Det finns ingen som har äganderätten till ett politiskt begrepp som ”den nordiska demokratin” eller ”den nordiska välfärdsmodellen”, skriver Johan Strang
Man hör ofta att de nordiska länderna är väldigt demokratiska. Vi är stolta över välfärdsstaten, offentlighetsprincipen, den låga graden av korruption, lokalstyret och jämlikheten mellan könen, och tycker gärna att den nordiska demokratin är en modell som resten av Europa eller världen kunde ta efter. Vi brukar också ofta peka på våra långa demokratiska traditioner. De nordiska länderna var tidiga med att införa parlamentarismen och den allmänna rösträtten. Ibland brukar man gå längre tillbaka och hävda att den nordiska demokratin är ett arv från medeltiden då den nordiska bonden aldrig var underställd feodala strukturer på samma sätt som i resten av Europa. Vissa lyfter t.o.m fram det isländska Alltingets rötter i 900-talets ingvellir och påstår att vi i Norden har bland de längsta levande demokratiska traditionerna i världen.
Det är något paradoxalt med den nordiska demokratin. Å ena sidan är den en modell som man gärna vill att andra ser upp till och tar efter, och å andra sidan är den också grundad i en unik historia och kultur som gör den omöjlig för utlänningar att begripa och ta till sig. Man kan med fog ifrågasätta många av de berättelser som finns om den nordiska demokratins förträfflighet och långa historiska rötter. Vad har ingvellir med den moderna parlamentarismen att göra, och hur stor andel av den nordiska landsbygdsbefolkningen var egentligen fria bönder? Det kan också vara skäl att minnas att det inte enbart är i Norden som man ser sig själva som demokratins främsta och mest hävdvunna representanter – fråga en amerikan, fransman, schweizare eller grek.
Dessutom är ju själva termen ”demokrati” långt ifrån entydig. Demokrati är ett omstritt politiskt begrepp som används i många olika betydelser. Det finns de som betonar frihet och de som betonar jämlikhet, de som tycker att en demokrati framför allt måste värna om individernas medborgerliga rättigheter och de som tycker att demokrati betyder att individen ibland genom majoritetsbeslut måste ge vika för det allmänna bästa. Det har också blivit vanligt att anse att demokrati betyder att alla beslut ska vara förankrade i en medborgerlig diskussion där alla känner sig delaktiga.
I denna situation kan det vara fruktbart att närma sig ”den nordiska demokratin” ur ett begreppshistoriskt perspektiv. Istället för att utgå ifrån en given definition på demokrati och använda den som en måttstock för att undersöka hur demokratiskt Norden är i jämförelse med andra regioner eller länder, kan man analysera hur ”nordisk demokrati” faktiskt har använts i den politiska diskussionen, vad man förstått med termen i olika sammanhang och under olika perioder. På detta vis kan man inte bara granska hur man fått för sig att de nordiska länderna är speciellt demokratiska, utan framför allt lägga ett kritiskt perspektiv på vissa trender inom forskningen där den nordiska välfärdsmodellen och den nordiska demokratin presenteras som en i det närmaste naturlig konsekvens av vår nordiska historia och kultur. Genom ett begreppshistoriskt perspektiv kan man istället lyfta fram och analysera de sätt på vilka politiker i olika situationer använt sig av kulturella och historiska referenser för att legitimera en bestämd politik.
Alternativ till
totalitarism
Även om man ofta leder den nordiska demokratins rötter till parlamentarismens genombrott, den fria nordiska bonden eller det isländska alltinget, var det troligen inte förrän på 1930-talet som termen ”nordisk demokrati” dök upp i den politiska diskussionen. Termen användes då för att bekräfta och befästa en nordisk demokratisk oas i ett Europa som alltmera präglades av totalitära rörelser och regimer. För många hade 1930-talets ekonomiska kris visat att liberalismen var utdaterad och i flera Europeiska länder framstod nu kommunismen och fascismen som de främsta alternativen. Om demokrati innebar ekonomiska kriser, stora klasskillnader och social oro var det kanske lika bra att göra sig av med eländet. Bland de nordiska socialdemokraterna var det därför flera som ansåg att den främsta utmaningen låg i att visa hur demokratin kunde tävla med totalitarismen då det gällde ekonomisk framgång och social trygghet. Och detta gjorde man med ett revisionistiskt politiskt program som omfamnade både marknadsekonomin och nationalismen.
Det var i detta sammanhang som man började tala om ”nordisk demokrati”. I förordet till boken Pest over Europa – Bolschevisme, Fascisme og Nazisme (1933) skrev den danska socialdemokraten Ragnar Frisch att det nu var dags att visa ”at der er Knogler og Marv i det nordiske Demokrati”. Enligt Frisch var det bönderna som hade infört parlamentarismen i Norden, men nu var det arbetarrörelsens uppgift att föra detta arbete vidare och skapa den sociala demokratin. Termen ”nordisk demokrati” fick snabbt en central plats i den socialdemokratiska vokabulären. Två år senare (1935) arrangerade de nordiska socialdemokratiska ungdomsföreningarna Den Nordiska Demokratins Dag i Malmö som samlade 20 000 ungdomar från alla nordiska länder. De nordiska socialdemokratiska ledarna (också Väinö Tanner) höll varma tal om den nordiska demokratins ståndaktighet gentemot de totalitära hoten, och betonade liksom Frisch dess långa historiska rötter som utgjorde den grund som socialdemokratin skulle bygga vidare på.
I Sverige kunde termen ”nordisk demokrati” ibland användas som synonymt med ”folkhemmet” och var alltså en del av socialdemokraternas nationalistiska 1930-talsretorik. Genom att byta ut ”social” mot ”nordisk” fick den egna politiska ståndpunkten en kulturell och historisk förankring. De nordiska socialdemokraterna erövrade eller skapade en nordisk demokratisk tradition som de använde som ett fundament för sin egen politik. På många sätt visade detta sig vara en lyckad strategi. Socialdemokraterna nådde stora valframgångar och började så uppfattas som legitima representanter för nationen och dess kulturella arv. Samtidigt kunde man också kanske säga att den politiska demokratin blev en så central del av den nordiska och nationella identiteten att det var mycket svårt för en nazistisk eller totalitär politisk retorik att slå rot i Norden.
Det var inte enbart socialdemokraterna som på detta sätt använde sig den nordiska demokratins retorik. Framför allt i Finland kunde också konservativa betona att landet var en nordisk demokrati, och på så vis försöka stävja hotet från öst samtidigt som man bad de skandinaviska länderna om stöd och sympati. Några år tidigare hade bilden om den fria nordiska bonden också använts som ett inrikespolitiskt argument mot den revolutionära vänstern i samband med inbördeskriget. ”Nordisk demokrati” var ett flexibelt begrepp som kunde fyllas med olika innehåll, men före andra världskriget handlade det oftast om att definiera och mobilisera en nordisk opposition mot de totalitära rörelserna i Europa, vare sig de var kommunistiska eller fascistiska.
Geopolitisk
polarisering
Efter 1945 handlade retoriken om den nordiska demokratin av förståeliga skäl inte länge om att presentera alternativ till totalitarismen. Det stod klart att demokratin hade besegrat totalitarismen och nu ville alla framstå som demokratins främsta representanter. Däremot var man inte eniga om vad ”demokrati” betydde. I Norden, och speciellt i Danmark, fördes det under den omedelbara efterkrigstiden en omfattande diskussion om demokratins väsen. I skolan brukar danskar lära sig att denna debatt stod mellan juridikprofessorn Alf Ross som hävdade att demokrati var en styrelseform som bygger på majoritetsbeslut och teologen Hal Koch som menade att demokrati var en livsform som byggde på dialog. Men i sin egen historiska kontext handlade debatten nog snarare om huruvida ett kommunistiskt samhälle skulle kallas demokratiskt. På den ena sidan stod de som menade att det ekonomiska och det sociala var viktiga aspekter av begreppet demokrati, och på den andra sidan de som ansåg att demokrati och socialism var två olika saker, som eventuellt kunde kombineras i en socialdemokrati. I denna debatt var det tydligt att Koch och Ross som socialdemokrater stod på samma sida gentemot vad de upplevde som kommunistiska försök att stjäla begreppet demokrati.
Det var också som ett led i denna kamp som Koch och Ross 1948 gav ut antologin Nordisk Demokrati i vilken de samlade bidrag från en rad ledande skandinaviska intellektuella och politiker. Det var tydligt att den nya världspolitiska situationen gav retoriken om den nordiska demokratin förnyad kraft. Den förvandlades från en socialdemokratisk vision till något av ett nationellt öde. Geopolitik och välfärdspolitik förknippades med varandra och Norden framställdes både som en neutral zon mellan stormakterna och som en kombination av de bästa delarna från de kapitalistiska och kommunistiska samhällsordningarna. Det var också ännu tydligare än tidigare att man uppfattade den nordiska demokratin som en förebild. Enligt den danska socialdemokraten K.K. Steincke var det inte ”Norden, der skal lære af Øst eller Vest, men Rusland og Amerika, der kunne lære av de nordiske demokratier – fredens, frihedens og socialpolitikens forkæmpere midt i en kaotisk og sindsforvirret verden”. Och det var inte bara politikernas festtal som uttryckte dessa högresta förhoppningar. Speciellt i Finland fanns det under det kalla kriget många statsvetare som ansåg att de två motsatta positionerna i det kalla kriget gradvis skulle närma sig varandra och småningom konvergera. De nordiska länderna hade därför ett ansvar som föregångare och modeller på världsplan.
Under det kalla kriget fungerade Norden utan tvivel som ett framtidsbegrepp i den politiska diskussionen. De nordiska socialministrarnas möten präglades ofta av en tävling mellan de olika länderna om vem som var först eller hunnit längst i sitt reformarbete. Det nordiska var inte bara ett forum där man jämförde och kopierade varandra, det var också ett forum där man tävlade om att få vara den som skapade framtiden, att få vara den som var mest ”nordisk”. Termen ”nordisk demokrati” kom snart också att allt mera associeras till välfärdspolitik. Antologin Nordic Democracy – Issues and Institutions in Politics, Economy, Education, Social and Cultural Affairs som gavs ut 1981 beskrev noggrant olika aspekter av de nordiska välfärdssamhällena, men lade ingen större vikt vid stormaktspolitik eller retoriken om en medelväg.
Ändå kan man undra om inte den geopolitiska polariseringen fortsatte fungera som ett slags underliggande motivering för den nordiska välfärdsmodellen. Det skedde i varje fall en markant förändring i retoriken kring den nordiska demokratin och välfärdsmodellen efter Berlinmurens fall och under den europeiska integrationens 1990-tal. Den tidigare nordiska framtidsoptimismen och expansionismen ersattes av protektionism och ibland t.o.m en viss sentimentalitet. Nu gällde det att försvara den nordiska demokratin och den nordiska välfärdsstaten mot yttre hot som växte fram som följd av globaliseringen och den europeiska integrationen. Under 1990- och 2000-talen låg den politiska geografins framtidshorisont i Europa, medan termen ”Norden” var något som huvudsakligen pekade bakåt. På denna punkt har det skett en markant förändring under de sista två-tre åren. I ett utvidgat (och dysfunktionellt) Europa där regionernas betydelse ökar framstår Brysselfantasten Alexander Stubbs nedlåtande attityd till det nordiska samarbetet som en röst från 1990-talet.
Inte färdig
Den viktigaste lärdomen man kan dra av historien kring den nordiska demokratins retorik är att det inte finns någon som har äganderätten till, eller som sitter på den korrekta definitionen på ett politiskt begrepp som ”den nordiska demokratin” eller ”den nordiska välfärdsmodellen”. Idag hyllar alla politiska partier den nordiska välfärdsmodellen vilket retar många socialdemokrater som anser sig vara de sanna representanterna för detta arv. Men det hjälper inte att gnälla eller ironisera över att sannfinländarna eller samlingspartiet surfar på vänsterns välfärdsmodell. De gör ju egentligen bara samma sak som socialdemokraterna gjorde på 1930-talet, de erövrar ett arv och fyller den med ett nytt innehåll och en ny framtidsvision. Den nordiska välfärdsmodellen eller den nordiska demokratin var inte ett projekt som byggdes färdigt och som nu ska försvaras mot allehanda hot. Genom en alltför defensiv retorik förvandlas den nordiska välfärdsmodellen snabbt till tom nostalgi. Istället gäller det att delta i kampen om att förnya och omdefiniera den.
I detta sammanhang kan man fråga sig om det finns en plats för en ny vänsterretorik om ”den nordiska demokratin”. Jag tror i så fall att det är viktigt att minnas att den nordiska demokratin var ett mera lyckat slagord inom Norden än det var utanför. Det är knappast någon god idé att gå ut i Europa eller världen med budskapet att vi är bäst på demokrati och att allt löser sig bara man tar efter oss. En sådan propaganda möter i bästa fall döva öron, men i värsta fall uppfattas den som både osympatisk och provokativ. Istället kan vi säga att vi har vissa goda erfarenheter av att kombinera en fri marknad och en demokratisk statsform med ett socialt ansvar och statlig kontroll. Samtidigt är det skäl att minnas att vår historia inte är perfekt – till vår stolta demokratiska välfärdstradition hör också en i ett internationellt perspektiv anmärkningsvärd tradition av tvångssteriliseringar.
Den nordiska demokratin var alltså ett slagord som i huvudsak nådde framgång på hemmaplan och det är nog också här hemma som de bästa möjligheterna till en förnyad retorik om den nordiska demokratin finns. I dagens politiska diskussioner är det ingen som vill bli stämplad som Nordens fiende, och det kunde kanske därför finnas en öppning för att skärpa tonen gentemot våra nationalistiska EU- och invandrarkritiska partier genom att lyfta fram våra nordiska traditioner av öppenhet, frihandel, tillit och jämlikhet. Vi kunde också betona att det är tack vare öppna gränser och regionalt och internationellt samarbete som våra länder blivit så rika som de är idag. Man kunde t.o.m påstå att de murar och den typen av arrogant nationalism som Soini och Kjærsgaard representerar är onordisk.
Johan Strang
Skribenten är forskare vid Centrum för Norden-studier, Helsingfors universitet. Artikeln baserar sig på (framför allt inledningen till) boken Rhetorics of Nordic Democracy (Studia Fennica Historica 17, Helsingfors: Finska litteratursällskapet, 2010) som författaren redigerat tillsammans med Jussi Kurunmäki.
