Under 1930-talet tycks Norden ha existerat som två helt väsensskilda litterära platser. En del besökare som Karel Capek såg den demokratiska utopin, medan andra som den nationalsocialistiske författaren Hanns Johst såg en grupp ariska folk som potentiellt kunde vara värdiga vänner till tredje riket.

Sommaren 1936 begav sig den tjecko-
slovakiske författaren Karel Cˇ apek (1890–1938) tillsammans med sin fru Olga Schienpflugová på en resa till Norden. Färden tog dem till Danmark, Sverige och Norge. Senare samma år utkom reseskildringen Resan till Norden (orig. Cesta na sever). För Cˇ apek, som var en av tidens mest betydande europeiska anti-fascistiska intellektuella, var resan norrut uppenbarligen en mental time-out från kontinentens elände. För honom representerade dessa länder en region där folken var, ”lyckligare och andligen mera vuxna”. I de skandinaviska demokratierna kunde han koppla av, och enlig Olga var han alldeles begeistrad av vad han såg: ”Landskapet och folkets levnadsstandard motsvarade hans föreställning om det förlovade landet.” Cˇ apek hörde till de intellektuella som inte kunde uppfatta Sovjetunionen och kommunismen som ett alternativ och en motkraft till fascismen. Han togs efter sin död något motstridigt från regimens sida till heders i det kalla krigets Tjeckoslovakien. Idag är han främst känd som upphovsmannen till neologismen ”robot”, samt för romanen Salamanderkriget (1936), en anti-fascistisk och civilisationskritisk satir i science fiction.

I ett Europa där allt flera länder under 1930-talet införde totalitära regimer, kom Norden att bli en region mot vilken man kunde projicera olika politiska förhoppningar och aspirationer. För de anti-fascister som dessutom var kritiska mot Stalins Sovjet och den radikala socialismen, erbjöd Norden ett exempel som man inte var sen att utnyttja för att mera effektfullt sprida sitt budskap. Bilden av Norden i 1930-talets Europa hade dock också ett annat ansikte. Skandinavien ansågs allmänt vara den ariska, eller den nordiska som den också kallades, rasens moderssköte och här ansåg västvärldens ledande rasantropologer att man kunde finna samtidens renrasigaste arier. Under 1930-talet tycks Norden ha existerat som två helt väsensskilda litterära platser. En del besökare som
Cˇ apek såg den demokratiska utopin, medan andra som den nationalsocialistiske författaren Hanns Johst såg en region och en skara folk som potentiellt kunde vara nära och värdiga grannar och vänner med det tredje riket.

Det förlovade landet

Den mentala gränsdragningen mellan ett fritt, lyckligt och paradisiskt Norden å ena sidan och ett allt mera hopplöst kontinentalt Europa där stat efter stat fallit under totalitarismens ok är i Karel Cˇ  apeks fall tydlig. Då han skall lämna Norden väcks han åter till verkligheten. Själv säger han att han inte har läst några tidningar under dessa sommarveckor i norr, men inför återfärden blir han varse om att ett inbördeskrig har brutit ut i Spanien. Från den nordiska drömmen reste han tillbaka till den europeiska mardrömmen: ”Jag åkte för att se den norra delen av Europa, och tack gode Gud, det är inte så illa med henne ännu.” För Cˇ apek, som såg sig själv som en europeisk patriot, fanns det något rent, oförstört och beundransvärt i Norden. Här såg han ett ädelt folk, eller som han själv skrev, ”en formidabel och modig ras som älskar fred och frihet, visar sin integritet och som inte har det minsta behov av att låta sig ledas av någon annan.” Man slås av hur rasbegreppet användes på alla sidor om de ideologiska frontlinjerna, och tanken om nordborna som speciellt ädla och redliga dyker upp rätt unisont. Metaforerna var många, Danmark kunde t.ex. liknas vid en rundkindad, glad, välgödd men också intelligent bondgosse, synonymt med ett lyckligt tillstånd för en hel nation.

Den spansk-katalanske författaren Josep Pla skrev även han från Danmark då han reste norrut 1928. I Cartes de Lluny, en samling reseintryck, stadsbilder och ”fantasier”, beskriver han ett möte på den jylländska landsbygden med en lokal församlingspräst. För Pla blev det ett möte med ett litterärt och filosofiskt Norden som han hade känt i många decennier, och förväntningshorisonten var färdigt skisserad. Den danska prästen förkroppsligade myten om den nordiska friheten, det enkla livet i harmoni med naturen och högre moraliska ideal. Allt detta gav, ”dessa vildmarkens protestantiska präster en reformistisk och anarkistisk aura.” Katalanen Pla hade vuxit upp i ett intellektuellt klimat där de stora nordeuropeiska namnen på Europas parnass, Friedrich Nietzsche och Henrik Ibsen, hade varit centrala för den katalanska intellektuella orienteringen bort från den iberiska traditionalismens gravitationskraft. I Katalonien hade Ibsen lästs och uppförts på scen som en stor anarkistisk ideolog. Att kasta blickarna norrom det latinska Europa blev ett adelstecken inom intellektuella kretsar. Att känna till Sören Kierkegaards filosofi var en del av pensum. Mötet med den jylländska prästen var bara en bekräftelseupplevelse av Plas nordliga mentala geografi, ett bevis på att denna värld fanns också på riktigt och inte bara i tyska, franska, katalanska och spanska översättningsverk.

Detta var förstås ett led i att skapa bilden av en region där allt var bättre och lyckligare. När man väl hade etablerat en sådan bild kunde man börja beskriva platsen mera detaljerat som en rad bevis för hur goda samhällen ser ut. Josep Pla var ganska poetiskt kontemplativ i sin textuella framställning, men även han beskrev ett mycket egalitärt samhälle. I andra mera renodlade journalistiska reportage beskrevs de nordiska samhällena mera ingående, och teman som genomgående dyker upp är jämlikhet, välfärd, skola, hälsovård. Den polske Nordenforskaren Kazimierz Musia har i sin avhandling Roots of the Scandinavian Model: Images and Progress in the Era of Modernisation  (2002) med all tydlighet visat hur unison och massiv denna framstegsbild var under det moderna massamhällets genombrott.

Folkhemmet i
franska ögon

En av de mest intressanta Nordenskildringarna från den här tiden är den franske journalisten och skriftställaren Émile Schreibers nordiska reportagebok Heureux scandinaves! – de lyckliga skandinaverna. Underrubriken för denna bok som utkom 1936 var, ”En enkät över realiserade socialistiska reformer i Danmark, Sverige, Norge och Finland”. Bokens systematiska genomgång av alla framsteg inom social- och arbetsmarknadslagstiftning är den kanske mest heltäckande av alla kontinentaleuropeiska Nordenskildringar från denna tid. Danmark ses här som pionjären i Norden och framförallt som ett folk som, ”inte har något gemensamt med tyskarna.” Schreiber, själv son till tyskjudiska invandrare, lägger stor möda på att förklara för sina franska landsmän vad som är den essentiella skillnaden mellan en kontinental och en nordisk socialism. I en intervju med statsministern och folkhemsfadern Per Albin Hansson framgår att man i norr är inriktad på att lösa praktiska problem och nå samförstånd. Sverige beskrivs som både ett aristokratiskt och socialistiskt land. Socialismen här är något annat än i Frankrike. De nordiska arbetarna protesterar knappt och om några marscher ordnas så är de närmast naiva i jämförelse med vad Schreiber är van vid i Frankrike. Folket är liksom sina ledare fredliga och sansade till sin grundnatur. Finlands statsminister, högermannen Toivo Kivimäki citeras också: ”Vi har lite rikedomar i vårt land men också lite misär.”

”Socialismen här är inte en marxistisk socialism, utan en reformistisk socialism”, instruerade Schreiber sina franska läsare. I stället för en folkfront hade man, som exemplet Kivimäki visade, även den borgerliga sidan införlivad i en konsensuspolitik som strävade efter att skapa harmoni och jämlikhet. Varför hade man lyckats med att skapa en demokratisk socialism, eller socialdemokrati, i Norden när man i Österrike och Tyskland hade misslyckats, undrade Schreiber. Protester och konflikter i de nordiska länderna rapporterades nog hem av diplomater, men bland den pronordiska liberala vänstern ingick de elementen inte i den textuella strategin. I dem låg betoningen på harmoni. Inte ens monarkin var en knäckfråga, vilket Sveriges socialdemokratiska ecklesiastikminister Arthur Engberg intygade för den franska journalisten.

Den ”praktiska socialismen” i Norden sågs värna om en sann nivellering av samhället. Schreiber häpnade över att även arbetare kunde äga en segelbåt i Sverige. I majparaderna såg han bara rena och välmående arbetare med prydliga kläder. Han kom fram till att den nordiska socialismen egentligen kunde kallas en ”borgerlig socialism”, för så nöjda och tillfreds tyckte han att arbetaren var här. På denna punkt sekunderades han av Serge de Chessin, en rysk emigrant som flytt undan revolutionen till Sverige under 1920-talet och sedan bosatt sig i Frankrike. Han publicerade korta biografiska skisser över både Hjalmar Branting och Kung Gustav V. Den förre beskriver han som en robust och trygg övermänniska som personligen hade värnat om att, ”den svenska arbetarklassen är bättre skyddad än många andra länders mot bolsjeviksmittan”. Dessutom konstaterade han att de svenska arbetarna var alltför kloka för att förfalla till falska profeters lockelser. Chessin, som hade varit tjänsteman vid ryska utrikesministeriet före revolutionen, var fascinerad över att inte konflikten mellan kungahus och arbetarrörelsen var särdeles markant i internationell jämförelse. Han spädde antagligen på en hel del, men oftast låter han socialdemokratiska politiker intyga arbetarrörelsens goda förhållande till kungahuset. I sitt främsta Sverigereportage Les Clefs de la Suède (1935), som översattes till engelska redan följande år (The Key to Sweden), lät han chefredaktören för Social-Demokraten Carl ”Zeth” Höglund förklara hur han hade bytt sin ungdoms kommunistiska övertygelse mot erfarenhetens realism. Ur ett ryskt perspektiv var detta sant utopiskt, men också för Chessins franska läsekrets framstod säkert monarkins popularitet bland arbetarna som udda.

I det höga Norden

Bilden av Norden och nordborna hade starka traditioner att falla tillbaka på. Regionen hade beskrivits som en europeisk semiperiferi på gott och ont. För många tyskar och anglosaxer var Skandinavien urhemmet för den mest framstående rasen på jorden. Som historikern Andrew Newby har konstaterat ansåg många i Storbritannien att ”vikingablodet” som normandernas invasion hade ingjutit i nationen var en central orsak till att man hade lyckats etablera ett världsomfattande imperium. Bland skottarna fanns det en t.ex. en stark tro på att det var just vikingablodet som förklarade att man var med och ledde imperiet. Något sådant hade ju inte det mindre framstående keltiska raselementet mäktat med resonerade man. I Tyskland var som bekant den fornnordiska mytologin en del av det nationalromantiska bygget. Richard Wagners operor förde denna mytologi rakt in i borgerskapets hjärtan. På 1930-talet var det klart att Norden som region inte kunde monopoliseras av vänsterliberala som (över-)betonade välfärdsmoderniteten.

Av dem som höll fast vid andra Nordenbilder vid samma tid var den tyske författaren Hanns Johst en av de mera intressanta. Han besökte Danmark, Sverige, Norge och Finland sommaren 1935, och publicerade ännu samma år reseskildringen Maske und Gesicht (Mask och ansikte), med den något självhävdande underrubriken, ”En tysk nationalsocialists resa från Tyskland till Tyskland”. Johst var naziregimens betrodde kulturarbetare och hade placerats i ledningen för det tyska författarförbundet som hade rensats från anti-nazister. Han är främst känd för pjäsen Schlageter (1933), som han skrev som en hyllning till Adolf Hitler. Repliken som pjäsens huvudperson, martyrsoldaten Schlageter fäller: ”När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min Browning!” är en klassiker som en del människor fortfarande i dag gärna citerar.

Johsts itinerarier i Norden tog honom till museer och teatrar. Nordiska museet, vikingaskeppen på Bygdøy i Oslo och Nationalmuseet i Helsingfors beskrivs livfullt. För Johst är det viktigt att alla nationer är enhetliga och rena, och Sverige är hans ariska modelland par excellence. Han är också förtjust i Finland och de allvarsamma och flitiga finnarna. Han uppmanar dem att skapa en enspråkig finsk nation, det enda sättet att motstå bolsjevismens imperialism enligt honom. Höjdpunkten upplevs på Finlands nationalopera, där han ser Wagners Lohengrin spelad helt med inhemska krafter. Detta folk av ”zauna und sisu” gick enligt honom en strålande framtid till mötes. På övriga orter i Norden var han ambivalent och synbart ständigt på vakt inför angrepp på hans person i lokala ”socialistiska” tidningar. Han ger systematiskt plus och minus för allt han ser. I Oslo gillar han Vigelands statyer i Frognerparken, men samtidigt medger han att Oslo för honom alltid varit Nordens Weimar på grund av Ibsen.

Johsts Nordenbilder är en slags lägesrapport om Tysklands grannländer i norr. I hans Norden är moderniteten och nuet inte allena härskande utan historien finns hela tiden med. Samma gäller för den österrikiske författaren Walther Eidlitz, som också besökte Norden 1935. Hans skildring Reise nach den vieren Winden, översattes till svenska som Vildrosen runt. Eidlitz var upptagen av de olika kultursfärernas kamp och vikingarna, de forna goterna och framför allt Karl XII avhandlas utförligt på bekostnad av en beskrivning av det moderna nordiska samhället. Han talar om den ukrainska, eller ”getiska” stäppen och den natt som där härskade sedan Peter den stores dagar. Eftersom nordborna hade varit ett härskarfolk i historien skulle de enligt Eidlitz ännu en gång befria folken i öster och slutföra Karl XII:s stora plan.

Rädslans och hoppets geografi 

Det fanns ett uppenbart behov av att dra upp gränser i Europa under 1930-talet. För en del handlade det om kultur-, språk- och rasgränser, men för andra handlade det om att söka positiva alternativ till den utveckling som gick mot allt fler totalitära stater på kontinenten. För den sistnämnda gruppen, dit vi kan räkna Karel Cˇ apek, Josep Pla, Serge de Chessin och Émile Schreiber, var det viktigt att lyfta fram den rena och obefläckade demokratin i Norden. Det skedde på bekostnad av en mera balanserad bild av verkligheten. Deras beskrivningar hade förstås en bakgrund i den faktiska utvecklingen i de nordiska länderna, men verkligheten var kanske inte så rosig som de lät förstå. Arbetsmarknadskonflikter i Norge och Sverige 1931 ledde i det senare fallet till dödligt våld. Arbetslösheten i de nordiska länderna var 15–20 procent under dessa år. Klassamhället var långt ifrån utrotat. Det svenska rasinstitutet som hade grundats 1923, och 1920-talets dokumenterade antisemitism inom arbetarrörelsen, passar inte in i bilden och får följaktligen inte vara med.

I 1930-talets Europa upplevdes detta som obetydligt i jämförelse. Då situationen i Europa blev alltmera hotfull framstod Norden ändå som ett paradis. Här fanns hoppet om ett bättre samhälle och ett bättre liv för människan. För Cˇ apek var rädslans och hoppets geografi konkret verklighet. När Tjeckoslovakien invaderades av tyskarna, stod hans namn bland de första på Gestapos lista över samhällsfiender som skulle likvideras. Cˇ apek avled 1938 i sviterna av en sjukdom några månader efter att Sudetlandet hade blivit tyskt. Hans bror, bildkonstnären och författaren Josef
Cˇ apek, dog under krigets slutskede i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Serge de Chessin hade flytt undan den ryska revolutionen och han ägnade merparten av sitt liv till att demonisera bolsjevik-Ryssland. Ett civiliserat och harmoniskt Norden var en effektiv motbild i denna strävan. Chessin var noggrann med att i antitysk anda framhäva att skandinaverna var de riktiga arierna för att de hade skapat en sant jämlikt samhälle. För Émile Schreiber, som under kriget fogade det mera franskklingande Servan till sitt efternamn, kom Norden och den nordiska socialdemokratin att vara en förebild. Klanen Servan-Schreiber blev en betydande aktör inom media och politik i efterkrigstidens Frankrike, och en av sönerna Jean-Jaques Servan-Schreiber gjorde en framstående politisk karriär. Denne center-vänsterliberal kom att stå rätt nära den palmeska socialdemokratin i många frågor.

För samtidens aktörer var 1930-talets Europa en politisk krutdurk, en plats där man förde en kamp på liv och död. Historieskrivningen är full med berättelser som skisserar fram denna rädslans geografi. Historien känner också en ansenlig mängd vittnesmål från besök i Norden där regionen framhävs som hoppets hemvist. Norden blev för många platsen där fascismen aldrig slog rot.

 

Peter Stadius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.