Nora Hämäläinen skriver om godhet, nåd och en hård värld i J.M. Coetzees roman Onåd.
I
Var det så här den började? frågar Niklas och ser förvånad ut.
Han har dragit ut J.M. Coetzees bok Onåd (Disgrace) ur bokhyllan och läst den första meningen högt. Såhär lyder den:
”För att vara femtiotvå och frånskild har han, enligt vad han själv tycker, sitt sexbehov rätt väl tillgodosett.”
Just det. Så börjar Coetzees berättelse om David Lurie, den syd-
afrikanska professorn i kommunikation som efter en fullständigt idiotisk – och åtminstone utifrån sett förfärligt otillfredsställande – relation till en student blir mer eller mindre avsatt från sin tjänst.
För att ha någonstans att ta vägen åker David och hälsar på sin dotter Lucy som sedan en tid tillbaka har ett litet jordbruk i Södra Kap. Han har kanske tänkt ta sig lite tid att umgås med dottern och vila upp sig medan han funderar på vad han ska göra med resten av sitt liv. Men den verklighet som han möter är mycket hårdare än han kunde tänka sig, och bemängd med djupa konflikter som utgör en del av själva fundamentet av det samhälle som han lever i: mellan vit och svart, djur och människa, man och kvinna.
Vi hade alltså pratat om boken med Niklas och trodde, som man gör, att vi hade läst den. Men riktigt så enkelt är det sällan. Eftersom tankespåren i boken är flera är det lätt att man förbiser något av dem: jag tror att vi båda tänkte på Disgrace som en bok om a) en postkolonial konflikt och 2) människans förhållande till djuren. Därför känns spåret om Davids sexliv (före skandalen) som knappt mer än ett bananskal att halka in i berättelsen på, något man glömmer bort.
Men så är det alltså inte: det är just i hans förhållande till kvinnor som hans naivitet, aningslöshet, hans grundläggande blindhet för tingens ordning, maktförhållanden och sin egen roll i dem blottläggs. Vi börjar alltså där.
h
David har skilt sig två gånger och har en vuxen dotter från det första äktenskapet. Han har på ett ganska självklart sätt varit en kvinnokarl, åtminstone om man ser till antalet kvinnor. Förr var dethär med att träffa och plocka upp kvinnor inget problem, men när en man börjar bli över femtio är det inte lika enkelt. Han som egentligen aldrig har behövt jaga kvinnor har inget intresse för den ansträngningen och har i stället hittat en prostituerad ”Soroya” som han träffar en gång i veckan på ett eskorthotell. Det är ett arrangemang som han på det stora hela är mycket nöjd med ända tills 1) han råkar se henne med två barn på stan, vilket gör att hennes verkliga liv tränger sig på, och 2) hon slutar arbeta för eskortservicen, och han den hårda vägen får erfara att hans fantasi om ömsesidighet i förhållandet var ren fantasi. Vilket lämnar David en smula tilltufsad, men samtidigt uttråkad och otillfredsställd på ett sätt som är välkänt riskabelt för en universitetsprofessor.
Här gör Melanie entré. Hon är 20 och inte en av hans bästa studenter men inte heller en av hans sämsta. De träffas en dag på campus och han bjuder henne hem till sig. Följer några möten, kanske en handfull, där hon tar en märkligt passiv roll och de få samlagen vagt påminner om våldtäkt, givetvis utan att vara det.
Sedan går det åt helvete. Melanie försvinner ur sikte och någon har anmält David för övergrepp till universitetsadministrationen.
David kallas till förhör inför univeritetets arbetsgrupp för sexuella trakasserier. ”Den kommitté som är samlad här har inga beslutande befogenheter. Det enda den kan göra är att lämna rekommendationer”, betonar professor Mathabane som ska leda förhöret. Sedan är det sex personer till, de flesta av dem känner han. Det som ska utredas är inte Davids skuld (han erkänner att de har haft ett förhållande) utan hans inställning. De är fullständigt beredda att förlåta honom och ta honom tillbaka om han beter sig på rätt sätt: visar ånger, gör offentlig avbön, går i terapi. Men det tänker han alltså inte gå med på, utan avgår hellre självmant.
Här etableras den relation mellan individ och samhälle som är bokens etiska nav: Att David i någon bemärkelse har rätt gentemot den imbecilla panelen – att han inför läsaren klarar sig ur situationen som den mindre löjliga parten – betyder inte att David har rätt gentemot en godtagbar etisk standard.
Han kan genomskåda det nya universitetets skenhelighet, de förment feministiska maktkonstellationernas avigsidor, det motbjudande i den kultur som kräver en offentlig, emotionell avbön. (För vaddå? För att ha gjort det som män har gjort i alla tider: levt ut sitt begär för en (ah!) mycket yngre kvinna.) Men han genomskådar inte sin egen situation. Han ser sig som en litterär dinosaurie inom det nya universitetet: hans ursprungliga institution (moderna språk) har lagts ner, de intellektuella kraven har åsidosatts av yrkesinriktade massexamina. Han ser sitt eget åldrande, och han ser kvinnorna som inte längre självklart lägger märke till honom. Men han ser fortfarande inte sin egen makt och sina egna privilegier, och han är omedveten om den selektiva blick som följer av att man ser samhället uppifrån.
Det är alltså inte förrän han sjunker lägre i världen som han i anden kan resa sig över sin egen enfald.
II
När jag läste boken första gången framstod den som en väg som sluttade rätt nedåt – som en demaskering, ett blottande av denna fula värld (Sydafrika eller universum) och dess djupa om inte oöverbryggliga klyftor. Men under en andra läsning trädde det ljusa fram: Davids väg mot ljuset, som tycks anspela på såväl kristendom som någon form av platonism. Här är det sanna och det goda och det sköna ett, samtidigt som samtliga frikopplas från fåfängliga, godtyckliga och kortvariga världsliga meriter. (Vad är en professorstjänst om man i stället kan bli en bättre människa?)
Jag skulle vilja föreslå att Coetzees roman formulerar en litterär parallell till Iris Murdochs moralfilosofi på ett sätt som hennes egna romaner inte lyckas eller ens försöker göra. Eller ska man kanske säga att den prövar denna typ av filosofi, prövar hur den fungerar i ett människoliv. Det har säkert inte att göra med explicita influenser även om det är fullt troligt att Coetzee har läst Murdoch. Det handlar, tror jag, snarare just om gemensamma influenser – ett gemensamt sätt att tolka dels det kristna arvet och dels det grekiska, mothårs mot den samtida filosofiska etiken som så självsäkert tar avstånd från det religiösa, det outgrundliga, det som är djupt inbäddat i människans inre och som kräver bilder och berättelser för att komma till uttryck.
Så här skriver Murdoch i en passage där de centrala ingredienserna i hennes moralfilosofi sammanstrålar:
”Konst och moral är, med vissa förbehåll, ett. Deras väsen är detsamma. Bådas väsen är kärlek. Kärlek är att se individer. Kärlek är den extremt svåra insikten att något annat än man själv är verkligt. Kärlek, och så även konst och moral, är upptäckten av verkligheten.” (Murdoch, Existentialists and Mystics, s. 215, min övers.)
Kärlek: att se med (en viss sorts, illusionslös) kärlek är att se riktigt.
Moral: handar inte i första hand om att handla utan om vilken värld man ser, vad man ser i världen.
Konst: den sanna konsten handlar om att se verkligheten, bortom ens egna själviska fantasier.
Verklighet: både inom kristendomen och platonismen är det sanna och det goda i någon bemärkelse ett. ”Verklighet” är i högsta grad ett etiskt begrepp.
Den i stort sett neutrala, om så ibland obekväma verklighet där David förverkligar sina egna små målsättningar och begär är hans personliga och ganska bekväma illusion: den verkliga världen är en där andra människor och andra varelser finns, påverkas, ser, lider och dör. Att se den här världen – att ta på sig sin beskärda del av dess utsatthet och lidande – är meningen med hans resa. Mot den gängse tanken om principer och rätt och fel erbjuder Coetzee den välbekanta men försummade tanken om en väg, Davids Luries väg, som kanske börjar när han lämnar universitetet, men som saknar slut.
III
David installerar sig hos dottern och förvånas över hur hon har förändra på bara ett år. Hon har lagt på hullet, på väg att bli en bondkvinna, tänker David. Hon ser också ut som en som har gett upp i fråga om kärlek, tänker han. I andra sammanhang gör han klart att han ogillar kvinnor som inte bryr sig om hur de ser ut. Gentemot sin dotter har han inget ogillande, mera en oro för, eller kanske snarare irritation över vad hon håller på att göra med sitt liv.
I början var de ett gäng ungdomar på farmen – hippies som odlade örter och flätade korgar. Nu har även den sista av de andra gett sig av, Helen som var Lucys flickvän. Lucy är ensam kvar i det hus, på den bit mark som David har hjälpt henne att köpa, där hon odlar blommor och grönsaker och driver ett litet hundhotell. För en del av det grövre arbetet har hon hjälp av Petrus, en medelålders afrikan som sedan en tid tillbaka även är delägare i farmen och bor med sin unga fru i det upprustade gamla stallet medan han bygger ett eget hus.
”Jag är hundmannen”, säger Petrus självironiskt och grinar mot David när de skakar hand i Lucys kök. Pålitliga Petrus, praktisk, målmedveten, klipsk men också trygg. En ny generation av afrikaner som inte längre är underkuvade.
Den egentliga hundmannen blir ändå David själv. För att vara sysselsatt börjar han jobba frivilligt för Lucys vän Bev som upprätthåller en liten djurklinik i den närmaste staden. Dess viktigaste uppgift visar sig dock inte vara att vårda sjuka djur; för det finns det alltför lite resurser. Bevs viktigaste uppgift, som David får assistera henne med, är att avliva herrelösa och sjuka djur, särskilt hundar, och köra kropparna till en förbränningsugn som finns i anslutning till sjukhuset. Här börjar David upptäcka nya sidor av sig själv, till exempel en vilja att skydda den döda hundarnas värdighet. Varför gör han så?
En dag kommer plötsligt tre män till Lucys farm, stjäl vad de får tag i, skjuter de inackorderade hundarna, misshandlar David och våldtar hans dotter. Petrus är bortrest just då, men som det ska visa sig är en av männen, nästan bara en pojke, också hans släkting. Dessutom, visar det sig att en rädd och kuvad Lucy ger honom en helt annan förhandlingsmån i fråga om farmen, som ju på längre sikt är det han mest vill ha.
Lucy nämner i sin polisanmälan bara det som är nödvändigt med tanke på försäkringen. Varför gör hon så? ”I en annan tid och på en annan plats hade det kanske kunnat anses vara en sak av allmän betydelse, men på den här platsen, vid den här tiden, är det inte det. Det är min sak, enbart min”, säger hon. Hon väljer att stanna trots det fortsatta hotet om upprepat våld – beredd att göra de uppoffringar som krävs. Det beslutet förändras inte av att hon senare inser att hon har blivit gravid: hon ska föda barnet och älska det trots allt, på den bit av afrikansk jord där hon har bestämt sig för att bo. På något sätt handlar det om kolonialism och nedärvd skuld; men går hon inte för långt? Hon kunde, tycker man, lika gärna skära upp handlederna och blöda rakt ner i marken som försoning. Eller finns det en dold mening i det hon gör?
IV
”Jag trodde att hon bodde ihop med en väninna … Grace”, säger Rosalind, Davids exfru som han träffar när han för en tid återvänder hem till Kapstaden. ”Helen. Helen har flyttat tillbaka till Johannesburg”, säger David.
Rosalinds felsägning är förstås inte godtycklig, och jag läser den, när jag väl upptäcker den, som en entydig bekräftelse på min misstanke om att det i alla fall finns en person som i högre grad än andra är bokens moraliska kärna. (Det är för övrigt med Lucy som David för sina mest rättframma samtal – det är hon som t.ex. ifrågasätter hans förvissning om att han inte är i behov av terapi).
Lucy bor med Grace. Det är en så gott som oöversättbar anspelning på det ordpar som gömmer sig i bokens engelska titel: Disgrace. David råkar i disgrace, onåd, genom sina handlingar och upptäcker en fallen värld. Också i den svenska titeln finns en positiv motpart, nåd, inbäddad. Samma positiva motpart rentav: nåd är den rimligaste översättning av grace i det här sammanhanget. Men den är inte uttömmande och har inte samma konnotationer. I ordboken kan man också hitta betydelserna gunst, ynnest, anständighet, uppskov. Det här öppnar förstås för många tolkningar men jag stannar gärna vid den mest uppenbara. Lucy lever med nåden för hon försöker vara utan självförhävande, utan självrättfärdigande. Hon är det rätaste och mest meningsfulla som finns i Davids liv; hans ledstjärna. ”ju äldre en far blir desto mer vänder han sig till sin dotter … Hon blir hans andra frälsning, hans ungdoms brud.” Det här kan tolkas i första hand som Davids lite pinsamma dryftande kring hur mycket han ligger sin dotter till last. Men det handlar inte bara om far och dotter här: han tyr sig till Lucy för hon har något av det han saknar, något annat än ungdom. Lucy är för övrigt en variant på helgonnamnet Lucia, med betydelsen den ljusa, den lysande eller den upplysta.
V
Men det är något alltför tillrättalagt med bilden av David Lurie på väg från mörker till ljus. En personlig utvecklingsväg kan hjälpa David att se det som sker omkring honom, men den kommer inte att lägga världen tillrätta. Han lever ändå i hård värld, full av omöjliga, obegripliga ting. Det är en värld där herrelösa och sjuka hundar måste hjälpas bort med en spruta gift och en förbränningsugn. Det är en värld där konflikten mellan kolonisatören och den svarta mannen inte läggs tillrätta av kolonisatörens medkännande blick. Det är också en värld där den åldrande mannens begär till den alldeles unga kvinnan består. (David genomfars fortfarande av rysningar när han tänker på Melanies späda kropp.)
Översatt till moralfilosofiska kunde man säga att Coetzees bok både förespråkar en seendets och den personliga utvecklingens moral och, samtidigt, visar på dess gränser. Han säger: du måste vara mer uppmärksam, se bättre, men också: tro inte att du kan bli fullständigt god, gå fri, rädda världen. Fulländning är, som också Murdoch noterar, alltid något bortom oss: vi erfar både dess verklighet och dess avstånd från oss själva. Det är den erfarenheten som en del har kallat Gud.
Någon typ av seendets eller uppmärksamhetens moral har på olika sätt förespråkats av en rad filosofer som intresserar sig för skönlitteratur: Murdoch, Martha Nussbaum, Cora Diamond, Raimond Gaita, Stanley Cavell. Det viktiga är inte bara vad du gör utan också vad du ser: och att se bättre, förstå bättre, är i sig viktiga moraliska mål. Annars vet du inte vad du gör; tillvarons och dina handlingars finare innebörder undgår dig.
Men det finns också risker med en sådan seendets moral: 1) självgodhet, att man förälskar sig i sin egen överlägsna medvetenhet, och 2) elitism, att man tänker sig att endast de som tar del av en viss sorts högkultur (litteratur, konst, filosofi) kan utveckla rätt sorts seende.
I själva den inkännande blicken finns något anstötligt när den riktas mot afrikanen, kvinnan, hunden. Den kommer uppifrån och måste förkastas av dem som den faller på. Maktkampen kan inte ersättas av en den vite mannens välvilja. David kan se och måste lära sig se bättre, men hans blick kommer aldrig att ta bort de orättvisor som han själv är en grundläggande del av. Det handlar inte om altruism, och det finns inget tack. Han måste lära sig se utan anspråk.
”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket” (Matt 5:3).
Men hur vet vi att David är på väg då? Några sidor före slutet kommer han gående längs vägen och ser ut över farmen: Lucy arbetar i en av blomstersängarna.
”(D)en milda solen, den rofyllda eftermiddagen, flitiga bin på ett blomsterfält, och i tavlans mitt en ung kvinna, das ewige Weibliche, med svaga tecken på graviditet och halmhatt på huvudet.” Han konstaterar att han aldrig haft mycket blick för lantligt liv, ”inte mycket till blick för något utom söta flickor, och vart har det för honom? Är det för sent att omskola blicken?”
För sent är det förstås inte, för han har precis visat att hans blick redan är förändrad.
Och så i bokens allra sista stycke detta, när han bär in den sista hunden för dagen för att avlivas, ett halt djur som han särskilt har fäst sig vid:
”Med hunden i famnen som ett lamm kommer han tillbaka in på mottagningen.
’Jag trodde du skulle skona den i en vecka till’, säger Bev. ’Släpper du den?’
’Ja jag släpper den.’”
Som ett lamm, står det. (Kristus, guds offerlamm.) Det är nog inte heller ett sammanträffande. Hundarna som måste bort (det faktum att de måste bort) sätter en gräns för Davids fattningsförmåga. Samtidigt har hans praktiska arbete med dem varit avgörande för hans inre arbete med sig själv. Hundarna är hans prövosten, hans andre. Hunden/lammet kan ses som tecknet för att svaret inte ligger i hans egen hand. Han har i sitt inre en ny riktning, mot det som vissa kallar för Gud och Murdoch kallar för Godhet: det som alltid väsentligen är bortom oss och ändå verkar i oss.
Nora Hämäläinen
Den svenska översättningen av Disgrace är gjord av Thomas Preis, Brombergs 2000.
