Jenny Kajanus.
Varför har den här scenen etsat sig fast i mitt minne? Nå, dels förstås för att jag när som helst kan föreställa mig själv i den bortgjordes roll (vem kan inte det?) men också för att texten säger något fundamentalt om det finlandssvenska ”vi”:et. Här finns de betydelseladdade tystnaderna, och det faktum att det sällan finns plats för mer än en sanning åt gången. ”Alla” vet vad ”man” ska tycka och vet man inte så säger man inget innan man diskret har förhört sig om vad som gäller.
Höstens mest nedslående nyhet, nämligen Förlagets hägrande monopolställning, tycks emellertid ha lett till åtminstone en bra sak: plötsligt börjar vi prata om varför det är så tyst. Tove Appelgren redogör i ett snyggt inlägg i Hbl för skälen till att författarna tiger om förlagsfusionen: Svenskfinland är fullt med ömma tår och puttar man i misstag till någon som har något att säga till om – eller, lika illa, hans faster eller joggarkompis – kan det lätt hända att det får ödesdigra konsekvenser (jag har själv en gång gjort mig omöjlig på Söderströms genom att råka vidtala fel persons exman, så jag kan i någon mån föreställa mig vad hon talar om …). Birgitta Boucht vågar å sin sida i ett befriande rättframt inlägg i Ny Tid komma med konkreta förslag för hur man kunde främja en mer dialogisk utveckling. Hennes idéer – att ge författarna beslutanderätt inom Förlaget och att inrätta en frivillig feed back-grupp för Hbl kultur – verkar mer än rimliga, även om jag också hejar på Trygve Söderlings ”skamlösa” förslag att låta fonderna understöda kulturblaskor som Ny Tid, för att den vägen bereda plats för mångfald.
Djupt bekymmersamt är ändå att både Boucht och Appelgren uttrycker tveksamhet inför att över huvudtaget uttala sig. Vore jag kulturpamp skulle jag omedelbart kalla till krismöte – för hur kan man säkra kvaliteten om författarna utgår från att det är deras uppgift att le och hålla inne med vad de tänker? Å andra sidan är det ju inte bara författarna som har skrämts till tystnad. Dokusåporna lär oss att vem som helst kan trilla dit om den inte smörar hit och nätverkar dit. Följaktligen gör vi alla vad vi kan för att gardera oss; minglar på FB, skaffar allierade. Allt för att ha en mur av ”vänner” som förhoppningsvis håller oss om ryggen den dag man pekar på oss och säger: för gammal, för ointressant, för besvärlig, för långsam.
Men det finns också ett mer svåråtkomligt skäl till att det är så svårt att föra en dialog i Svenskfinland och det är, paradoxalt nog, just det att vi alla stöter på varann i olika sammanhang. Det är således inte bara Nalle, Kobbe och Baba som hotar mångfalden utan lika mycket mina kopplingar till ”Philip”, ”Tove” och ”Bitte” (för att bara nämna några namn som råkar förekomma i just den här kolumnen). Vill jag gå ut med vad jag tycker om det finns en risk för att det kör ihop sig med mina bekanta eller deras vänner, släktingar och kolleger? Se där en av de verkligt komplicerade frågorna när vi talar om bristen på dialog i Svenskfinland.
Jenny Kajanus
