Henrika Ringboms översättning av Mirkka Rekolas poesi öppnar vägen till en viktig och tidigare på svenska alltför lite känd major poet, skriver Claes Andersson.
Henrika Ringbom har gjort ett översättningsurval ur Mirkka Rekolas tre senaste diktsamlingar Puun syleilemällä (1983), Kuka lukee kanssasi (1990) och Taivas päivystää (1996) I volymen En gynnsam plats för hjärtat har hon samlat ett fyrtiotal dikter som hon gett en kollegial och naturlig svensk språkdräkt. Dessutom har hon skrivit ett informativt efterord där hon summerar Rekolas idévärld och poetiska produktion.
Trots att Rekola (f. 1931) redan länge räknats till de tongivande finska efterkrigspoeterna är hon mindre känd för den läsande allmänheten än en Paavo Haavikko, Eeva-Liisa Manner eller Pentti Saarikoski. Under det socialt och politiskt präglade 1960-talet betraktades hon länge som något av en särling och outsider. Hennes poesi har aldrig varit explicit politisk eller ideologiskt ställningstagande. Frändskapen med en Gunnar Ekelöf, Gunnar Björling eller Bo Carpelan ligger nära till hands. Sitt egentliga genombrott upplevde hon först på 1990-talet, trots att hon debuterat redan år 1954. ”Vi är inte bundna av tiden och rummet. I oss finns det som inte har någon plats”, har Rekola själv sagt och därmed antytt arten av sin kontemplativa hållning. Men hon skriver också med vardaglig konkretion, om närliggande föremål och ting. Hennes tidsbegrepp är ofta cirkulärt, åldrarna och årstiderna kan, som Ringbom påpekar, sitta vid samma bord. Tiden kan öppna sig som en rymd eller en uppskuren cirkel, som en blomma. Cirkeln kan vara en prästkrage eller barnvagnens hjul.
Rekolas poesi är dialektisk i den meningen, att antipoderna, yin och yang, plus och minus, existerar jämsides, utan att kontrasterna eller spänningarna måste upphävas. En av hennes aforismer lyder (HR:s övers.): ”Glädjen är en god vägvisare, den har redan varit på den plats dit vi är på väg”.
Att översätta skönlitterär text är svårt. Att översätta dikt är egentligen omöjligt. Någon har sagt, att det är som att fånga en fisk ur ett vatten och överföra den levande och oskadd till ett annat vatten. Det bästa sättet att läsa dikt är att översätta den till sitt eget språk. I Ringboms text finns en naturlig andning och ett tonfall som är kongenialt med Rekolas dikter. Varje diktöversättning öppnar sig givetvis för ett stort antal lösningar och ordval. Att Ringbom dels själv är en god lyriker och att hon har lång erfarenhet av att försvenska finska poeter garanterar den överlag fina kvaliteten.
För att visa på olika möjligheter vid översättningen kan jag ta följande dikt som exempel (ur Kuka lukee kanssasi, 1991):
Ettenkö tunne vihaa. Lapsena kun aamuyöstä
menin ulos, säkenöi, ruoho sihisi,
pensaat, pensaiden oksat kiemursivat,
sisältävalaistut käärmeet,
olin saanut ne raivoihinsa, niiden raivo
minussa, minun vihani, kun tulen
huoneeni pimeään marraskuussa, suljen
ja avaan nyrkkejäni, ikkunani mustaan alaruutuun
kimpoaa vahvankeltaisten kukkien rivi.
Henrika Ringboms översättning:
Att jag inte känner hat. När jag som barn
gick ut efter midnatt gnistrade det, gräset väste,
buskarna, buskarnas kvistar slingrade sig,
ormar upplysta inifrån,
jag hade gjort dem rasande, deras raseri
i mig, mitt hat, när jag kommer
in i mitt rums mörker i november knyter
och öppnar jag nävarna, i den svarta nedre fönsterrutan
brister en rad klargula blommor ut.
Jag har några alternativa förslag, eller rentav invändningar. ”Aamuyöstä” borde bli ”mot morgonnatten”, inte ”efter midnatt”. ”Sisältavalaistut käärmeet” kunde hellre översättas med ”självlysande ormar”.
Med detta är naturligtvis petitesser och en fråga om smak och preferenser. Ringboms En gynnsam plats för hjärtat öppnar vägen till en viktig och tidigare på svenska alltför lite känd major poet.
Claes Andersson
Mirkka Rekola: En gynnsam plats för hjärtat.
Övers: Henrika Ringbom, Ellerströms förlag, 2011.
