Texten ”Hindren” som avslutar Philip Teirs novellsamling Akta dig för att färdas alltför långsamt är en lista över 99 numrerade rädslor, vissa helt rimliga och andra på sin höjd igenkännbara, från det verkliga livet eller ur populärkulturen. Tillsammans tecknar de fram bilden av ett kanske typiskt Philipteirskt jag: intellektuellt, mammabundet och nördcoolt. Det är rädsla nummer 31 jag vill tala om här, eller snarare en aspekt av denna rädsla:
”31. Rädsla för att träffa en kvinna på krogen och senare upptäcka, medan man har sex, att hon har en suomileijonatatuering som täcker hela ryggen.”
På ett snyggt sätt paketerar Teir den sociala (för att inte säga existentiella) klyftan: ett neurotiskt, intellektuellt, liberalt, medelklassigt jag mot den där kvinnan, som helt i smyg är nationalist, d.v.s. bildningsmässig underklass, rasist och potentiellt farlig, eller åtminstone otäck. Och allt detta kristalliserat i ett heraldiskt lejon som strängt taget är alla finländares gemensamma nationella symbol.
I vår tid, liksom i alla tider, sker det betydelseförskjutningar: i vad ord betyder, vad handlingar betyder, vad symboler står för. Ju äldre man blir desto fler och större förskjutningar hinner man erfara, och jag tänker mig att man också hinner vänja sig vid att förändring är regeln och det oförändrade undantaget. Just det finska lejonet hör till de symboler vars innebörd tycks mig ha förskjutits under bara de senaste åren.
Jag blev själv illa berörd när jag inför självständighetsdagen, i matbutikens portabla lilla kartonghylla med självständighetsljus, såg ett hälften blått och hälften vitt ljus med ett blått suomilejon på den vita ytan. Så har de väl inte sett ut förr? undrade jag. Varför ska lejonet vara där? Vem är det som försöker manipulera den solenna, tråkiga självständighetsdagen?
I själva verket vet jag inte om självständighetsljus tidigare har haft lejonbilder. Det kanske inte är ljusen som har förändrats; det kan också vara lejonet, eller så är det jag (eller vi).
Det finska lejonet, som redan förekommer på Gustav Vasas gravmonument i Uppsala domkyrka, har sedan 1800-talet stått för nationen Finland. Men det har inte alltid uppenbart stått för en aktiv nationalism. När jag växte upp var det en museal symbol som vi med stor möda fick rita av och färglägga i rött och gult i geografihäftet. Nu, i och med att nationalismen vuxit har även lejonet blivit mäkta populärt, som halssmycke, på tröjor.
Efter att jag såg lejonet på tofflor i 70-talsretrosnitt har jag haft ett visst obehag för det märket av inneskor. Det är just det unga, populärkulturella och privata bruket av lejonet som gör mig obestämt illa till mods: det får gärna finnas på statliga brevpapper, flaggor, medaljer och kaffekoppar utan att det betyder något särskilt. Men vad är det som rör sig i huvudet på dem som i det privata vill hänga det på sin person? Och vad är det som rör sig i huvudena på dem som vill göra pengar på att någon vill hänga det på sig?
Det är extremt svårt att inte tänka på lejonet i de här sammanhangen som en ny klassmarkör: om du bär ett lejon är du inte en del av den resursrika, kosmopolitiska, utbildade medelklassen. I varje fall inte av den intellektuella klassen som Teir skriver in sig i. Du hör till de andra.
Om du hör till de andra är du på ett eller annat sätt mindre privilegierad: du hör till dem vars intressen vänstern traditionellt ska värna om. Men du är inte en del av vänstern, du är tvärtom en nagel i ögat på såväl vänstern som den liberala högern, vilket stärker dig i din hemmahörighet i din nationalism. Etc.
Det nya nationalistiska bruket av lejonsymbolen är problematiskt eftersom det innebär en annektering av en gemensam symbol för politiska särintressen. Men även det antinationalistiska, förment kosmopolitiska avståndstagandet från symbolen (det som även jag instinktivt står för) är problematiskt eftersom det innebär att något som tidigare var gemensamt och nästan neutralt blir tecknet för en svåröverstiglig och hotfull åtskillnad.
Nora Hämäläinen
