När HS härom veckan skrev om klimatuppvärmningen märkte i varje fall inte jag artiklarna innan en kollega nämnde dem. Det gjorde kanske inte så många andra heller eftersom de var pyttesmå och utan bilder, trots att innehållet kan tyckas angeläget: ny forskning som tyder på att koldioxidutsläppen ökat drastiskt under de senaste åren, och att klimatförändringen kan bli oåterkallelig om alla de energisatsningar som planerats för åren 2012-2017 förverkligas.

Även FN:s klimatkonferens, som inleds i Durban samma dag som denna tidning pressläggs (29.11), har närmat sig utan större förhandsuppmärksamhet trots att frågan om en efterföljare till Kyotoprotokollet kommer att avhandlas där. Dessa årliga sammankomster är ju knappt ens nyheter.

Före 2008 var klimatuppvärmningen den stora mediala krisfrågan, men under de senaste åren har den kommit i skuggan av det ekonomiska. Det gångna året har dessutom varit ovanligt nyhetsmättat i sig, med revolutioner, omfattande demonstrationer och en massiv kärnkraftsolycka. Nyheter handlar förstås om vad som händer i världen, men de är också extremt trendkänsliga; att en fråga försvinner ur massmediernas ljuskägla betyder sällan att den är överblåst.

I fråga om klimatkrisen kan man tänka att den delvis förlorat sin mediala genomslagskraft för att den blivit vardag. När DN (27.11) inför mötet i Durban hade satsat på klimattematiken handlade ett uppslag om klimatuppvärmningen och ett uppslag om vanliga svenskar som försöker minska på sitt ekologiska fotspår, bland annat genom att ta i bruk kommunens gräsmatta för matodling. Att närma sig frågan om klimatuppvärmningen utgående från enskilda människors och gruppers vardagsval har blivit standard också i våra finländska medier, inte minst för att det är ett konkret och positivt sätt att lyfta fram något som i sig framstår som abstrakt och negativt. Samtidigt flyttar diskussionen ofta från nyhetssidorna till livsstilsreportagen.

Vi läser om människor som konsumerar mindre, återgår till delvis naturahushållning, äter det som växer i stadens parker. Vi har också lärt oss att tänka på vårt ekologiska fotspår, välja närodlat, mobba folk för att de har stora bilar, säga att kött är äckligt på morgonteve och legitimera våra egna stora bilar med barn, sommarstuga och svärmor på landet.

Det är bra att man gör sig medveten om sin egen förbrukning och funderar på olika lösningar. Att läsa om alternativa sätt att sköta sin energiförsörjning och baskonsumtion ger framför allt tillit till att nedskärningar av utsläpp inte betyder en återgång till 1700-talet. Men betoningen på vad var och en själv kan göra har också en förmåga att stjäla uppmärksamhet från det som ingen av oss kan göra ensam: få till stånd en politisk förändring. Den västerländska ”medvetna” medelklassens alltför ofta självgoda, konsumtionsdrivna eko-kapprustning kommer inte att lösa de överhängande klimatproblemen. De är i grunden inte problem som kan lösas med präktighet, individuella val och personliga värderingar, utan handlar om lagstiftning, internationella avtal, teknologiskt nytänkande, infrastrukturlösningar, och inte minst om att man gör ekologiskt ohållbar produktion olönsam.

Att fiska fisken själv är ett fint alternativ men, med handen på hjärtat, hur många av er hinner eller har möjlighet att odla, fiska, jaga, plocka så mycket att ni tror det har en betydelse för era ekologiska fotspår? Man ska vara väl medveten om att vurmen för hemodlat, återvunnet och egenhändigt skjutet ofta är närmare besläktad med trender som surdegsbröd och sushi än med ett konsekvent politisk engagemang för ett ekologiskt hållbart samhälle.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.