Tyskland och senare från resten av världen, vilket gjorde Berlin till det kulturmetropol staden är i dag.

Området har dock förändrats snabbt de senaste åren och idag återstår inte mycket av de trasiga fasaderna utan grannskapet räknas till de distrikt i Berlin som gentrifierats snabbast.

Bland annat finns här flera hippa kaféer och det är på ett av dessa jag träffar Elmer Bäck, Jakob Öhrman och Elin Westerlund. Tillsammans med Rasmus Slätis utgör de Nya Rampen. En finlandssvensk teatergrupp som under sin tolvåriga historia hunnit med över tio produktioner och med egna ord ”ständigt velat tänja på teaterns gränser”.

En egen scen

Varför sökte ni er till Berlin?

– Så här i efterhand känns det att det bara blev så, men det fanns ju givetvis flera flera faktorer som spelade in, säger Elin Westerlund som jobbar som gruppens producent.

– Den enskilt största bidragande faktorn var längtan efter en egen scen. Vi hade spelat i både källare och tält, så vi ansökte om att få ta över teater Viirus när de hade sitt generationsskifte förra året, men blev inte valda. Då kändes det som att det var dags att gå vidare till något annat, fortsätter Jakob Öhrman.

Berättelsen om Berlin börjar ändå egentligen mycket tidigare. År 2005 var Bäck, Slätis och Öhrman tredje årets studenter vid Teaterhögskolan och under en utbytesperiod vid Dramatiska Institutet i Stockholm kom de i kontakt med Anders Carlsson från Teater Terrier i Malmö och videokonstnären Markus Öhrn. Tillsammans med Terrier och Öhrn gjorde Nya Rampen Best of Dallas 2007. Efter Dallas gick Terrier i graven men uppstod senare på nytt som Institutet. Då hade Markus Öhrn redan hunnit flytta till Berlin och därför var det naturligt att nästa samproduktion hade premiär där.

Det skedde 2010 med pjäsen Conte D’Amour vid Ballhaus Ost som ligger norrut längs med Schönhauser Allee från Volksbühne.

– Under och efter premiären kändes det starkt att det är nu det händer. Helt enkelt jävligt spännande, säger Bäck.

I retrospektiv kan man konstatera att Conte D’Amour faktiskt hände. Pjäsen har hittills spelats på flera centrala teaterfestivaler i Europa och bland annat som första finska teater vunnit första pris på Impulse-festivalen. Impulse, som äger rum vartannat år, är en festival för den främsta teatern som producerats utanför institutionsteatrarna i Tyskland, Österrike och Schweiz. Till festivalen väljs nio föreställningar som valts ut bland över trehundra.

Mindre textbaserat, mera möjligheter

En förutsättning för att Nya Rampen har kunnat byta hemstad är den omvälvning som pågått på det europeiska teaterfältet de senaste decennierna.

– På kontinenten har teatern hela tiden blivit mindre textbaserad vilket gjort det mycket lättare att exportera teater, säger Bäck.

– Samtidigt känns det som om man i Finland är åtminstone 20 år efter i utvecklingen, fortsätter Öhrman.

– Där har man först ganska nyligen börjat experimentera med till exempel dekonstruktion och styckande av narrativ. Många gånger känns det också som om teorin görs till ett självändamål som man gömmer sig bakom.

Självändamål är ett ord som återkommer flera gånger i olika former under vårt samtal. Till och med i den bemärkelsen att teatern som uttrycksform inte får bli ett självändamål:

– Teater är ju en annorlunda konstform än till exempel musik och film, eftersom den hela tiden måste rättfärdiga sin existens. Ingen människa säger att den hatar musik eller film. Istället hatar man en viss sorts musik eller film. Ganska många människor kan ändå svepande konstatera att de hatar teater. Därför kan man inte låsa sig vid en viss uttrycksform när man gör teater, säger Öhrman.

Att hata teater i allmänhet och vissa föreställningar i synnerhet, är något Nya Rampen ofta fått höra om.

– Många har i dag en ganska slentrianmässig bild av vad teater ska vara och framförallt hur bra teater ska vara. Det ska vara kiva och politiskt korrekt. Jag brukar alltid berätta om en flicka som kom fram till oss efter att vi hade spelat Conte D’Amour i Stockholm. Hon sade rakt ut att hon hatade vår föreställning, men poängterade att hon inte hade kunnat tänka på något annat än den de senaste två dagarna, och trots att hon hatade den hittade hon ett konstnärligt värde i den. För henne kunde bra teater inte vara politiskt inkorrekt, störande eller tankeväckande, men efter Conte d’Amour har hon förhoppningsvis fått en lite annan syn på saken, säger Westerlund.

Hur ser politiskt inkorrekt teater ut i dag? 

– Den politiskt inkorrekta teatern är egentligen samtidens politiska teater. Sedan 1970-talet har politisk teater i Finland varit synonymt med att man står på scenen och vrålar ut hur världen egentligen borde vara, men det fungerar inte mera. Dels finns det inte längre lika många sanningar som alla kan omfatta, dels är det inte det minsta subversivt längre, säger Öhrman.

– Det här är också en av orsakerna till fenomen som sannfinländarnas frammarsch. För teaterfolket är till exempel mänskliga rättigheter en självklarhet, men det är det inte för alla finländare. Politisk teater av i dag ska inte visa hur världen såg ut på 1970-talet då alla ännu trodde på mänskliga rättigheter, utan visa hur världen ser ut här och nu. Vilka strukturer som har gjort att alla inte längre kan omfatta ett universellt människovärde, säger Bäck.

Worship! 

Nya Rampen utgår ofta från strukturer i sina pjäser. I Conte D’Amour utgick man till exempel från den romantiska kärlekens struktur. Grundtanken var då att alla människor går att se som offer och förövare i jakten på kärlek, med fallet Josef Frizl som det yttersta exemplet.

Gruppens nästa föreställning utgår på samma sätt som Conte D’Amour från strukturer, men ur ett annat perspektiv.

Worship! byggs upp kring människors behov att tro på något. Det är spännande hur tidigare decenniers strävan bort från religioner, ideologier och heltäckande trosföreställningar har lett till en närmast motsatt situation i dagens värld. Dels har vi fenomen som religiös fundamentalism som blivit allt vanligare, dels fenomen som sannfinländarnas frammarsch, säger Bäck

– Den gemensamma faktorn här är något slags längtan efter så enkla lösningar som möjligt, tillägger Öhrman

– Dessutom fascineras vi av tanken på likheterna mellan teater och tro som inte minst syns i likheterna mellan Jesus och den lidande konstnären. I fonden finns en tro på att vägen till sanning och storhet går genom lidande, fortsätter han.

– En av de andra utgångspunkterna för Worship! är William Shakespeares tragedier. Vi valde hans texter eftersom vi ville se vad som händer om man inte är honom helt texttrogen. Det finns ju en ganska stark uppfattning bland teaterfolk om att man slaviskt måste följa Shakespeares ursprungstext, säger Bäck.

Worship! är också Nya Rampens första produktion som helt och hållet gjorts i Berlin.

– Vi har nu varit ungefär ett år i Berlin och tiden har varit lärorik, säger Westerlund.

– Vi tänker också ofta på hur vi kunde hjälpa andra finlandssvenska grupper att exportera sina produktioner Vi har lärt oss ganska mycket om det under den här tiden. För när det kommer till kritan, görs det bra teater på svenska i Finland men den spelas ofta tyvärr i källare för en onödigt liten publik, säger Bäck.

Vad är det ni har lärt er?

– Bland annat en hel massa om finansiering. Vi var tidigare helt beroende av finansiering från finlandssvenska fonder. För våra nya produktioner har vi också ansökt både om exportstöd och understöd ur lokala Berlinfonder. Vårt nästa projekt efter Worship! kommer faktiskt delvis att vara finansierat av staden Berlin, säger Westerlund.

– Att vi också fått stöd av Berlin känns viktigt. På det sättet kan vi visa hemåt att man tror på oss här och att vi inte bara kommit hit för att drälla, säger Bäck.

Så hemåt är ändå Finland?

– Visst, vi är fortsättningsvis en finlandssvensk teater och en del av det finlandssvenska teaterfältet, säger Öhrman

I november ska Nya Rampen igen vara en aktiv del av det finlandsvenska teaterfältet. Då ska man tillfälligt återvända till dået och gästspela på Baltic Circle när Worship! har världspremiär i Helsingfors.

 

text & foto

Anton Schüller

Teaterfestivalen Baltic Circle ordnas 16–20.11 i Helsingfors. Worship spelas fyra gånger under festivalen. Se www.balticcircle.fi för hela programmet.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.