Med Filosoferna bidrar Svante Nordin med ett filosofihistoriskt grundverk där historien bestämmer takten.
Idéhistorikern Svante Nordin har i höstas kommit ut med boken Filosoferna – Det västerländska tänkandet sedan år 1900, som förra veckan tilldelades Axess stora fackbokpris. Boken är en grundlig genomgång av 1900-talets inflytelserika tänkare. Även om det främst handlar om filosofer har Nordin dessutom plockat med några författare som T.S. Eliot och Thomas Mann, sociologer som Émile Durkheim, Max Weber och Manuel Castells, samt några naturvetenskapsmän och matematiker som till exempel Henri Poincaré.
Nordin är bekant för mig främst via det filosofihistoriska grundverket Filosofins historia. Det västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmodernismen. I vissa avseenden är Filosoferna en liknande bok: den fungerar som en introduktion till filosofins historia. Men där Filosofins historia vad gäller 1900-talet endast tar med de största och mest inflytelserika filosoferna, har Nordin i Filosoferna dessutom lyckats tangera en hel skara mindre kända namn samt litet grundligare presentera medelstora namn som inte rymts med i Filosofins historia – som till exempel Iris Murdoch, Axel Honneth och Jerry Fodor.
Emellertid finns det en viktig skillnad mellan dessa två verk. När Filosofins historia kan sägas presentera en mer traditionell utläggning med filosoferna och deras tankar i förgrunden, har Nordin med Filosoferna valt att ge historien förkörsrätt. Kapitlen följer de stora världshistoriska förloppen och Nordin försöker ofta fånga den intellektuella stämningen som präglat 1900-talets svängningar. I inledningen beskriver han explicit sin ståndpunkt på följande sätt: ”Vill man förstå filosofi måste man göra det på ett mycket konkret sätt. Filosofiska teser och argument kan inte abstrakt lyftas ur sitt sammanhang. De blir begripliga bara med hjälp av en situationslogik.”
Således börjar bokens första del med tiden före första världskriget och här lyckas Nordin bra måla upp filosofins trångmål: filosofin hade från Kant till Hegel varit vetenskapen på modet, men när den hegelianska eran nått sin ände fick filosofin ge plats åt de ”positiva” empiriska vetenskaperna. Den hegelianska filosofins anspråk tedde sig alltmer orimliga och löjliga. Undanträngd och i kris försökte filosoferna vid sekelskiftet rehabilitera filosofin.
Tiden runt första världskriget – bokens andra del sträcker sig från 1914 till 1939 – beskriver Nordin som ”på många sätt den nationella inåtvändhetens period i den västerländska filosofins historia”. Den förkrigstida kosmopolitiska andan var bortblåst. Dock växte det under mellankrigstiden fram två filosofiska riktningar som lyckades överskrida de nationella gränserna – fenomenologin och den analytiska filosofin. Båda dessa inriktningar försökte på var sitt sätt förvandla filosofin till en sträng vetenskap genom att ge den en metod.
historiens slut
Efter andra världskriget splittras filosofin ytterligare och tudelningen mellan ”anglosaxisk” och ”kontinental” filosofi sker – ”inte bara av oenighet utan av fullkomlig brist på förståelse.” För tiden 1960–1989 lyfter Nordin fram två revolutioner som intellektuellt sätt satt sin prägel på perioden: majrevolten 1968 och den som symboliserades av Berlinmurens fall 1989. Nordin skriver att revolutionerna kan sägas vara varandras motsatser: när studentvänstern 1968 krävde socialism och kommunism ville revolutionärerna i Östeuropa 1989–1991 ha demokrati och marknadsekonomi.
Efter majrevolten fick marxistiska och kommunistiska grupper i Europa ett stort inflytande bland studenterna – som även syntes i den allmänna kulturdebatten och på universiteten. Detta inflytande kom dock successivt att övergå i en utbredd ”postmarxism” eller ”postmodernism”. Likt utbrottet av första världskriget 1914, ryska revolutionen 1917, eller det kalla kriget 1947, beskriver Nordin kommunismens fall 1989–1991 i Europa som en ”filosofisk händelse”, det vill säga som en händelse som inleder en ny epok och förändrar vårt sätt att se på världen och oss själva. Den nya postkommunistiska situationen upplevdes genom Francis Fukuyamas begrepp som ”historiens slut”. Enligt Fukuyama upphör historien att röra sig, eftersom ingen tänkbar ekonomisk ordning kan ge oss mer ekonomiskt välstånd än den moderna marknadsekonomin och ingen politisk ordning kan tänkas ge oss mer erkännande, uppskattning och självkänsla än den liberala demokratin.
Nordin skriver att postmodernisterna avsvor sig Marx. Efter kommunismens fall, då marxismen förlorat sin förklaringskraft, förlorade de vänsterintellektuella drömmen om det framtida klasslösa samhället, som hade gett mening och förnuft åt historien. ”När drömmen svek tappade filosoferna tron inte bara på revolutionen och socialismen utan också på historien, på förnuftet, på framsteget, på varje form av ’stor berättelse’, på moderniteten, ja till sist på realiteterna själva. Utan löftet om det klasslösa samhället upplöstes verkligheten till en grimas.”
Filosoferna innehåller även en hel del standardpresentationer av många filosofers huvudtankar, men för en läsare som från förut är bekant med filosofins huvudgestalter erbjuder Nordin ingenting märkvärdigt eller nytt. Således upplevde jag just den historiska iscensättningen som mest givande. Men även om det är intressant att se historien bestämma dagordningen, upplevde jag att det för en nykomling kan ha sina avigsidor, i den mån man upplever det som förvirrande att en tänkares livsbana splittras. Till exempel stöter vi på Wittgenstein i tre huvudsakliga omgångar. Och även om det är berömvärt att Nordin tagit med en hel del mindre kända filosofer upplevde jag i många fall presentationerna som så kortfattade att det var svårt att få ett ordentligt grepp om dem. Emellertid tror jag att Filosoferna på den fronten fungerar utmärkt som ett uppslagsverk.
Patrick Martin
Svante Nordin: Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900. Atlantis, 2011.
