Den 8 mars 1985 avslutade professor Björn Wahlroos, med sedvanlig briljans, sin installationsföreläsning i Hanken med följande upprop: ”Morgondagen är marknadens!”
Både professorns patos och det för en akademisk föreläsning sällsynt programmatiska slagordet gav mig kalla kårar längs ryggraden. Orsaken var en då aktuell film, Cabaret. I den stämmer en blont arisk pojksopran upp en känslig melodi som övergår till en kampsång i marschtakt, samtidigt som hans högra hand pekar uppåt i samma vinkel som börskurserna på åttiotalet. Refrängen löd: ”The Future Belongs to Me”.
Både Hitlerynglingen och Wahlroos fick rätt. Trettiotalet tillhörde nazismen liksom det gamla milleniets tjugo sista och det nyas åtta första år tillhörde marknadskrafterna. Jag tycker lika illa om båda.
För tre år sedan kom en finansiell Tsunami, och sedan dess har marknaden sin strålande framtid bakom sig. Domen över den och dess profeter har inte varit nådig. ”… den ursprungliga orsaken till dagens kris återfinns i nationalekonomins intellektuella kollaps”, skriver John Maynard Keynes biograf, den monetaristiska Chicagoskolans kritiker Robert Sidelsky. Nobelpristagaren i ekonomi, nykeynesianen Joseph Stiglitz påstod: ”det finansiella systemet klarade inte av de uppgifter det förutsattes utföra genom att fördela kapital effektivt och hantera riskerna”.
Men inte bara ”marknadskramarnas” motståndare utan också dess egna förkämpar och praktiker insåg orsakerna till katastrofen. Enligt mästarspekulanten George Soros ”är det som utmärker den pågående finanskrisen att den inte orsakades av någon yttre chock som oljekirsen 1973 … krisen skapades av systemet självt”.
Självaste översteprästen för marknadsekonomin, den amerikanska centralbankschefen Alan Greenspan, ansåg 2009 att bakom föreställningen om effektiva marknader låg den intellektuella kollapsen för huvudfåran inom nationalekonomin: ”Hela det intellektuella byggnadsverket kollapsade förra sommaren”. Något tydligare mea culpa får man leta efter.
Professor Wahlroos har dock inte trätt fram för att försvara teserna i sin installationsföreläsning 1985. I stället har han bemött kritikerna med arrogans, cynism, hån och sarkasmer. Redan 1987 efterlyste han i en Hbl-intervju en ”frisk cynism”.
Det är dåliga argument. Det skulle passa Timo Soini bättre att i marginalen på sina talmanuskript plita: ”argumenteringen svag, lägg in mera känsla”. Men låt nationalekonomins teoretiker tvista om sina trossatser. Det väsentliga argumentet mot marknadens evangelium ligger i dess brist på moral och etik.
Många av de klassiska ekonomerna var i likhet med Adam Smith moralfilosofer. Men monetaristerna överlämnar både moralen och etiken åt marknaden. Det är vad Georg Henrik von Wright skulle kalla en teknisk rationalitet, som inte säger något om de värden eller mål som verksamheten siktar till. De målen var hos von Wright, liksom hos Keynes, enkla: ”det goda livet” eller ”fred och lugn, vänskap och tillgivenhet, familjeliv och de små yttringar av medmänsklighet varmed en individ ibland kan bistå sina likar” (Keynes).
Människans grundläggande och okomplicerade behov har i den ohejdade marknadsekonomin ersatts av allehanda konsumtion med obegränsad tillväxt som mål, enligt devisen uppfinningarna är behovens moder (i stället för nöden uppfinningarnas). Och ännu värre: framstegen mäts i producerade pengar i stället för producerade varor. Enligt George Orwell: ”Allt framåtskridande kan ses som en desperat kamp att nå ett mål som man hoppas och ber aldrig skall uppnås”.
Men inte ens medlen är rationella. Det enda saliggörande för marknadstron är en ohämmad egoism, manifesterad i en lika oreglerad konkurrens, som motor för framsteget.
Enligt Milton Friedman: ”få saker underminerade själva grunden för vårt samhälle som tendensen hos företagsledare att inte ta något annat socialt ansvar än att tjäna så mycket pengar som möjligt åt sina aktieägare”. Detta visar en total blindhet för att människan, en muskelsvag primat, aldrig hade kunnat överleva som art utan ett långt drivet samarbete. Dagens storstäder är bevis på en långt gående samverkan, arbetsfördelning och organisation som bas för den mänskliga existensen.
Av den franska revolutionens ideal har marknadsekonomin ensidigt satsat på liberté på bekostnad av både fraternité och egalité. Men en känsla av gemenskap, hellre än ett utopistiskt broderskap, måste uppväga friheten för att man skall nå likvärdighet, snarare än en omöjlig matematisk jämlikhet. Annars halkar mänskligheten ännu längre från sin framgångsrika inlärningskurva än marknadsfundamentalisterna har lyckats störta den.
Det är inget fel på egenintresset som drivkraft, om det bara är ett upplyst intresse som sträcker sig utöver den egna plånboken, familjen, gruppen och nationen. Annars riskerar tilltron till girighet som drivkraft i samhället att underminera själva samhällsordningen.
Hur många nationalekonomer behövs det för att skruva i en glödlampa? Svar: ingen, eftersom marknaden tar hand om det. Men det gör inte marknaden, och därför lever nationalekonomerna i mörker. De är som den blinda flickan i Chaplins Stadens ljus (filmad under trettitalsdepressionen) som inte kunde se den fattiga luffaren innan denna hade bekostat hennes ögonoperation.
Björn Wahlroos 28.4. 1985: ”Jag är van att bry mig fan i individer och talar om ekonomiska aggregat och typiskt rationellt beteende”.
Rysningarna längs ryggraden kommer tillbaka. En arbetslös – tragedi, 100 000 arbetslösa – bah – statistik. Ungefär så sade en person vars mustasch av Osip Mandelstam liknades vid en flugfälla. Mandelstam blev snart en siffra i gulagstatistiken.
Keynes moraliska lärofäder var G.E. Moore och Edmund Burke. Monetaristernas etik beskrivs inte av Hayek eller Dworkin, utan av Asperger. Han är ju inte dum, Wahlroos. Men han är alltid tvärsäker. Både när han är stalinist och kapitalist är han bombsäker på att han har rätt. Visserligen säger han att det är marknaden som alltid har rätt. Av blygsamhet tillägger han inte: ”Marknaden, det är jag”.
Men, som Tage Danielsson sade, utan tvivel är man inte riktigt klok.
Per-Erik Lönnfors
är ekonom och författare
