Henrika Anderssons tredje bok om Emma Gloria tar upp svåra frågor som nätmobbning, svek och sexuella övergrepp.
För ett par veckor sedan fick Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter Stora journalistpriset i Sverige i kategorin Årets förnyare för twittertråden Prataomdet, där de uppmanade människor att dela med sig av sexuella övergrepp och när sex inte har varit ok. Mikrobloggen fick en enorm genomslagskraft och tusentals människor vågade ”prata om det”.
I Henrika Anderssons avslutande del i trilogin om Emma Gloria spelar sexuella övergrepp, nätmobbning och att våga prata om det en avgörande roll. I Emma Gloria – med lust och fägring stor har Emma blivit arton år och precis tagit studenten. Det är sommar, det är Helsingfors, det är värmebölja och framförallt är det en väntan på att livet ska börja. Emma mår allt annat än bra. Hon har blivit djupt sviken av sin pojkvän Robin som tillsammans med en annan tjej utnyttjat henne sexuellt och sedan spridit en film om det på Facebook och You Tube. Här skildras naket och övertygande Emmas utsatthet och ensamhet som kommer i kölvattnet. Här ges också en inblick i nätmobbningens helvete. Som tur är har hon sin väninna, den temperamentsfulla Kata. Anderssons bok är på ett plan mycket viktig i sitt sociala patos och för att den omhuldar Emma, som denna sommar ägnar sig åt att rensa ut gammalt bråte. Mycket av hennes tid går åt till att fundera på vad hon tycker om. Hon transformerar sig själv i sin nya lägenhet, som hon fått i studentgåva av pappan. Kompisen däremot fick en bil som dessvärre är av fel modell. Jag måste säga att det sticker mig i ögonen och gnager i mig efter det att boken är slut. Jag menar, hur många får en lägenhet i Helsingfors innerstad i studentgåva? Ja, kanske är det vanligt inom den finlandssvenska bourgeoisien?
Emma förtjänar sitt uppehälle genom att diska på ett café (även om det antyds att det är mest för att ha något att göra), hon är mycket för sig själv, festar ibland och pratar med sin nyvunna vän, en elvaårig mystisk trädflicka. Här kan jag ju tycka att det hastas iväg en smula. Varslarna, de mystiska ljusvarelserna från den första boken, kommer också på besök vid ett tillfälle. Det här är sommaren när Emma finner sin kärna, sitt jag. Och när hon får mod att prata om vad som hände den där ödesdigra natten hemma hos Robin.
Språkligt sätt framkommer det tydligt att vi rör oss i Helsingfors, bland de finlandssvenska ungdomsgängen på nattklubbar, barer och i sociala medier. Ändå förvånar det mig att alla har det så ekonomiskt (och kulturellt) väl förspänt och att det skildras så okritiskt, nästan så det blir klichéartat. Andersson är mycket skicklig på att teckna miljöer, hon kan verkligen sitt Helsingfors. På en och samma gång är det en pulserande stad och en som nästan kväver Emma med sin kvalmighet.
Även om jag inte är rakt igenom övertygad så är berättelsen medryckande. Mina dubier gäller framförallt frånvaron av ett klassperspektiv. Emma Gloria – med lust och fägring stor vittnar om att man vinner mod och självkänsla genom att i stillhet umgås med sig själv under en tid. Andersson undviker också plattityder och alla förrädiska fallgropar som den här typen av berättelser erbjuder.
Växelspelet mellan stora och små frågor, vänskap, kärlek, ljus och mörker, humor och allvar kommer väl fram. Framförallt ska man komma ihåg att när det gäller sex är ett nej alltid ett nej, oavsett när det sägs. Vi måste våga prata om våra erfarenheter av övergrepp. Precis det gör Henrika Andersson.
Ylva Larsdotter
Henrika Andersson: Emma Gloria – med lust och fägring stor. Söderströms, 2011.
